Den andra svärmodern
Kvinnan i städrock kikade försiktigt in på kontoret hos ägaren till Estetisk Klinik Aurora. Hon hette Frida Holm, och höll rösten dämpad så att ingen av cheferna skulle irriteras.
Jag hörde att det finns en ledig tjänst som assistentmassör
Tomas Granqvist lyfte blicken och gav henne en bister blick. Just då var han ovanligt irriterad någon hade nyss ringt och meddelat att ett viktigt investerarmöte ställts in, och huvudet värkte av stress.
Och du tror att du, med en mopp i handen, är rätt person att ge kunder massage?
Nej, men jag har gått en distanskurs. Och jag skrev faktiskt ett CV Frida rodnade och höll fram ett skrynkligt papper, som hon tog upp ur fickan.
I samma stund klev Granqvists vice vd Leif Sjöberg in. Tomas masserade sina tinningar och röt:
Leif, vad i hela friden gör städerskorna här innanför mitt kontor? Kasta ut henne direkt! Hon inbillar sig att hon är en stor massör! Ta ut henne meddetsamma och tala om för personalen att ingen mer kommer med sådana dumheter!
Utan att vänta rev han sönder Fridas CV, slängde pappersbitarna vid hennes fötter och vände sig bort.
Frida hukade sig ner, plockade ihop pappersbitarna, och tårarna fyllde hennes ögon. Leif tog henne bryskt vid armen, släpade henne ut förbi personal och patienter och knuffade in henne i städskrubben.
Där, på kanten av ett gammalt brandskåp, sjönk Frida ihop och började gråta. Hon hade bara arbetat på Aurora ett par månader. Städjobbet var aldrig hennes dröm men lönen var bättre än på andra ställen och chefen, Tomas Granqvist, ansågs vara en respekterad man. Om honom sade folk: arbetshäst som byggt upp allt själv.
Det var sant. Granqvist hade vuxit upp på barnhem och letat hela sitt vuxna liv efter sina föräldrar, utan att lyckas. Men han hade blivit kirurg, sedan mästare inom estetisk medicin. Till honom kom till och med kända Stockholmskådisar för dyra pengar. Årligen höjde han priserna och levde gott.
Det var anledningen till att Frida hade vågat. Hon hade läst böcker och gått kurser på internet så gott hon kunnat, men saknade officiell examen för att arbeta som massör. Drömmen höll ändå liv: hon sparade till utbildning, men maken hade stuckit med pengarna och lämnat henne och lilla dottern Nora pank.
Senare fick hon veta att Claes, maken, hade dömts för småbrott och överhuvudtaget var en bedragare. Skilsmässan drog ut på tiden när han uteblev från domstol efter domstol. För Noras skull stod Frida ut, och där började hennes prövningar.
Arbetsgivare ville ogärna anställa småbarnsmammor. De tre Frida, dottern och hennes mamma Barbro trängdes i en pytteliten lägenhet. De levde snålt, ibland nästan endast på Barbros pension. Barbro tog hand om Nora och Frida kunde ta vad jobb som helst.
Så småningom gick Frida en billig kurs och fick ett certifikat det papper Granqvist just slitit sönder.
Hon torkade tårarna, reste sig och började moppa golv. Folk sneglade och viskade. Men hemma väntade Barbro med goda nyheter Nora hade vunnit rit-tävlingen på förskolan. Frida blev varm av glädje för Noras skull och köpte alltid bästa färgpennorna. Nora gick nu i en förberedande konstklass, och det var Fridas största lycka.
Hinken var tung. När Frida släpade ut vattnet kom vaktmästaren Bengt Andersson ut och tog över. Bengt var äldre, den enda som inte såg ner på folk. Han brukade bjuda på hembakade bullar på helgerna och muntra upp Frida. Det var hans stöd som fått henne att ens våga gå in till Granqvist med sitt CV.
Vid åsynen av Bengt brast Frida ut i tårar igen.
Gråt inte, min vän. Det kommer ordna sig, sa Bengt.
Jag borde aldrig försökt. Allt blev bara värre, snyftade Frida.
Granqvist var ur balans idag. Försök en annan dag, föreslog Bengt.
Jag får inte försöka mer, suckade Frida. Jag drömde om att lyfta mig själv, att kanske slippa skura golv… Men Granqvist är bara en högfärdig akademiker numera.
Bengt ryckte på axlarna. Frida gjorde klart och gick hem, funderande över nästa räkning. Nora önskade sig en dyr leksak men hur skulle Frida ha råd?
Hemma var allt annorlunda. Barbro satt i rummet, försökte dölja sina tårar. Hjärtat drog ihop sig om mamma gråter, då är det allvar.
