Den äldre kvinnan vände sig mot Robert och yttrade ord som lät kalla kårar löpa längs hans ryggrad: Idag blir det en vacker, solig dag. Vi kommer ha gott om tid att göra något särskilt.
Det var en stillsam onsdag när Robert satt ensam i det nästan tomma tågvagnen på väg ut från Stockholm, mot sitt lilla odlingslot på landet. En äldre kvinna steg på i Sundbyberg, satte sig bredvid honom, händerna vilandes stadigt på sin tygväska förmodligen på väg till sin stuga och sina odlingar, precis som Robert och de flesta andra i vagnen. Plötsligt sköljde minnena över honom; hur han brukade resa dit tillsammans med sin fru, Märta, innan hennes sjukdomoch hur han sedan undvikit odlingen av sorg och ensamhet.
När tåget stannade till i Uppsala vände kvinnan sig med ett varmt leende och sade de där orden, de som hans Märta brukade viska till honom varje klar morgon. Han blev alldeles stel, nickade långsamt och fann sig själv samtala med kvinnan, om årets magra skörd, om den isande vintern, om hoppet för livet och jorden inför nästa sommar.
När de steg av vid busshållplatsen i Enköping märkte Robert att han aldrig träffat henne förr. De promenerade sida vid sida en stund innan deras vägar skiljdes. Väl framme vid sitt lilla koloniområde fann Robert att ogräsen härjat fritt under hans frånvaro. Ändå vibrerade han av nytt mod efter det oväntade samtalet, och nyfikenheten tog över kanske fanns det ännu något värt att rädda här?
Med nya krafter tog han itu med jorden, rensade ogräs, studerade potatisplantorna som trotsigt höll sig kvar. Till sin förvåning kände han tillfredsställelse och beslöt sig för att inte sälja lotten. Efter några timmars arbete slog han sig ned på bänken, åt sin ostmacka och drack termoskaffe, såg ut över sina blåklint som svajade i sensommarvinden och äpplena som dignade under det unga trädet.
Med själen lite lättare började han komma oftare till odlingen. I skogen bakom lotten plockade han kantareller, och för varje steg kände han sorgen sjunka undan. Mödorna gav mening, livets tyngd blev mildare i den ljusa grönskan.
På vägen hem mötte han oväntat igen den äldre kvinnan. De satt bredvid varandra, delade hans äpplen och smålog över historier från sina kolonilotter. Kvinnan såg honom i ögonen och sade milt att livet ännu hade mycket kvar att ge honom, och att han borde se sitt arbete med händerna i jorden som en gåva snarare än en börda.
När Robert steg av vid sin egen station lyste solen lågt över hustaken, och han log. För första gången på länge gick han hem utan tyngden av sorg, fylld av tacksamhet och en ny glädje som stockholmsnatten aldrig kunnat ge honom.
