Den äkta hustrun – Och hur lyckas du egentligen leva så länge med samma fru? Vad är hemligheten? – min bror ställde alltid dessa frågor när han kom på besök. – Kärlek och stort tålamod. Det är hela hemligheten, – svarade jag alltid likadant. – Det receptet är inget för mig. Jag älskar alla kvinnor. Var och en är en gåta för mig. Att bo med en utläst bok… nej tack, – log min bror snett. Min yngre bror Peter gifte sig när han var arton år. Hans brud var tio år äldre. Den trevliga tjejen Anna blev huvudlöst förälskad i Peter för livet. Men Peter såg henne bara som en förströelse. Anna blev lagligt inskriven i makens hem, där ytterligare sju släktingar bodde, och födde sonen Mattias. Hon trodde att hon nu hållit lyckans fågel i handen. Det unga paret fick ett litet rum för sig själva. Anna hade en fantastisk samling av porslinsfigurer som hon vårdade ömt – en raritetssamling på tio figurer. Anna ställde dem på hedersplatsen på den gamla byrån. Hela vår stora släkt visste hur mycket dessa sköra föremål betydde för henne. Ofta stod Anna vid byrån och beundrade figurerna. Vid den tiden letade jag själv efter den rätta. Drömmen var att hitta en enda kvinna för livet. Låt mig säga att min önskan slog in – jag har nu varit gift med min fru i över femtio år. Peter och Anna levde ihop i tio år. Anna hade inte mycket att skryta med i det äktenskapet. Hon försökte vara en god hustru, älskade sin familj av hela sitt hjärta. Undergiven, tyst och samarbetsvillig. Vad var det Peter saknade? En gång kom min bror hem slirig. Han gillade inte Annas utseende eller ton, började pika henne, dra grova skämt, ta henne hårt i armen. Anna, som anade att ett gräl var på gång, gick tyst ut ur rummet med sonen Mattias. Plötsligt hördes ett fasansfullt kraschande. Anna förstod direkt – porslinsfigurerna. Hon rusade in och kunde inte tro sina ögon. Hela hennes kära samling låg på golvet, krossad i bitar. Bara en figur hade klarat sig. Anna sprang fram, tog försiktigt upp den och kysste den. Hon sa inget till sin brutala man, men hennes ögon var fulla av tårar. Där och då växte sprickan mellan Peter och Anna. Det kändes som om Anna levde sitt liv vid sidan av familjen, även om hon fortsatte ta hand om hem och barn, men utan glöd. Peter började dricka oftare. Snart dök vulgära kvinnliga bekantskaper och tvivelaktiga kompisar upp runt honom. Anna förstod vad som försiggick, men drog sig undan och blev innesluten. Peter syntes allt mer sällan hemma och övergav slutligen familjen helt. Anna insåg att man inte kan jaga vinden på fälten. Till sist skildes de – tyst, utan gräl, utan anklagelser. Anna tog Mattias och flyttade hem till sin barndomsstad. Den enda överlevande figuren stod kvar, ensam på byrån – ett minne av henne. Peter sörjde inte. Han levde ut, röjde, supade och bytte kvinnor i ett. Trots det var han en skicklig ekonom, föreläste på högskolan och fick till och med en lärobok publicerad i sitt namn. Alla förutspådde honom en lysande framtid, men spriten och det ansvarslösa livet saboterade allt. Vid något tillfälle trodde vi i familjen att Peter lugnat sig och fått fason på livet. Han skulle gifta sig igen, denna gång med en “fantastisk” kvinna som redan hade en sjuttonårig son. Vi förstod direkt att Peter och styvsonen aldrig skulle komma överens – de var som två världar. Och så blev det, efter fem år slutade det med slagsmål och skilsmässa. Därefter rördes Peter upp i nya relationer – Lena, Carina, Sofia… Han älskade dem alla passionerat och trodde varenda gång att just denna var för livet. Men livet ville annorlunda. Vid femtiotre års ålder blev Peter obotligt sjuk. Då var ingen av kvinnorna längre kvar. Vi syskon tog hand om honom hans sista tid. – Simon, under sängen står en resväska. Ta fram den, – Peter hade svårt att prata. Jag drog ut en dammig resväska och baxnade när jag öppnade den – den var full av porslinsfigurer, prydligt inlindade i servetter. – De här har jag samlat åt min Anna. Kan inte glömma hennes tysta förebråelse när jag slog sönder hennes samling. Hon hade det tufft med mig. Minns du när jag reste land och rike runt på jobb? Då köpte jag figurer överallt. I väskan finns ett dubbelbotten – där finns pengar, alla mina besparingar. Ge dem till Anna. Be henne förlåta mig. Vi ses nog inte mer, Simon, lova att du lämnar alltsammans till henne, – Peter vände sig mot väggen. – Jag lovar, Peter, svarade jag, med gråten i halsen. Jag förstod att han röjde undan för sista gången. – Kuvertet med Annas adress ligger under kudden, – han vände sig aldrig om mer. Anna bodde kvar i sin barndomsstad. Mattias var sjuk i en mystisk åkomma. Läkarna bara skakade på huvudet – kanske kunde Europa erbjuda hjälp, sa de. Det läste jag i ett brev från Anna som låg under Peters kudde. Det visade sig att Anna höll kontakt med Peter, men bara hon skrev, han svarade aldrig. Efter begravningen packade jag och satte mig i tåget för att fullgöra min döende brors sista önskan. Jag träffade Anna på en liten järnvägsstation. Hon blev glad och kramade om mig: – Simon, du är så lik Peter! Som två bär! Jag räckte över resväskan, bad om förlåtelse i Peters namn: – Anna, förlåt din strulige make. Det här är från honom. Pengar och något mer. Titta hemma. Du har alltid varit Peters äkta hustru. Glöm aldrig det. Vi skildes för alltid. Sen fick jag bara ett enda brev från henne: “Simon, tack till dig och Peter för allt. Jag tackar Gud för att Peter fanns i mitt liv. Vi lyckades sälja figurerna till en riktig samlare. Jag kunde ändå inte se på dem i lugn och ro – de hade ju varit i min älskade Peters händer. Synd att han gick bort så tidigt. Pengarna räckte för att Mattias och jag kunde flytta till Kanada, där min syster bor sedan länge. Det fanns inget mer som höll mig kvar här hemma. Bara en liten gnista av hopp – att Peter ändå skulle kalla på mig. Det gjorde han aldrig… Men jag är lycklig att han betraktade mig som sin äkta hustru. Det betyder att känslorna ändå inte dog helt. Förresten, Mattias mår mycket bättre här. Farväl.” Inget avsändaradress…