Mamma, vad har hänt? frågade Frida oroligt.
Det är okej, sa Barbro och viftade bort.
Säg det bara, bönade Frida.
Barbro brast i gråt.
Jag var på hälsokontroll genom teatern. De hittade ja, en allvarlig sjukdom. Operation behövs. Annars har jag ett år kanske, max. Ingenting görs gratis. Undersökningen måste till Stockholm, vår stad har inte utrustning. Resa, prover Vi har inte de pengarna. Jag får väl acceptera läget.
Prata inte så, sa Frida och kramade henne. Vi löser det.
På din städlön och min pension? Jo tjena. Det går inte att sy okbyxor av trasor, vet du.
Natten låg Frida vaken och vände på alternativ. På morgonen hade hon ett beslut: hon måste försöka prata med Granqvist en gång till, trots allt.
Men den dagen fick hon inte komma in på mottagningen. Hon hade blivit sparkad på grund av personalminskning. Tre månadslöner på minimilön utbetalades och sedan var det tack och hej.
Bengt insisterade på att Frida skrev upp hans nummer. Hon gjorde det, men tankarna snurrade: Hur överleva nu? En månad kanske, men sedan då?
Frida gav inte upp. Hon låtsades för mamma att det var hon själv som sagt upp sig och började söka jobb. Lönen var låg överallt för den utan utbildning. Plötsligt fann hon en annons: söker personlig assistent. Ingen medicinsk utbildning krävdes, men man skulle laga mat, städa och ta hand om hemmet.
Det verkade inget mer förnedrande än att städa, så hon skickade sitt CV. Hon blev uppringd snabbt. Tjänsten annonserades genom en agentur, arbetsgivaren var en förmögen ensamstående kvinna.
Frida kallades till intervju, utrustad med både medicinskt och arbetsrelaterat papper. Hon satt snart mittemot Gunilla, som ledde intervjun.
Låt mig vara tydlig, sa Gunilla kallt. Kunden är svår. Du blir den tionde assistenten på ett år. Ingen står ut.
Frida bet ihop, höll masken.
Namnet har du nog hört. Eva-Maj Hedlund. Pseudonym, såklart. Hon var stor stjärna på operan här en gång, berömd och förmögen.
Det spelar ingen roll för mig, viskade Frida. Jag har inget val.
Hon tål inte barn. Inte djur heller. Hon går med rollator men vill helst bli skjutsad i rullstol. Prövoanställning i tre månader. Fixar du det får du fast kontrakt och dubbellön.
Frida nickade bara. Lönen var nästan dubbelt mot tidigare. Hon hade inget val, mamma behövde hjälp och Frida tänkte kämpa.
Jobbet började direkt. Redan nästa morgon stod hon utanför en praktfull sekelskiftesvilla mitt i centrala Göteborg. Interiören var överdådig, och Frida kände sig klumpig i städrocken.
Stirrar du? Letar du redan efter något att stjäla? raspade en röst.
En exklusiv rullstol gled in i hallen. I den satt en pytte-liten kvinna, gråhårig, med genomträngande grå ögon.
God morgon, Eva-Maj, försökte Frida.
Tala högre. Håll upp händerna. Titta där, dra på skoskydd! Parketten är värd mer än din årslön.
Frida drog snabbt på sig särskilda mjuka överdrag och följde efter.
Borsta mitt hår. Varsamt! Eva-Maj spände blicken. Inte så där för sjutton! Ta bort hårnätet, fixa peruken.
Förlåt, du sa lite luddigt, ursäktade sig Frida.
Suck, återigen en slöfock! Från vilken idiotfabrik hittar de er? Gör te nu!
Frida tasse lätt ut mot köket.
Gå mjukare! Golvet knakar där du går! skrek Eva-Maj.
Hon betraktade sitt te länge; kastade plötsligt ut det rakt i Fridas ansikte.
Det var ditt fel, du knuffade till mig.
Frida höll sig lugn.
Var kan jag tvätta mig?
Personalduschen är på nedre plan, klippte Eva-Maj, och sneglade. Inte säger du emot?
Varför skulle jag? Frida suckade, det blir nästan intressant att se hur många trick du har.
Gå bara, muttrade Eva-Maj. Ta ren pyjamas och släng dina egna kläder i tvättmaskin.
Frida lydde, och såg snabbt att detta var ett särskilt slags prövning på uthållighet. Under dagen blev Frida föremål för ständigt gnäll och syrligheter, men hon bet ihop. Till kvällen blev Eva-Maj tröttare, Frida gav henne lite massage, såg till att hon sov och gick hem.
Dagen därpå mötte nattvakten Frida i dörren och log:
Vad gjorde du igår? Eva-Maj sover som en bebis!
