Den andra svärmodern
En kvinna i städrock tittar försiktigt in på kontoret hos ägaren av estetiska kliniken Aurora i centrala Göteborg. Hon heter Ylva, och nu försöker hon prata så lågt som möjligt för att inte störa chefen.
Jag hörde att det finns en ledig plats som junior massör.
Johan Bergman lyfter blicken och tittar strängt på henne. Just nu är han mer irriterad än någonsin: nyss fick han veta att viktiga förhandlingar med investerare har gått om intet, och huvudvärken är påträngande.
Och vad, du tänkte kanske ge kunder massage med moppen i handen?
Nej, men jag har gått onlinekurser. Och skrivit ett CV, säger Ylva blygt och räcker fram ett hopskrynklat papper ur fickan.
Samtidigt kommer vicechefen, Erik Lindström, in i rummet. Johan, fortfarande masserande sina tinningar, brister ut:
Erik, varför driver våra städerskor runt hur de vill? Få ut henne ur mitt kontor. Städare som tror de kan bli storartade massörer! Kasta ut henne och meddela alla att såna dumheter vill jag aldrig se igen!
Utan att invänta svar rycker han CV:t ur hennes hand, river det i bitar och slänger dem på golvet framför Ylva.
Ylva sjunker hopbiten ner på huk, plockar hop de hopskrämda bitarna och biter sig i läppen så tårarna pyr i ögonvrån. Erik Lindström grabbar utan omsvep tag om henne vid armen, drar ut henne på korridoren inför både kunder och personal, och knuffar in henne i städskrubben.
Där, på kanten av ett gammalt brandskåp med sand, som stått där så länge någon kan minnas, sätter sig Ylva hjälplöst ner och gråter.
Hon har bara jobbat på Aurora ett kort tag. Städjobb har aldrig varit någon dröm, men här fick hon betydligt högre lön än på andra ställen. Och Johan Bergman Johan Magnusson i folkmun har alltid setts som en respekterad man. En riktig slitvarg, byggt upp allt själv, hör hon dem säga.
Det är sant. Johan växte upp på barnhem. Han kände aldrig sina föräldrar, letade i åratal efter deras spår men lyckades aldrig hitta dem. Men han blev först kirurg, sedan specialist inom estetisk medicin. Kändisar från hela landet, till och med från Stockholm, kommer hit. Varje år höjer han priserna, lever lyxigt och låter aldrig sig själv sakna något.
Det var därför Ylva vågade ta steget att fråga om jobbet. Hon drömde om att bli massör på riktigt. Hon läste själv facklitteratur, pluggade grundläggande kurser så gott det gick. Men utan examen kan hon inte få jobb inom yrket. Hon sparade ihop till en utbildning, men hennes man stack plötsligt, tog med sig alla pengarna och lämnade henne och lilla dottern penningslösa.
Senare visade det sig att Mattias hade varit dömd för småbrott en riktig bedragare som ljög ihop sin bakgrund. Skilsmässan blev långdragen; han dök aldrig upp när det var dags för rättegång. För dottern Signe höll Ylva ut och började kämpa ensam.
Att jobba med ett litet barn var svårt; ingen ville anställa en ensamstående mamma. De tre, Ylva, Signe och mormor Ingeborg, bodde i en trång hyrestrea i Majorna. Det var ingen lyxtillvaro, ibland levde de på mormors pension. Men Ingeborg var obotlig optimist, före detta gymnast, envis och orubblig. Hon tog hand om Signe, så Ylva kunde i alla fall ta långvikariat.
Så småningom lyckades Ylva ta några billigare massörkurser. Certifikatet låg nu i spillror efter att Bergman slitit sönder det framför henne.
Hon torkar tårarna, reser sig och fortsätter jobba. Kollegorna tittar snett, tisslar och tasslar. Men när Ylva kommer hem, möter Ingeborg henne med ett leende: Signe har vunnit teckningstävlingen på förskolan. Dottern är duktig, och Ylva köper alltid fina färger och papper när hon kan. Signe går förberedande klass på Kulturskolan, vilket känns som ett mirakel.
Hinken känns tyngre än någonsin. När Ylva bär ut den, möter vaktmästaren Bertil Svensson henne i korridoren, den enda på kliniken som inte är högfärdig. Bertil är äldre, bemöter Johan med ett överseende leende och verkar roas av chefens glömska över sitt eget förflutna.
