Den äldre kvinnan vände sig långsamt mot Robert och yttrade ord som fick rysningar att ila längs hans ryggrad: Idag blir en vacker och solig dag. Vi har gott om tid att göra något.
Robert färdades med tåget en stillsam onsdag. Kupén var nästan tom, bara några resenärer på väg ut mot landet. En äldre kvinna steg på i Uppsala, satte sig bredvid honom och höll en sliten korg på knäet säkert fylld med redskap för landet, precis som han själv bar i sin väska. Tankarna på hans avlidna hustru, Ingrid, slog honom plötsligt med full kraft. De hade alltid åkt tillsammans med pendeln mot kolonilotten i Knivsta, men efter hennes sjukdom undvek han platsen, hemsökt av ensamhet och sorg.
När tåget rullade in på stationen vände kvinnan sitt rynkiga ansikte mot honom och sa, med en ton som genomborrade tystnaden: Idag blir det soligt och vi har tid att hinna med mycket. Det var exakt de ord som Ingrid alltid hade brukat säga. Förvånad nickade Robert lågmält och de började samtala, först trevande, sedan mer uppsluppet om årets magra skörd, den långa, kalla vintern och om drömmarna för nästa säsong.
Vid busshållplatsen i byn slog det Robert att han aldrig sett just denna kvinna förut. De promenerade en bit tillsammans, steg för steg genom vårgrönskan, innan deras vägar skildes. Väl framme vid sin kolonilott möttes han av en djungel av ogräs och vildvuxna hallonbuskar, ett smärtsamt tecken på hur länge han hållit sig borta. Ändå var samtalet på tåget som en vindpust med ny kraft.
Med förnyad energi tog han sig an trädgårdslandet. Med jord under naglarna rensade han, grävde, och älskade varje minut av slitet. Doften av mylla och synen av blommorna han och Ingrid hade sått tillsammans svävade i den milda vinden. Från äppleträdet plockade han några gyllene Aroma. Han satte sig tillrätta på bänken, drack sitt termoskaffe och åt sin ostmacka. Barndomsminnen blandades med stilla glädje.
Humöret lättade och Robert lovade sig själv att återvända oftare. När han plockade kantareller i skogsbrynet försvann molnet från hjärtat. Han insåg att tiden till bringa bland växter och träd skänkte mening och glädje, även när han var ensam.
På vägen tillbaka mötte han åter den äldre kvinnan Birgitta, som han nu förstod att hon hette. De satte sig sida vid sida, delade på några äpplen och skrattade åt kompost som överraskat vuxit fram på fel plats. Birgitta klappade honom på axeln och sa med mild röst att livet hade mycket kvar att ge, och att arbetet i kolonin kunde ge både tröst och styrka.
När Robert steg av tåget i Uppsala igen, hade solen börjat sjunka och hela landskapet glödde av guld. Han log, fylld av ro, och kände hur sorgen sakta rann av honom som regn från en vaxad stövel.
