Jag satt på tåget en stillsam onsdag, och det var gott om plats i vagnen. En äldre kvinna kom in och satte sig bredvid mig, uppenbart på väg till sin kolonilott ute på landet precis som jag och flera andra i vagnen. Tankarna på min bortgångna hustru, Ingrid, började strömma över mig. Vi brukade alltid åka tillsammans till vår lilla odlingslott, men efter hennes sjukdom hade jag undvikit att vara där, jag förbannade ensamheten och saknaden.
När tåget stannade vid stationen vände sig den äldre damen mot mig och sade några ord som gav mig rysningar: Idag blir det en vacker, solig dag. Vi har tid att få någonting gjort. Det var exakt samma fras som Ingrid brukade säga till mig. Förvånad nickade jag och vi började prata, om årets dåliga skörd, den hårda vintern och våra förhoppningar inför nästa år.
När vi kom fram till busshållplatsen blev jag förvånad att jag aldrig sett den här kvinnan förut. Vi gick tillsammans en bit tills våra vägar skiljdes åt. När jag anlände till min lott såg jag att ogräs och vildväxter tagit över under min långa frånvaro. Men det samtalet med kvinnan på tåget hade höjt mitt humör, och jag kände mig plötsligt inspirerad att utforska platsen igen.
Med förnyad energi började jag gräva och rensa bort ogräset. Att se den näringsrika jorden fyllde mig med tillfredsställelse, och jag bestämde mig för att avstå från att sälja lotten för tillfället. Jag njöt av min paus på en bänk och åt mackor och drack te. De vackra blåklockorna som vajade intill och de mogna äpplena under det nya äppelträdet väckte fina minnen inom mig.
Mitt humör blev mycket bättre och jag bestämde mig för att komma hit oftare. När jag plockade svamp ute i skogen kände jag hur en börda lyftes från mina axlar. Arbete på lotten kom att ge mig glädje och mening.
På vägen hem mötte jag samma kvinna som tidigare. Vi delade äpplen och skrattade åt våra erfarenheter. Den äldre damen, Birgitta, försäkrade mig om att jag hade mycket liv kvar att leva hon uppmuntrade mig att se arbetet på lotten som en källa till glädje och syfte. När jag steg av vid min hållplats log jag mot den nedgående solen, lättad och nöjd, och ensamheten kändes inte längre lika tung.