Bertil är alltid snäll mot Ylva, bjuder på bullar han bakar på helgerna och ger stöd när det behövs. Det är tack vare honom som Ylva vågade gå in med sitt CV till chefen.
Nu, när hon ser honom, brister hon ut i ny gråt.
Gråt inte, flicka lilla. Allt vänder, säger Bertil och klappar henne på axeln.
Borde aldrig försökt, snyftar Ylva. Gjorde bara saker värre.
Bergman var inte sig själv idag. Försök igen en annan dag, försiktigt föreslår Bertil.
Jag får inte ens komma in längre, muttrar Ylva. Jag borde förstått att någon som han bara ser ner på sådana som mig.
Ylva tar ändå itu med avslutande sysslor och traskar hemåt genom stadens vårgråa gator, funderandes på hur hon ska få pengarna att räcka. Signe ber om en dyr leksak, men Ylva har ingen aning om hur hon ska ha råd.
Hemma är allt annorlunda. Ingeborg sitter med röda ögon. Ylva förstår genast om mamma gråter, är något på riktigt fel.
Mamma, vad är det? frågar Ylva oroligt.
Bara en sak från vårdcentralen, svarar Ingeborg. Jag var på rutincheck via vår teaterförening. De hittade något operation behövs, annars har jag kanske bara ett år kvar. Väntetiden är lång, privat har vi inte råd. Undersökningen måste göras i Stockholm. Resa, tester, behandling… Det är min tur nu.
Så ska du inte säga, säger Ylva och försöker låta stark. Vi hittar en väg.
På din städlön och min pension? suckar Ingeborg bittert. Hur vi än vänder på det räcker inte lapparna.
Den natten ligger Ylva sömnlös, och beslutar till slut att hon måste försöka prata med Bergman igen. Men nästa dag får hon inte ens komma in; hon är uppsagd, “personalminskning”. Tre månads löner på minimilön betalas ut och sedan hej då.
Bertil insisterar på att Ylva skriver ner hans nummer hon knappar in, men tankarna snurrar: vad nu? Hon nämner bara i förbigående för mamma att hon själv beslutat sluta. Sedan söker hon jobb, men utan examenspapper är det usel lön överallt. Så ser hon en annons: vårdbiträde sökes, hushålls- och städarbete samt matlagning inget särskilt krav på utbildning.
Ylva suckar. Det är ju inte mer förnedrande än att skura golv. Hon skickar CV, blir uppringd inom en timme av ett bemanningsföretag kunden är en ensam, förmögen kvinna.
Hon tar sig till intervju med medicinska papper och arbetsintyg. Snart sitter hon mittemot personalchefen, Malin.
Jag säger det med detsamma, säger Malin kallt. Kunden är svår. Du blir den tionde. Ingen orkar länge.
Ylva nickar tyst.
Du har säkert hört namnet: Dagmar Norling. Artistnamn förstås bytte efternamn, döljer sitt riktiga. Före detta storstjärna på Göteborgsoperan. Väldigt speciell, men rik. Stora pengar från rika beundrare.
Det är inte så att jag kan välja ändå, viskar Ylva.
Har du barn, ska du veta: Norling avskyr barn, också djur. Hon går med rollator men när vårdbiträdet är där, ska hon skjutsas i rullstol. Provanställning tre månader klarar du det får du årskontrakt och dubbla lönen.
Ylva nickar. Lönen är redan nu dubbelt mot det förra. Det är en chans att rädda mamma, inget att tveka om.
Hon börjar nästa morgon klockan sju.
På kvällen googlar Ylva Norling: hittar gamla annonser och foton, en stor dam med kolsvart hår och skarp blick inget förbereder henne på verkligheten.
Säkerhetsvakten öppnar dörren när Ylva ringer på. En hel slottslik villa mitt i Lorensberg. Ylva känner sig vilsen bland kristallkronor och sammet.
Vad glor du på, letar du efter något att stjäla? kraxar en röst.
In rullar en dyr elrullstol. I den sitter en liten gråhårig kvinna, tunn och sammanbiten, med klar blick.
God dag, Dagmar, mumlar Ylva.
Tala högre. Håll händerna där jag ser dem. Täck skorna, golvet är originalparkett. Där är överdrag, ta på dig och kom. Det är dags för frukost.
