Andra svärmor
Jag sitter här med en kopp kaffe i handen och ser hur eftermiddagssolen fladdrar mot fönsterbrädan. Det blev en lång dag på kliniken. Det känns mest som ett halvt liv ibland. Hur har livet gått så här? Ibland måste jag fråga mig det.
Jag heter Malin Hägglund och nyligen började jag som städare på Estetikkliniken Lys. Inte för att jag drömt om en karriär med moppen i hand det var bara bättre betalt här än på andra håll. Och det behövdes pengar till mig, till min lilla dotter Elsa, och så mamma Karin, som nu mest går på pensionen efter alla år som gymnastiktränare.
Men idag tog modet tag i mig. Jag klev in till klinikchefen, Carl-Magnus Eklund, när han faktiskt såg ut att ha en minut över.
Jag hörde att det finns ledig plats som assistentmassör, sa jag så tyst jag kunde.
Han såg på mig sträng, irriterad. Så du, med golvmopp, tror du kan ge våra kunder massage?
Jag försökte hålla hakan högt. Jag har gått kurser på nätet. Skrivit ihop ett CV också.
Jag räckte över papperet jag tagit ur fickan, ganska knöligt. Då kom hans vice VD in, Per Lindeberg, och Carl-Magnus tappade humöret helt.
Per, varför släpps städare runt här som om det vore deras vardagsrum? Släng ut henne! Hon tror tydligen hon är något stort. Ta bort henne och se till att hon aldrig stör med sånt nonsens igen! Han slet mitt CV i bitar och kastade dem på golvet.
Jag samlade ihop bitarna under tystnad medan tårarna brände. Per tog tag i min arm, släpade mig förbi personal och patienter och stängde in mig i städskrubben. Där satte jag mig på den gamla brandsandlådan och bara grät.
Att jobba här var aldrig någon dröm. Bara ett steg på vägen, för pengarnas skull och för att jag är bra på att ta hand om folk. Massage var min dröm, jag har läst kvällskurser, lånat böcker, gjort allt jag kunnat. Men ingen öppen dörr utan giltigt diplom och peruken på sned. Jag hade börjat spara till utbildning, men så drog min man Peter iväg med alla besparingar och där stod jag, ensam med Elsa.
Peter visade sig vara en bedragare, en skojare allt med honom var lögn. Skilsmässan drog ut på tiden, Elsa på förskolan, mamma Karin som min fasta punkt. Vi tre bodde tillsammans i en liten tvåa i Solna utanför Stockholm. Ibland levde vi bara på mammas pension. Hon orkade, var alltid en solstråle gammal elitsportare, envis och rakryggad. Hon tog hand om Elsa medan jag sökte vad jobb som helst.
Det var mamma och Elsa som gav mig styrka att våga drömma vidare. De små steg jag tog var för deras skull, och ibland såg jag glimten i Elsas ögon när hon målade med sina akvareller i köket. Skolan sa att hon hade talang, så jag försökte köpa henne riktiga färger när det blev några hundralappar över. Elsa älskade att rita, och stundtals kändes det som ett mirakel.
Mitt i all oro fanns dock någon som gjorde vardagen lite lättare: Bengt, gårdskarlen, stöttade alltid. Han bar ut mitt tunga städvatten, slängde i ett par kanelbullar från helgens bakning, smålog åt klinikchefens högfärd och påstod att han förstod varifrån folk egentligen kom. Han fick mig tro att drömmar kanske ändå var värda något.
Jag grät mer än vanligt idag när jag såg Bengt. Det vänder, Malin, sa han lugnt. Ge inte upp.
Jag skulle aldrig försökt nu är det bara värre, snyftade jag.
Carl-Magnus är ur balans själv. Försök en annan gång.
De sa att jag aldrig skulle komma tillbaka, sa jag dystert. Han kom ju också från ingenting… men han har glömt det.
Jag gick hem med huvudet fullt av oro över ännu en månad med för lite pengar. Elsa hade sett en dyr leksak, men jag visste inte hur jag skulle kunna köpa den.
Hemma var det annorlunda. Mamma Karin satt på sängen och försökte torka bort tårarna när jag kom in. Hjärtat sjönk. Hon brukade vara starkare än oss alla.
Vad är det, mamma? frågade jag.
Inget. Bara en rutinkontroll på hälsocentralen… Mamma försökte låta som vanligt. Men när jag trängde på, erkände hon: Hjärtat, Malin… läkarna säger operation behövs. Annars har jag ett år, högst. Alla väntetider, pengar till privatvård det har vi inte. Jag måste till Göteborg för rätt undersökning och det har vi inte råd med.