MIN KÄRA FRU

Hur lyckas du leva med samma fru i så många år? Vad är hemligheten? Min bror frågade alltid detta när han kom på besök.

Kärlek och ett enormt tålamod. Det är hela hemligheten, svarade jag som vanligt.

Det där är inget för mig. Jag älskar alla kvinnor. Var och en är ett mysterium. Att leva med en bok man redan läst nej tack, skrattade min bror.

Min yngre bror, Erik, gifte sig när han var arton år. Hans fru, Ylva, var tio år äldre. Den snälla Ylva hade förälskat sig i Erik för livet, medan Erik bara roade sig med hennes känslor.

Ylva fick sitt hem hos sin man där ännu sju släktingar bodde under samma tak, och födde en son, Ludvig. Hon trodde lyckan funnits. Till det unga paret gavs ett litet rum.

Ylva hade en fin samling porslinsfigurer som hon älskade och vaktade noga. Samlingen, en raritet, bestod av tio ömtåliga figurer. De stod på hedersplats ovanpå en gammal byrå. Alla i vår stora familj visste hur mycket figurerna betydde för Ylva. Hon brukade stå där och beundra dem länge.

Själv var jag då på väg att hitta någon att dela livet med och skulle, som det visade sig, få leva över ett halvt sekel med samma kloka kvinna.