Ylva trär på specialskydden över skorna och följer med.
Kamma mitt hår. Försiktigt. Inte så! Är du dum? Ta av nätet först. Hämta peruken, kamma den sen.
Ursäkta, det var svårt att förstå, säger Ylva försiktigt.
Åh… Var hittar ni alla idioter? Hämta te, och fort.
Ylva tassar till köket.
Inte stampa! ropar Dagmar. Golvet vibrerar. Gå försiktigare, du sliter ut mina nerver!
Dagmar granskar teet som om hon letar gift, rynkar på näsan och stänker det heta teet över Ylvas hand.
Du knuffade, får skylla dig själv.
Ylva andas djupt.
Var tvättar jag händerna?
Lilla personaltoan bredvid köket, säger Norling, men tillägger: Och svarade du mig inte ens? För kaxig, eller hur?
Varför? svarar Ylva lugnt. Jag är mest nyfiken på vilka fler trick du har.
Hm, sa Norling. Gå då. Ta handduk och låna pyjamas från gästrummet. Din kläder slängs i tvätten.
Ylva gör som hon blir tillsagd och återvänder. Resten av dagen prövar Norling gränser, kritiserar, lurar henne Ylva inser snart att det är ett test. Hon biter ihop. Mot kvällen blir Norling lugnare. Ylva gör en mild massage och ser till att hon somnar, och går sedan hem, förvånad över att säkerhetsvakten nickar vänligt.
Morgonen därpå är Norling på bra humör, kommenterar Ylvas usel klädsmak och förutspår att hon aldrig ska finna en man eftersom hon aldrig sminkar sig. Ylva ler bara svagt och hjälper till. Att ordna med peruken går lättare nu.
Sen kräver Norling tid hos manikyr, lyxrock i japansk stil och att bli körd till boudoiren. Snart förstår Ylva att allt sker för en eftermiddagsgäst.
Efter lunch dyker en silverhårig herre upp, rakryggad som en dansör. Norling presenterar honom som gamle vännen Oscar och vill ha kaffe serverat.
Ylva kämpar med kaffemaskinen men det går bra. Med gästen är värdinnan artig.
Mot kvällningen undrar Norling:
Vad gjorde du igår kväll för att få mig att somna sådär?
Massage, svarar Ylva.
Är du utbildad?
Hemmalärd, svarar Ylva tyst.
Okej då. Fortsätt med det, säger Norling.
Så avslutas också den kvällen. Tiden går snabbt, tre månaders provanställning förflyter, Ylva har bara en ledig dag per vecka, men får ekonomin att gå ihop och kan låta mamma sluta arbeta Ingeborg blir trött snabbt, och på teatern måste man bära tungt.
Relationen till Norling blir bättre. Dagmar smyger sig på Ylva, granskar hennes tålamod. En dag frågar hon oväntat:
Och hur står dina nära ut med det här schemat?
Bara min mamma och dotter, svarar Ylva. Vi har inte så mycket att välja på.
Hur gammal är flickan? Intresserad av något?
Nästan sex, ritar väldigt fint, säger Ylva kort, och minns Malins varningar.
Ta med henne hit. Det är dags vi träffas, säger Norling och nickar godmodigt.
Så börjar Signe hälsa på hos mamma på jobbet. Hon sitter oftast tyst i ett hörn och ritar. En dag tecknar hon ett porträtt av Dagmar så likt att värdinnan ramar in det och hänger upp på väggen.
Långsamt kommer de närmare varandra. Ylva slutar oroa sig för att förlora jobbet.
Norling lider av svår ledsjukdom, där operationer inte hjälper. När smärtan är värst, ger Ylva långa massagebehandlingar och ibland mår Norling genast bättre. En kväll ber värdinnan att Ylva och Signe stannar över, och ger dem gästrummet.
När Ylva somnar med dottern vid sin sida, föreställer hon sig att de alltid bor här. Hon har redan börjat älska det gamla huset, där själv luften känns laddad av historia.
Nästa dag mår Norling bättre. Hon och Signe äter frukost tillsammans i matsalen, medan Ylva får i uppdrag att städa biblioteket. När hon torkar damm hittar hon ett urblekt gammalt fotoalbum. Efter städpasset tar hon det till salongen.
