Den andra bruden. Valle var ständigt bokad. Han annonserade aldrig i tidningar eller på tv, men hans namn och nummer spreds från mun till mun, som det bästa skvallret. Presentera på en konsert? Inga problem! Hålla i ett jubileum eller ett bröllop? Perfekt! Han ledde till och med en avslutning på förskolan en gång, och charmade både barnen och mammorna! Allt började enkelt. En nära vän gifte sig och den beställda toastmaster’n dök aldrig upp – hade gått på fyllan. Ingen tid att hitta någon annan, så Valle tog mikrofonen i egna händer. I skolan sysslade han med teater, var med i amatörgruppen och på universitetet var han alltid med i “Studenternas vår” och spex. Det där första giget gick toppen, och genast frågade två gäster om han ville ta hand om deras evenemang också. Efter universitetet fick Valle jobb på ett forskningsinstitut, lönen var skamligt låg. De första extraknäcken gav både pengar och nöje, och rätt snart drog han in tio gånger mer på bröllop än på forskningen. Efter ett år sa han upp sig, investerade i bra utrustning, startade eget och blev officiellt festfixare. Vid sidan om tog han sånglektioner – han hade ju både stämma och gehör – och snart sjöng han på restauranger flera gånger i veckan. Nu var Valle 30, snygg, har hyfsat med pengar och känd som bra sångare, DJ och toppen-värd som kunde rädda vilket party som helst. Han var singel, och hade aldrig bråttom att gifta sig – tjejerna flockades ju ändå. Men vännerna slog sig till ro, fick barn, och Valle började också drömma om eget familjeliv. Bara det – han hittade ingen rätt. Han ville ha någon för livet, inte bara tillfälliga förbindelser. – Man borde träffa en tjej redan i skolan, forma henne som man vill, och när hon fyllt arton, gifter man sig. Perfekt fru, ju! Han tog till och med extrajobb på studentfester och skolavslutningar för att hitta rätt tjej, men ungdomarna passade honom inte alls. Fast skam den som ger sig: Valle fortsatte att “spana efter sällsynta djur”, som han själv sa. Och så tänkte ödet skoja med min syssling. Det började oskyldigt – en kvinna ringde, hänvisade till gemensamma bekanta: – Vi behöver en konferencier till ett bröllop. Är du ledig den 17 juni? Härligt! Kan vi träffas? De sågs, och Valle insåg genast vad det betyder när man säger att “golvet försvinner under fötterna”. Hon hette Ksenia, var otroligt vacker och smart, och Valle satt som förtrollad. Först trodde han hon var runt 25, men under samtalet nämnde hon att hon varit medlem i SSU (det svenska ungdomsförbundet), alltså minst 40! De gick igenom allt, skrev kontrakt (fast Ksenia tyckte det var onödigt), men Valle höll stenhårt på att alltid jobba enligt avtal. “Måste ju kunna redovisa för Skatteverket!” skämtade han. När de skulle gå dök en ung kille upp från en bil: brudgummen, Robban – minst fem år yngre än Valle. – Hej, Ksenia, är allt okej? Hon log, som alltid. Robban kramade henne snabbt och presenterade sig glatt. Valle brann av avundsjuka. Han ville ge upp jobbet, men visste att han då aldrig skulle träffa Ksenia igen. Dagarna före bröllopet blev han mer och mer besatt av att höra av sig till henne. Hans kompis retades: – Vad hände med din plan om skoltjejer? – Äh, glöm det. Ksenia är drömkvinnan, sade Valle. Två dagar före bröllopet sågs de hemma hos Valle – de behövde finslipa manus på grund av ombyggnad av kontoret. De skrattade, hade kul, och till slut blev det champagne och en kyss – som fick ett passionerat svar. Morgonen efter kunde Valle inte förstå om det som hänt verkligen var sant. Han ringde Ksenia, som svarade som om inget hänt: – Hej! Sitter med bröllopsfix och tusen saker. – Så det blir verkligen bröllop? – Självklart! Allt är toppen! Hur kunde hon bara fortsätta som inget hänt? Valle kände sig galen – skulle han sabba bröllopet – eller? Skulle han ens vilja ha en sån tjej? Jovisst ville han det, innerst inne. På bröllopsdagen kom Valle till restaurangen tidigt. Men vem dök upp först – Ksenia själv! – Hej! Jag smet hit direkt från registreringen, ville träffa dig, log hon. – Vadå, registrering? Gifte du dig nyss? – Ja, men varför skulle jag dra runt med ungdomarna i stan, bättre vara med dig! – Med vilka ungdomar? Det är väl du som gifter dig? Ksenia stirrade förvånat och brast ut i skratt: – Nej! Det är min dotter, Ksenia junior, Ksenia – hon pluggar i Göteborg och kom bara hem för festen. Tror du jag skulle sova med nån annan två dagar före mitt eget bröllop? Först nu slog det Valle – hon hade aldrig sagt “vi”, alltid “bruden och brudgummen”. Robban kallade henne bara “Ksenia”, alltid ni. Hur hade han kunnat missa det? Nu ställde han den allra viktigaste frågan: – Är du fri då? När Ksenia nickade, tvekade han inte: – Vill du gifta dig med mig? Snälla… Bröllopet blev magnifikt, konferencieren överträffade sig själv och gästerna var lyriska. Brudparet tackade: – Vi vet inte hur vi ska kunna tacka dig för den här kvällen! – Låt mig ta hand om det, sa Ksenia. Nu kan ni åka, jag ser till att allt blir bra. Nyheten om att Valle skulle gifta sig med en nio år äldre kvinna spreds snabbt bland släkten. Först var de tveksamma, men när de träffade Ksenia sa alla: – Det är klart man blir kär i henne! Ksenia och hennes dotter Ksenia junior fick sina barn med bara två veckors mellanrum. En brud som inte var hans – men blev hans ändå.