Erik och Ylva var gifta i tio år. Ylva hade inte mycket att glädjas åt. Hon försökte vara en god hustru och älskade sin man och son av hela sitt hjärta. Stillsam, foglig och hänsynsfull. Vad saknade Erik?

En gång kom Erik hem på pickalurven. Något med Ylvas uppsyn och sätt störde honom och han började klaga och skämta rått, tog henne hårdhänt i armen. Ylva såg vartåt det barkade, tog tyst Ludvig med sig och gick ut i trädgården. Plötsligt hördes ett fruktansvärt brak ljudet av krossat porslin. Hon rusade in och såg alla figurer neerslagna på golvet. Bara en hade klarat fallet. Ylva lyfte försiktigt upp den, kysste den och sa ingenting men hennes ögon var fyllda av tårar.

Efter det växte klyftan mellan Erik och Ylva. Det var som om Ylva redan levde sitt liv någon annanstans. Hon skötte hushåll och familj, men allting hände liksom slentrianmässigt, utan själ eller energi.

Erik började dricka allt oftare och snart omgavs han av slarviga bekanta och tvivelaktiga väninnor. Ylva förstod allt men teg och drog sig undan, blev frånvarande och oreserverad. Erik kom hem allt mer sällan, familjen försummades. Till slut, när Ylva insåg att det inte gick att jaga vinden över åkern, skildes de utan bråk, förödmjukelser eller bittra ord. Ylva och Ludvig flyttade hem till hennes barndomsstad. Den ensamma porslinsfiguren lämnade hon kvar, som ett minne av sig själv.

Erik började ett vilt liv utan gränser och ansvar. Han drogs lätt till nya kvinnor och gjorde slut lika lätt. Flera äktenskap följde med lika många skilsmässor. Han söp sig ofta medvetslös, men var ändå en respekterad ekonom vid Uppsala universitet, hade skrivit en bok och gavs lysande möjligheter. Men spriten sopade undan allt.

Så småningom trodde vår familj att Erik lugnat ner sig när han bestämde sig att gifta sig igen, denna gång med en kvinna, Helena, som hade en sjuttonårig son. Alla märkte direkt att Erik och pojken var som natt och dag. Det slutade med att de två nästan rök ihop handgripligen och fem år senare var skilsmässan ett faktum.

Sen följde en rad kvinnor Karin, Anneli, Siv… Erik var förälskad i alla och trodde varje gång på kärleken.

Men livet ville annat. Vid femtiotre drabbades Erik av en obotlig sjukdom, och då fanns ingen närstående kvinna kvar. Bara jag och våra systrar vårdade honom under hans sista tid.

Simon, det ligger en resväska under min säng. Kan du ge mig den? Eriks röst var svag och han hade svårt att röra sig.

Jag tog fram en dammig resväska och blev paff när jag öppnade den. Väskan var full med porslinsfigurer, var och en omsorgsfullt inslagen i en mjuk duk.

Dem samlade jag för Ylva. Jag kan inte glömma hennes tysta blick när hon såg sin krossade samling. Hon har haft det tufft med mig, brorsan. Minns du, när jag flackade runt på resor över hela landet? Överallt köpte jag figurer. Under väskan ligger ett dolt fack där finns mina sparpengar. Ge allt till Ylva. Be henne förlåta mig. Vi lär inte ses mer. Simon, lova att du gör det här för mig, Erik vände sig bort mot väggen.

Jag lovar, Erik, allt ska ordnas, sa jag och kände klumpen i halsen. Jag förstod att Erik snart skulle lämna oss för gott.

Kuvertet med Ylvas adress ligger under min kudde, ta det, sa han utan att vända sig om. Han orkade inte.

Ylva bodde kvar i sitt barndoms Sundsvall. Ludvig led av en okänd sjukdom och läkarna föreslog behandling utomlands, kanske i Europa, berättade Ylva i ett brev som jag hittade under kudden. De hade inte tappat kontakten helt, även om bara brevväxling förekommit alltid från Ylva, aldrig svarat av Erik.

Efter begravningen gjorde jag som jag lovat. Jag träffade Ylva på en liten station. Hon blev glad och kramade om mig.