Dagmar, får jag titta i den här?
Det var tider det, suckar Norling. Kom, så tittar vi tillsammans.
De slår sig ner, tre stycken runt bordet. Först bilder från Dagmars barndom men plötsligt ropar Signe:
Mormor! Vi har ett sånt foto hemma!
Ylva stirrar på albumet och känner knappt igen sin mor i gymnastikdräkt, men det är hon.
Hur kommer det sig att du har mammas bild? flämtar Ylva.
Dagmar kisar, studerar Ylva länge.
Är du Ingeborgs dotter? Visst är det så! Nu ser jag det!
Men hur känner du min mamma? envisas Ylva.
Så klart. Vi var bästa vänner, säger Norling torrt. Båda smet vi från träningar och lektioner. Växte upp tillsammans. Gymnastiken var vår, men sedan valde jag sången. Vi gled isär över en kille.
Jaha det har hon aldrig berättat, viskar Ylva. Men bar hon samma efternamn då?
Nej, fnissar Norling. Jag hette Lind och killen hette Norling, jag tog hans namn efter bara tre månaders äktenskap. Men det är den jag behållit hela livet.
Från den dagen funderar Ylva bara på hur hon ska kunna återförena de båda forna vännerna. Tillfället kommer av sig själv.
En kväll måste Signe hämtas hem från huset av Ingeborg. Norling har redan klätt sig för natten, men rullar ändå ut i hallen där Ylva packar ihop dotterns saker.
Vem är det som kommer? utbrister Norling misstänksamt.
Hej Dagmar, säger Ingeborg stelt. Jag kan inte säga att jag är glad att se dig.
Detsamma, snäser Norling. Det märks att livet tärt på dig.
Lika mycket på oss båda, kontrar Ingeborg. Men jag har i alla fall min dotter och mitt barnbarn. Hur går det för dig? Alla dessa äktenskap hjälpte inte, eller hur?
Du har inte ens haft nått, säger Norling varnande. Du behöll ditt flicknamn hela livet.
Plötsligt ler Ingeborg milt.
Åh Dagmar… Jag ville inget ont för dig. Jag har till och med varit stolt över din framgång. Minns du telefonsamtalet för fem år sen?
Norling bleknar.
Just när du nästan blev grundlurad av en hal ung skådespelare Han skröt öppet på teatern att han skulle lura till sig huset ditt. Jag ringde, bytte röst, varna dig.
Det var du? viskar Dagmar.
Jag hatade dig aldrig. Jag förstod att du är en konstnär och sådana lever vid sidan av regler. Men den gången kunde jag inte vara tyst.
Norling slår ner blicken.
Du räddade mig faktiskt, hör hon sig själv säga. Han förtrollade mig, men efter ditt samtal tog jag hjälp.
Bra gjort, säger Ingeborg. Nu måste vi gå, Signe är trött.
Vänta, Ingeborg. Hur lever du i dag?
I en etta. Inget palats, men det räcker för oss.
Bra, allt är klart. Ni flyttar in hit direkt. Huset är för stort. Jag vill göra barnrum åt Signe! Och bråka inte, vi har mycket att tala om.
Ingeborg sätter sig andfådd ner.
Ungefär åtta månader.
Vad menar du? säger Norling oroligt. Cancer?
Nej. Hjärtat. Men operationen har vi inte råd med så enkelt är det, säger Ingeborg.
Vi bestämmer ni flyttar hit och vi ordnar det andra sen, säger Norling bestämt. Jag är din skuld.
Åh, och visst stal du min första kärlek, säger Ingeborg och fnissar. Kommer du ihåg snygga Kalle också? Vi pratar om resten imorgon.
Min chaufför kör er hem, säger Norling. På morgonen kommer han och hjälper Ylva med flytt.
Den kvällen kan Norling inte sova, frågar Ylva om mammans sjukdom, pratar om ungdomen, ångrar sitt slöseri med livet. Vänskapens styrka smälter den gamla damens hjärta.
Efter en vecka har huset förvandlats. Kurirer levererar tapeter, möbelprover, lampor. Norling tar sig an flyttningen med stor energi.
På kvällarna sitter hon och Ingeborg länge vid det stora bordet, dricker te och berättar gamla historier. När allt är klart säger Norling under en middag:
Ingeborg, jag har gett dina papper till min läkare. Operation om två veckor. Kirurgen är en fantastisk ung man hans far är professor, men tro mig, försök inte flirta för mycket.