Vi hittar på något, mamma. Det måste vi. Men om det fanns en väg ur den här återvändsgränden så såg jag den inte.
Jag kunde inte somna den natten. Bestämde mig till slut det fanns bara ett sätt: försöka hitta en annan väg, även om det betydde risk och skam.
Men dagen därpå fick jag veta att jag blivit uppsagd. Omorganisation, tre månadslöner på lägsta tariff och tack för insatsen. Bengt insisterade på att jag sparade hans nummer. Jag skrev ner det utan att tänka, och gick hem, för att låtsas för mamma att det var mitt eget val.
Medan jag desperat sökte jobb såg jag plötsligt en annons: någon rik kvinna ville ha hjälp hemma hushållsarbete, enklare mat, inget krav på utbildning. Någon slags sällskapsdam. Det måste gå.
Jag sökte, och blev kallad till intervju redan efter en timme. På kontoret mötte jag Birgitta från bemanningsbyrån.
Jag ska vara ärlig, sa hon. Kunden är… krävande. Ni blir den tionde på ett år. Alla har gått efter några veckor.
Jag drog djupa andetag.
Hon heter Yvonne Svanström. Kanske känner du igen namnet. Före detta balettdrottning i Kungliga Operan, excentrisk, ensam och snorrik. Hon har förlorat kontakten med släkt och vänner, ingen man eller barn. Du får en provperiod på tre månader. Klarar du det får du dubbel ersättning och årskontrakt.
Jag tackade ja. Lönen var högre än allting jag haft. Det här var kanske chansen vi behövde mamma kunde vila, Elsa fick ha kvar sitt fritids.
Redan morgonen därpå infann jag mig i ett pampigt sekelskifteshus mitt i Vasastan. Jag förstod direkt att Yvonne var van att få sin vilja igenom hennes första ord när jag kom in:
Vad glor du på? Letar du efter nåt att sno?
Hennes stämma var vass, blicken pigg. Hon satt i en lyxig elrullstol, klädd i exklusivt nattlinne.
God morgon, fru Svanström, mumlade jag.
Prata högre. Händerna där jag kan se dem! Ta på dig överdragsstrumpor parketten är unik.
Jag gjorde som hon sa, fick sedan koka hennes te det första hon gjorde var att hälla ut det i mitt knä.
Du skakade bordet! Du kan väl inte ens servera te! Hur anställer de folk nuförtiden?
Jag sa ingenting. Jag insåg att det var en sorts test hur mycket man tålde. Hennes största nöje resten av dagen var att sätta mig på prov, hitta fel på varenda sak jag gjorde.
Men på kvällen när jag masserade hennes axlar som hon bad, blev hon märkbart lugnare och somnade nästan på en gång. När jag gick den natten fick jag till och med ett artigt adjö från säkerhetsvakten.
Nästa morgon var Yvonne på hugget igen, kritiserade min smak för kläder och sa att jag aldrig skulle hitta en man om jag såg ut som om jag tänkte städa hela livet. Jag höll bara med och gjorde hennes morgonrutin.
Så kom hennes vän, balettkollegan Rickard, på besök efter lunch. Hon mjuknade genast, bjöd på kaffe och visade sig från sin allra bästa sida. Jag blev imponerad så snabbt masken föll.
Kvällen kom och Yvonne bad om massage igen. Det blev vår nya rutin. Tre månader gick, jag fick bara en ledig dag per vecka, men vi klarade oss. Efterhand kom Elsa och mamma ofta på besök till huset. Elsa brukade sätta sig tyst med kritor i hörnet och rita porträtt av Yvonne och Yvonne bad att vi skulle rama in dem och hänga dem på väggen.
Så småningom blev Yvonne nästan en del av familjen. Hon hade allvarliga ledbesvär, där operationer inte hjälpte, så när hon hade ont masserade jag hennes armar och axlar. En kväll bad hon mig och Elsa stanna över natten, och vi sov i gästrummet.
Den morgonen var ovanlig Elsa satt i matsalen och småpratade med Yvonne över frukost, och jag fick ta hand om städningen av hennes arbetsrum. När jag dammtorkade hittade jag ett album och frågade snällt om vi fick kika. Vi satt tillsammans och bläddrade. Plötsligt pekade Elsa på en gammal bild: Det där är ju mormor! Mamma, titta!