Simon, du och Erik är så lika! Ni är som kopior!

Jag räckte henne resväskan och bad om förlåtelse å brorsans vägnar:

Ylva, förlåt din vilsna man. Detta är till dig. Här finns pengar och annat från Erik. Öppna det hemma. Du var alltid Eriks kära fru. Glöm inte det.

Vi skiljdes för alltid.

En dag landade ett brev från Ylva hos mig.

“Simon, tack till dig och Erik för allt. Jag är tacksam till livet för att jag fick ha Erik i mitt liv. Vi lyckades sälja figurerna till en samlare som verkligen uppskattar dem. Jag kunde aldrig titta på dem utan att tänka på alla minnen. Med pengarna flyttade jag och Ludvig till Kanada där min syster länge bjudit in oss. Ingenting höll mig längre kvar här. Jag hoppades ändå att Erik en dag skulle kalla på oss, men det gjorde han aldrig Trots allt är jag glad att han kände att jag var hans riktiga fru. Och Ludvig mår redan mycket bättre här och trivs. Farväl.”

Ingen avsändaradress var skriven

Livet lär oss att äkta kärlek och vänlighet lever kvar, även när allt annat gått förlorat. Ofta förstår vi människors verkliga värde först när de är borta glöm därför aldrig att visa omtanke mot dem du har kärast medan du kan.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
Den äkta hustrun – Och hur lyckas du egentligen leva så länge med samma fru? Vad är hemligheten? – min bror ställde alltid dessa frågor när han kom på besök. – Kärlek och stort tålamod. Det är hela hemligheten, – svarade jag alltid likadant. – Det receptet är inget för mig. Jag älskar alla kvinnor. Var och en är en gåta för mig. Att bo med en utläst bok… nej tack, – log min bror snett. Min yngre bror Peter gifte sig när han var arton år. Hans brud var tio år äldre. Den trevliga tjejen Anna blev huvudlöst förälskad i Peter för livet. Men Peter såg henne bara som en förströelse. Anna blev lagligt inskriven i makens hem, där ytterligare sju släktingar bodde, och födde sonen Mattias. Hon trodde att hon nu hållit lyckans fågel i handen. Det unga paret fick ett litet rum för sig själva. Anna hade en fantastisk samling av porslinsfigurer som hon vårdade ömt – en raritetssamling på tio figurer. Anna ställde dem på hedersplatsen på den gamla byrån. Hela vår stora släkt visste hur mycket dessa sköra föremål betydde för henne. Ofta stod Anna vid byrån och beundrade figurerna. Vid den tiden letade jag själv efter den rätta. Drömmen var att hitta en enda kvinna för livet. Låt mig säga att min önskan slog in – jag har nu varit gift med min fru i över femtio år. Peter och Anna levde ihop i tio år. Anna hade inte mycket att skryta med i det äktenskapet. Hon försökte vara en god hustru, älskade sin familj av hela sitt hjärta. Undergiven, tyst och samarbetsvillig. Vad var det Peter saknade? En gång kom min bror hem slirig. Han gillade inte Annas utseende eller ton, började pika henne, dra grova skämt, ta henne hårt i armen. Anna, som anade att ett gräl var på gång, gick tyst ut ur rummet med sonen Mattias. Plötsligt hördes ett fasansfullt kraschande. Anna förstod direkt – porslinsfigurerna. Hon rusade in och kunde inte tro sina ögon. Hela hennes kära samling låg på golvet, krossad i bitar. Bara en figur hade klarat sig. Anna sprang fram, tog försiktigt upp den och kysste den. Hon sa inget till sin brutala man, men hennes ögon var fulla av tårar. Där och då växte sprickan mellan Peter och Anna. Det kändes som om Anna levde sitt liv vid sidan av familjen, även om hon fortsatte ta hand om hem och barn, men utan glöd. Peter började dricka oftare. Snart dök vulgära kvinnliga bekantskaper och tvivelaktiga kompisar upp runt honom. Anna förstod vad som försiggick, men drog sig undan