Jag masserade henne. Hon var trött, log Frida.
Den morgonen kommenterade Eva-Maj Fridas kläder och påstod att Frida var hopplös på att hitta man, eftersom hon aldrig sminkade sig. Frida teg och borstade håret medan Eva-Maj gnällde vidare.
Efter lunch dök en vänlig äldre herre upp, presenterad som vännen Olof. Allt skulle vara perfekt inför honom. När han gick, befallde Eva-Maj:
Vad gjorde du igår innan jag somnade?
Massage, svarade Frida tyst.
Utbildad?
Nej, självlärd.
Fortsätt då, sa Eva-Maj, och så blev det deras nya kvällsrutin.
Tre månaders prövotid gick fort. Frida jobbade sex dagar i veckan och såg knappt Nora, men nu kunde Barbro vila från teatern och slapp släpa kostymer. Sakta men säkert blev Eva-Maj och Frida någorlunda vänner.
En dag frågade Eva-Maj plötsligt:
Hur står ditt folk ut med att du aldrig är hemma?
Det är bara mamma och min dotter, sa Frida. Vi har inte mycket att välja på.
Hur gammal är din dotter? Gillar hon något särskilt?
Nästan sex, hon tecknar så vackert, sa Frida försiktigt.
Ta med henne hit, sa Eva-Maj.
Nu började Nora besöka sin mamma på jobbet. Hon satt mest tyst och ritade. En gång tecknade hon Eva-Maj så likt att porträttet fick ram och plats på väggen.
Sakta gled de närmre varandra. Frida slutade oroa sig för att förlora jobbet.
Eva-Maj led av svår ledsjukdom och operationer skulle inte hjälpa. När hon hade ont gjorde Frida lång massage, som ibland lindrade smärtan. En natt bad Eva-Maj Frida och Nora sova över; de fick gästrummet.
Några dagar senare, medan Eva-Maj och Nora åt frukost, städade Frida hennes arbetsrum och hittade ett gammalt fotoalbum. När arbetet var klart frågade Frida om de kunde titta på albumet ihop.
De var tider det, suckade Eva-Maj. Låt oss se.
De slog ihop sig runt bordet. Bilder följde från Eva-Majs barndom, tills Nora utbrast:
Men titta, det där är ju mormor! Samma foto har vi hemma!
Frida stelnade till. På sidan fanns Barbro Holm, ung och leende.
Hur har du bild på min mamma? viskade Frida.
Eva-Maj kisade, studerade Frida länge.
Är du Barbros dotter? sa hon till sist. Nu förstår jag varför du är så bekant!
Kände ni varann? frågade Frida.
Vi växte upp ihop, snörpte Eva-Maj. Min bästa vän. Vi gick på gymnastik och dans, bodde i samma kvarter. Barbro hade talang. Jag ville inte vara tvåa i vagnen bara
Ni träffas inte längre?
Nej. Vi bråkade om en pojkvän, Ingmar, vår unge tränare Han stannade hos mig, och Barbro förlorade sin plats i landslaget.
Jag visste inte det, viskade Frida. Men hette du samma då?
Haha, nej då hette jag Sjöberg. Ingmar hette Hedlund, han blev min första man. Vi skilde oss snabbt, men jag tog hans namn.
Frida grubblade nu bara på hur de kunde träffas igen. Chansen kom fort Eva-Maj bad dem sova kvar, men Nora behövde följa med på en skolutflykt. Barbro fick komma och hämta henne.
Barbro klev in i sin lappade kappa, och Eva-Maj mötte henne i hallen.
Vem väntar vi på? frågade Eva-Maj.
Hej, Eva, sa Barbro stelt. Kan inte säga att jag är glad att se dig.
Detsamma, fnös Eva-Maj. Ja, livet har inte varit snällt mot dig ser jag.
Nej, men jag har dotter och barnbarn, svarade Barbro. Hur är det för dig? Alltid främmande som sköter om dig…
Nja, du fick aldrig dina drömprinsar du heller, fnittrade Eva-Maj.
Barbro mjuknade.
Du har aldrig förstått, Eva. Jag har alltid varit stolt över dig, men aldrig kunnat göra dig illa. Minns du samtalet för fem år sedan?
Eva-Maj blev vit i ansiktet.
När du blev förtjust i en ung teaterarbetare? Du var nära att testamentera huset. Jag hörde hur han skröt om att placera dig på äldreboende och själv ta över här Så jag ringde, med förvrängd röst. Ville bara varna.
Det var du? Då räddade du faktiskt mitt liv. Jag anlitade privatdetektiv efter det samtalet.
Klokt, sa Barbro. Nu måste vi gå, Nora är trött.
Barbro, vänta Hur lever du nu?