Anders var ständigt omringad av folk. Han hade aldrig annonserat i tidningar eller på TV, men hans namn och nummer spreds från mun till mun, som en viskning i norrländsk vinterkväll. Behövdes en konferencier på en konsert? Inga problem! Leda ett bröllop eller en 50-årsfest? Självklart! Han hade till och med styrt en skolavslutning på dagis, trollbundit inte bara barnen utan också deras mammor.

Allt började en vanlig kväll. En nära vän gifte sig och toastmastern de bokat försvann bara smälte som is i april. Ingen tid fanns att hitta en ersättare, så Anders greppade mikrofonen. Han hade varit med i revyer på gymnasiet, börjat i teaterföreningen Logen, varit ständig aktör på “Studentvåren”, sjungit i spex. Den gången blev succén så stor att direkt under buffén blev han bokad till två nya fester, på stående fot.

Efter universitetet tog Anders jobb på ett av stadens forskningsinstitut (någonstans i utkanten av Uppsala), tjänade knappt mer än småpengar i kronor. Men de första extralönen från underhållningsbranschen öppnade en ny värld äntligen kunde han unna sig både rökt ål och en ny gitarr. Han tog alla möjliga gig; det blev utdelning både i plånbok och i själ. Snart tjänade han nästan tio gånger så bra på scenen som på kontoret som junior forskare.

Efter ett år sa han upp sig, köpte en ljudanläggning i toppklass i Stockholm, och startade eget företag. Parallellt tog han sånglektioner han hade ju både stämma och gehör. Så blev han sjungande konferencier, och tre kvällar i veckan gigade han dessutom som trubadur på Söders mysigaste krog.

Tiden gick, och vid 30 var Anders både snygg, hyggligt rik och omtalad bland hela Sörmland som festfixare och sångare. Gift var han inte, varför skulle han vara det? Flickor flockades som mygg en julikväll vid en insjö en vinkning och de var som smör. Men vännerna gifte sig, barnen kom, och Anders blev stillsamt sugen på småbarnspappa-livet och långa frukostar. Bara det, att det inte fanns någon att älska på riktigt. De lättillgängliga lockade bara för stunden han längtade efter den där enda för alltid.

Man borde hitta en gymnasietjej, sa han ibland på skoj. Uppfostra efter eget tycke, och när hon är arton då friar man! Bästa lösningen!

Han började ta konferencierjobb även på studentbaler i Uppsala, kanske skulle han träffa någon där? Men de unga tjejerna imponerade inte de var ingenting för honom. Ändå letade han vidare: jag jagar sällsynta djur, skrattade han. Och det var då drömmen började kröka sig, luddig och konstig.

En dag ringde en kvinna:
Vi behöver en toastmaster till ett bröllop, har du ledigt sjuttonde juni? Fantastiskt! Kan vi ses?

De möttes på ett kafé med kanelbulle och svart kaffe. Han kände genast hur marken svajade. Kvinnan, som presenterade sig som Ylva, var bländande. Skarp, vacker och beslutsam, med ett allvar han aldrig sett hos någon annan. Vid första blick tyckte han hon såg ut att vara tjugofem, kanske äldre, men så nämnde hon att hon varit aktiv i SSU. Alltså minst fyrtio!

De gick igenom alla detaljer. Ylva ville först inte skriva kontrakt:
Det behövs väl inte, dina referenser är perfekta, jag litar på dig!

Anders höll på sin princip:
Skatteverket vill ha papper, jag gillar inte trubbel.

Men innerst inne ville han bara ha ett bevis detta var på riktigt, Ylva fanns.

Plötsligt plingade hennes mobil:
Åh, nu kom min fästman. Vill du åka med oss?