och blev innesluten. Peter syntes allt mer sällan hemma och övergav slutligen familjen helt. Anna insåg att man inte kan jaga vinden på fälten. Till sist skildes de – tyst, utan gräl, utan anklagelser. Anna tog Mattias och flyttade hem till sin barndomsstad. Den enda överlevande figuren stod kvar, ensam på byrån – ett minne av henne. Peter sörjde inte. Han levde ut, röjde, supade och bytte kvinnor i ett. Trots det var han en skicklig ekonom, föreläste på högskolan och fick till och med en lärobok publicerad i sitt namn. Alla förutspådde honom en lysande framtid, men spriten och det ansvarslösa livet saboterade allt. Vid något tillfälle trodde vi i familjen att Peter lugnat sig och fått fason på livet. Han skulle gifta sig igen, denna gång med en “fantastisk” kvinna som redan hade en sjuttonårig son. Vi förstod direkt att Peter och styvsonen aldrig skulle komma överens – de var som två världar. Och så blev det, efter fem år slutade det med slagsmål och skilsmässa. Därefter rördes Peter upp i nya relationer – Lena, Carina, Sofia… Han älskade dem alla passionerat och trodde varenda gång att just denna var för livet. Men livet ville annorlunda. Vid femtiotre års ålder blev Peter obotligt sjuk. Då var ingen av kvinnorna längre kvar. Vi syskon tog hand om honom hans sista tid. – Simon, under sängen står en resväska. Ta fram den, – Peter hade svårt att prata. Jag drog ut en dammig resväska och baxnade när jag öppnade den – den var full av porslinsfigurer, prydligt inlindade i servetter. – De här har jag samlat åt min Anna. Kan inte glömma hennes tysta förebråelse när jag slog sönder hennes samling. Hon hade det tufft med mig. Minns du när jag reste land och rike runt på jobb? Då köpte jag figurer överallt. I väskan finns ett dubbelbotten – där finns pengar, alla mina besparingar. Ge dem till Anna. Be henne förlåta mig. Vi ses nog inte mer, Simon, lova att du lämnar alltsammans till henne, – Peter vände sig mot väggen. – Jag lovar, Peter, svarade jag, med gråten i halsen. Jag förstod att han röjde undan för sista gången. – Kuvertet med Annas adress ligger under kudden, – han vände sig aldrig om mer. Anna bodde kvar i sin barndomsstad. Mattias var sjuk i en mystisk åkomma. Läkarna bara skakade på huvudet – kanske kunde Europa erbjuda hjälp, sa de. Det läste jag i ett brev från Anna som låg under Peters kudde. Det visade sig att Anna höll kontakt med Peter, men bara hon skrev, han svarade aldrig. Efter begravningen packade jag och satte mig i tåget för att fullgöra min döende brors sista önskan. Jag träffade Anna på en liten järnvägsstation. Hon blev glad och kramade om mig: – Simon, du är så lik Peter! Som två bär! Jag räckte över resväskan, bad om förlåtelse i Peters namn: – Anna, förlåt din strulige make. Det här är från honom. Pengar och något mer. Titta hemma. Du har alltid varit Peters äkta hustru. Glöm aldrig det. Vi skildes för alltid. Sen fick jag bara ett enda brev från henne: “Simon, tack till dig och Peter för allt. Jag tackar Gud för att Peter fanns i mitt liv. Vi lyckades sälja figurerna till en riktig samlare. Jag kunde ändå inte se på dem i lugn och ro – de hade ju varit i min älskade Peters händer. Synd att han gick bort så tidigt. Pengarna räckte för att Mattias och jag kunde flytta till Kanada, där min syster bor sedan länge. Det fanns inget mer som höll mig kvar här hemma. Bara en liten gnista av hopp – att Peter ändå skulle kalla på mig. Det gjorde han aldrig… Men jag är lycklig att han betraktade mig som sin äkta hustru. Det betyder att känslorna ändå inte dog helt. Förresten, Mattias mår mycket bättre här. Farväl.” Inget avsändaradress…