Fick du plats? Men varför? säger Ingeborg förbluffad.
Ingen plats, det är privat. Allt klart det är redan betalt. Bara att låta dig läggas in och bli frisk. Signe behöver en pigg mormor den andra är ju hopplös, säger Norling skämtsamt.
Du och dina galenskaper, Ingeborg blir tårögd. Du behövde inte.
Vad ska jag annars med mina pengar? Kan ju inte ta dem med i graven, säger Norling. Beslut taget. Du opereras, Ylva tar hand om dig, jag passar Signe. Och förresten, massagen du ger har faktiskt hjälpt mig.
Två veckor senare ligger Ingeborg på enskilt rum vid Sahlgrenska. Kirurgen heter Viktor Ramberg, ung, lovande hjärtkirurg med professorsfar, men gått sin egen väg. Han är naturlig och trevlig. När han ser hur Ylva tar hand om Ingeborg säger han vid ett tillfälle:
Jag ser sällan så varma band i familjer. Din mamma har haft tur.
Bara dottern kvar nu, svarar Ylva blygt.
Jag tror du är fantastisk som mamma, ler Viktor. Jag lyckades aldrig med familjelivet, gift mig ung, men kärleken tynade bort.
Du hittar säkert rätt kvinna, säger Ylva stilla.
Kanske har jag redan gjort det, svarar Viktor tyst.
Ylva märker själv hur hon ser på doktorn annorlunda. Kraft, värdighet och medkänsla finns i hans ansikte.
Rehabiliteringen går bra. Norling sköter Signe, som nu helt kallar henne mormor. Norling gör sitt bästa för att dölja tröttheten, men det blir varje dag svårare.
En kväll säger Norling:
Du ska sluta jobba för mig.
Vill du ha annan undersköterska? frågar Ylva oroligt.
Nej, lilla du, säger Norling och skrattar. Jag vill att du utbildar dig till riktigt massör. På riktigt. Med diplom. Klarar du det?
Självklart! Men det är dyrt…
Se mig som din goda fe, ler Norling. Och det är praktiskt att ha massör i huset. Jag betalar alla kurser och extrautbildningar. Gör mig inte besviken nu.
Ylva tackar ja. Norling tar hand om familjens ekonomi, men Ylva vägrar att bara leva på någon annan. Hon vill göra sig stolt.
På kursledarsidan undervisar Lars Ek. Han utmärker Ylva direkt som talangfull. När han delar ut diplom frågar han:
Du känner väl till spa-salongen Vanilj?
Självklart. Alla drömmer om att få jobba där, ler Ylva.
Det är min salong, säger Lars. Vill du jobba hos mig? Här handlar det om avancerad rehabilitering svåra fall, behövs skickliga händer och stor empati. Jag tror på dig.
Ylva nickar, ögonen glittrar av tårar.
Ylva fortsätter nu utbilda sig, och till och med några nya kurser sponsrar Lars. Snart jobbar hon på Vanilj. Schemat passar bra: förmiddagsjobb, eftermiddagar till mamma, Norling och Signe, som nu går i bildskola.
Efter ett halvår söker sig klienterna särskilt till Ylva.
Under tiden utvecklas något mellan Ylva och Viktor. Från vänskap till värme. Viktor började på Sahlgrenska för lite över ett år sen. Nu drömmer han om ett liv med mer än bara sjukhus. På lediga helger går de tillsammans på Liseberg, barnteater, parker.
Ingeborg är tillbaka på sin gamla teater, men Dagmar Norling blir allt svagare. Smärtlindring hjälper knappt. Massagen ger bara kortvarig lindring.
Viktor börjar rekommendera Ylva till hjärtpatienter på rehab hon har blivit specialist på just dessa.
På kvällarna kommer han ofta till huset, där Ylva och Signe är lika mycket hemma som någon annan. Och Dagmar ger sitt eget välsignande:
Se så, Viktor om du någonsin sårar mina flickor, då vet du vad som väntar, säger hon med ett snett leende.
Livet har vänt inte till överdåd, men med en förnyad värme och trygghet sprungen ur allt det svenska: envisheten, solidariteten och styrkan att börja om på nytt.