Det tog ett tag innan jag förstod. På bilden var faktiskt mamma Karin, ung och glad bredvid unga Yvonne i någon gymnastikdräkt.
Är du Karins dotter? skrattade Yvonne högt. Jag funderade varför du var så bekant! Hon och jag var som systrar som unga. Sprang på samma träningar och dans eller operan. Jag var alltid avundsjuk på henne hon var den starkare gymnasten. Men så blev vi ovänner om en kille.
Elsa frågade varför de aldrig sågs mer. Yvonne svarade att livet och brustna hjärtan tog olika vägar; hon satte sitt namn efter en av männen som blev hennes make men, ja, det höll bara en kort tid.
Efter det gick jag och tänkte på hur jag kunde ordna en återträff för dem. Så en dag när Yvonne ville ha sovsällskap och Elsa skulle på utflykt med förskolan, ringde jag mamma att hämta Elsa från huset.
Karin dök upp i sin gamla slitna kappa. Yvonne hörde bara rösten. Vem är du? frågade hon.
Hej, Yvonne, svarade mamma kallt. Jag är inte direkt glad att se dig.
Och det är ömsesidigt, svarade Yvonne. Livet har nog inte varit snällare mot dig än mot mig.
De satt mittemot varandra, lite spända men när mamma log mjukt och sa: Jag har alltid haft en dotter och ett barnbarn. Det, om något, är nog. Då började något tina mellan dem.
Mamma påminde henne om gången hon ringt och varnat en man Yvonne höll på att lita på, men som visade sig vara en skojare. Yvonne mindes, och tårarna fyllde hennes ögon. Du räddade mig verkligen
Innan mamma hann gå, vände sig Yvonne till henne. Imorgon vill jag att ni flyttar in här. Det är ändå för stort hus, Elsa behöver ett riktigt barnrum och vi har mycket att prata om. Livet är för kort, Karin.
Mamma försökte protestera pengarna räckte inte till operationen, så varför flytta på allt? Men Yvonne stod på sig. Flyttlasset gick veckan därpå.
Ett par kvällar senare, efter te och samtal och massa minnen, sa Yvonne till mamma: Operationen är bokad om två veckor. Jag har pratat med bästa hjärtkirurgen i Stockholm. Jag ska betala, du ska bli frisk. Jag vill ha tillbaka min väninna medan det går.
Jag kunde inte sluta gråta av tacksamhet. Plötsligt fanns det hopp.
Operationen blev svår men lyckad, och läkaren Erik Nyström var lika vänlig som skicklig. Han och jag pratade ofta om livet och om Elsa. Han var nyskild och pratade om sitt nya liv i Stockholm och jag märkte att jag såg på honom med nya ögon. Sakta växte något mellan oss.
När mamma låg på sjukhuset tog jag hand om Elsa och Yvonne. Elsa sa nu bubbi till Yvonne, som om hon var hennes farmor.
En kväll bad Yvonne mig sätta mig. Jag vill att du utbildar dig till massör på riktigt. Jag betalar utbildningen. En vacker dag behöver vi alla en massage och det är bättre om vi har dig än någon annan.
Så tog jag chansen. På utbildningen fick jag handledning av Lars Gunnarsson, en av landets bästa instruktörer. När jag tog mitt certifikat frågade han om jag ville börja på hans nya ställe, SPA Eko de jobbar mest med rehabilitering efter sjukdomar och operationer. Jag sa ja på stående fot.
Livet förändrades fortare än jag kunnat tro. Jag fick en framtid i ett yrke jag älskar. Pengarna räckte till att låta mamma ta det lugnt och till att köpa Elsa färger och nya skor.
Till och med kärleken vågade titta fram. Erik och jag blev ett par, sakta men säkert. Han och Elsa trivdes ihop, Yvonne och mamma blev som systrar på nytt och huset fullt av liv och ljud igen.
Att börja om från botten tar tid, men kanske har vi vunnit något mer en ny familj, en andra chans.
Och ibland, när jag masserar Yvonnes ömma axlar på kvällen, tänker jag på alla de där kvinnorna som gått före mig mamma, Yvonne, till och med Elsa, som ska vidare. Jag hoppas att jag en dag kan ge det vidare, till någon som behöver lyssna, hjälpa och våga tro på sitt eget värde, oavsett hur svår dagen har varit.
Där börjar och slutar varje dag för mig nu med tacksamhet. Och nya drömmar.