Anders tackade nej, men följde henne ut han brukade alltid göra så, för att läsa av hur brudpar betedde sig tillsammans. Men nu var det svartsjuka och avund som drev honom. Fästmannen överraskade också. Istället för en jämnårig man, som han föreställt sig, klev en kille ut från en mörkblå Volvo, yngre än honom själv.

Ylva, allt okej? frågade han, glad som ett päron.
Ylva log bara.
Fästmannen räckte fram handen:
Är det du som ska vara vår toastmaster? Kul! Jesper heter jag, så skönt att få hjälp av den bästa så sa Mårten i alla fall.
Anders ville inget hellre än att slå ner den soliga Jesper, sudda ut leendet. Men han log och nickade:
Anders. Trevligt.

Resten av veckan var sömnlös och seg, som i en långsam vintersaga. Minsta ursäkt var bra nog att ringa Ylva, höra hennes röst, kanske få syn på henne igen. När hans bäste vän hörde om Anders förälskelse sa han skrattande:
Vad hände med gymnasietjejerna? Din framtida husmor!
Sluta, svarade Anders, Ylva är den enda jag vill ha.

Men berätta då för henne, sa vännen.
Anders höjde rösten:
Är du galen? Hon ska ju gifta sig, hon älskar väl honom!
Ibland kom Jesper förbi, ständigt leende:
Ylva bad mig lämna det här

Då kände Anders hur avundsjukan brände, han övervägde flera gånger att skippa jobbet, förlora anseendet. Men om han gjorde det, skulle han ju aldrig se Ylva igen. Så han teg.

Två dagar före bröllopet kom Ylva hem till Anders “för att finslipa manuset”. På grund av renovering på kontoret satt de i Anders lägenhet; pratade, skrattade, trivdes som vänner. När de var klara öppnade han en flaska mousserande:
Skål för det perfekta bröllopet!
Ylva log och skålade.
Skrattet hängde i rummet, och som om bubblorna tog bort hans spärrar kysste han henne. Och hon svarade.

Han vaknade. Handen kände efter bredvid sig, kudden doftade hennes parfym hade det hänt på riktigt? Var det en dröm? Han reste sig, vacklade bland möblerna. Nej, det hade hänt. Han ringde henne:
Hej…

Ylva svarade, vän och lugn:
Hej! Förlåt att jag gick bara, men du förstår så mycket att ordna! Imorgon gäller det!
Så bröllopet blir? frågade Anders, med hjärtat i halsen.
Självklart! Varför skulle vi ställa in? Allt är toppen!

Ska kvinnor verkligen kunna le så efter en sådan natt, tänkte han. Hur ska jag göra? Sabotera festen? Behövs en så cynisk kvinna? Men han insåg snabbt: ja, han behövde henne. Vilken som helst bara hon.

Nästa dag kom han till restaurangen på Söder ovanligt tidigt. Dekoratörerna lade sista handen vid björkriset och tindrade med ögonen mot honom. Och då…

Han trodde knappt det var sant: Ylva kom emot honom.
Hej. Jag smet direkt efter vigseln, ville så gärna träffa dig, sa hon och log bländande. Vad är det, Anders?
Förstår ingenting. Så ni har gift er? Och du sprang hit?
Ja, min dumskalle. Varför skulle jag socialisera med en massa ungdomar när jag kan vara här? Är du inte glad?
Men… vilken ungdom? Det är väl DU som är bruden?
Ylva såg på honom, sen brast hon ut i ett sådant rent och glatt skratt att Anders var tvungen att le.

Nej, inte alls! Det är min dotter, Elina. Hon pluggar i Umeå och kom hem igår. Hon blev plötsligt allvarlig. Trodde du att jag var bruden?
Att jag två dagar före bröllopet skulle ligga med en annan man? Vad är det för bild du har av mig

Först då trillade poletten ner för Anders. Ylva hade aldrig sagt “jag” om bröllopet, alltid “brudparet”. Jesper hade aldrig kallat henne för sin Ylva, bara “ni” och “du”. Hur hade han missat det? Så hade han den där drömmen, och nu var den verklighet.

Han vågade fråga:
Är du fri nu? Och när Ylva log och nickade, sprang orden ur honom:
Gifte du dig med mig då?

Bröllopet blev osannolikt lyckat som i drömmen där fisken flyger och taket är fullt av norrsken. Gästerna jublade, och de nygifta tackade:
Tack för en magisk fest, vi vet inte hur vi kan tacka dig!

Ylva dök upp bakom:
Jag tar hand om tacken. Nu väntar limousinen.

Nyheten om att Anders skulle gifta sig med Ylva nio år äldre spreds med vinden. Först blev släkten skeptisk, men när de träffade Ylva sa alla:
Vem kunde INTE bli kär i henne?

Två veckor senare var Ylva och Elina båda gravida livet blev till i början på svensk försommarnatt, med doft av syrén och drömmen kvar som ett mjukt, blått töcken.