I en liten lägenhet, sa Barbro. Inte som hos dig, men det räcker.
Slutpratat, sa Eva-Maj plötsligt. Flytta hit! Det finns rum, jag vill göra ett riktigt barnrum åt Nora. Inga protester. Vi har mycket att prata om, livet är för kort.
Barbro sjönk ner på soffan.
Jag har nog åtta månader kvar…
Vad pratar du om? Eva-Maj bleknade.
Hjärtproblem. Operation krävs, men vi har inte råd, sa Barbro trött. Hälsan kan man inte spara ihop till.
Det är bestämt. Ni flyttar in. Jag fixar operationen. Protestera inte, du räddade mig en gång, nu är det min tur.
Barbro vågade inte ens protestera, tårarna glimrade i ögonvrån.
Så kom flyttlassen och renoveringarna till huset. På kvällarna berättade Barbro och Eva-Maj gamla historier i salongen, med Frida och Nora lyssnande.
En kväll förklarade Eva-Maj:
Jag har gett dina papper till läkaren. Operationen blir om två veckor. Kirurgen är son till en professor trevlig och duktig.
Har du ordnat plats? Men varför?! frågade Barbro, rörd.
Det var bara pengar, sade Eva-Maj. Vad ska jag ha dem till nu? Jag betalar, du måste bli frisk för Noras skull.
Två veckor senare låg Barbro på sjukhus. Hjärtats kirurg hette Viktor Lund ung och skicklig, valde att arbeta i Göteborg framför Stockholm. Han var vänlig. Han såg på Fridas omsorg om sin mamma och sa:
Jag ser sällan så fin relation som ni har. Din mamma har tur. Och dina eventuella framtida barn likaså
Jag har bara Nora, log Frida blygt. Men hon är bäst i världen.
Det märks, sa Viktor. Själv gifte jag mig för unga; min fru ville ha pengar, men livet blev annat än hon tänkt. Vi separerade.
Kanske du träffar din kvinna snart, sa Frida.
Kanske redan har sa Viktor tyst och såg bort mot fönstret.
Frida upptäckte att hennes känslor för Viktor växte för varje dag. Han var varken charmig som Claes, eller extravagant men där märktes värme som betydde något.
Barbro återhämtade sig snabbt. Eva-Maj klarade sig hjälpligt, även om krafterna sinade. Nu kallade Nora henne “mormor” och deras litet udda storfamilj växte ihop.
Eva-Majs lidande blev värre. På kvällarna när Frida masserade märktes det hur musklerna förstenades av värk.
En kväll sa Eva-Maj:
Nu är det dags för dig att sluta jobba som assistent.
Vill du ha en ny? blev Frida rädd.
Nej, min lilla vän, skrattade Eva-Maj. Jag vill att du ska utbilda dig till riktig massör. På riktigt. Jag betalar hela utbildningen, även vidarekurser.
Det är så dyrt…
Tänk att du är Askungen och jag är din goda fe, sa Eva-Maj. Jag investerar i dig för du investerar i oss.
Frida började utbildningen, där den erfarne Johan Berg undervisade. Han såg Fridas talang och när diplomceremonin kom frågade han:
Du känner väl till spa-salongen Lavendel?
Alla vill jobba där, svarade Frida. Jag trodde det var omöjligt att få jobb där.
Jag äger den. Vill du börja hos mig?
Frida nickade, rörd till tårar.
Studierna fortsatte, vissa betalade Johan själv som stipendium. Snart arbetade Frida på Lavendel, morgonpass så att hon var fri för Barbro och Eva-Maj på eftermiddagar.
Efter ett halvår ringlade sig kön till Fridas tider. Viktor, hjärtkirurgen, började hänvisa patienter till Frida för rehabilitering efter operationerna. De såg alltmer av varandra, och snart blev det mer än vänskap.
På helgerna gick Frida, Viktor och Nora till park, cirkus eller teater. Barbro återvände lite till gamla jobbet men Eva-Maj blev svagare för varje månad.
En kväll samlades hela familjen i Eva-Majs salong. Kaffe och bullar dukades upp.
Vet ni, sa Eva-Maj, jag var länge säker på att pengarna var det viktigaste. Men hjärtat värker inte av tom plånbok, det värker av ensamhet. Nu, när ni är här, känns huset för första gången på åratal levande.
Och Frida insåg, med ett leende mot mamma, Viktor, Nora och Eva-Maj: Det verkligt viktiga i livet är inte vad vi äger, utan vilka vi har vid vår sida.
Det är bara tillsammans vi kan klara oss genom de svåraste tider och ingen är för gammal för en ny chans, eller för stolt för att ta emot hjälp och bjuda in till värme.
