Gemensamt kök och en lat svägerska
Anton och jag bor i hans hus – fast det är inte riktigt bara hans. Här finns också hans yngre bror, Håkan, och hans fru, Linnea. Vi delar på köket, köper mat ihop och lagar mat turvis, räkningarna delar vi på mitten. Låter det inte som ett perfekt kollektiv? Men Linnea, vår kära svägerska, verkar tro att hushållssysslor inte angår henne. Hon tvättar inte en sked, skalar inte en potatis, och jag är nära att räcka henne en sopkvast och säga: ”Välkommen till verkligheten!” Men hittills har jag behärskat mig, fast mitt tålamod smälter snabbare än smör i en stekpanna.
Huset ärvde Anton och Håkan av sina föräldrar, och när vi gifte oss bestämde vi oss för att bo alla tillsammans – det är billigare, och huset är stort, det finns plats för alla. Jag hade inget emot det: Håkan är en lugn kille, jobbar på en verkstad och är sällan hemma. Men Linnea… Ack, med henne är det annorlunda. När de precis hade gift sig trodde jag hon bara var blyg, att hon inte ville lägga sig i. Men efter ett halvår insåg jag: blyghet har inget med saken att göra. Linnea är helt enkelt en mästare på att undvika arbete. Hon kan sitta timmar i sitt rum, bläddra i telefonen eller måla naglarna medan jag står i köket och lagar middag åt fyra personer.
Vårt system är enkelt: mat köps gemensamt, och vi lagar mat turvis. Anton och jag tar hälften av veckan, Håkan grillar ibland kött eller gör sina signaturmackor, men Linnea… När det är hennes tur beställer hon pizza eller ställer fram en yoghurt med lappen ”middag klar”. Och det vore en sak om hon bara inte gillade att laga mat, men hon tvättar inte ens sin egen tallrik! En gång räknade jag: på en vecka diskar jag en berg av tallrikar, varav hälften är hennes kaffekoppar med halvdrucken latte. När jag ber henne städa undan tittar hon på mig som om jag var från en annan planet och säger: ”Åh, Elsa, jag glömde, jag gör det imorgon.” Imorgon? Det imorgon kommer aldrig!
Jag har försökt prata med Anton. ”Anton”, sa jag, ”din svägerska behandlar oss som tjänstefolk. Kan inte Håkan prata med henne?” Anton skrattar bara: ”Elsa, överdriv inte, Linnea är bara inte van vid hushållssysslor. Hon är stadsmänniska, hennes mamma skötte allt.” Stadsmänniska? Så jag då, kommer jag direkt från bondgården? Jag växte också upp i stan, men det hindrar mig inte från att skala potatis eller moppa golvet. Håkan ryckte bara på axlarna när jag påpekade det: ”Linnea är som hon är. Vill hon inte laga mat, tvinga henne inte.” Tvinga henne inte? Vem ska då mata den här skocken om jag också börjar ”inte vilja”?
För några dagar sedan hände något som fick mig att tröttna ordentligt. Jag lagade en riktig lammgryta, precis som Anton gillar. Efter två timmars arbete dukade jag bordet och ropade på alla. Linnea kom ner, tog en tallrik, lade upp en hög mat och sa: ”Elsa, varför är såsen så torr? Du borde ha lagt i mer smör.” Jag höll på att tappa min gaffel. Torr? Stod jag två timmar vid spisen bara för att höra att min gryta var ”inte bra”? Hon tackade inte ens, åt upp och lämnade tallriken på bordet. Då fräste jag: ”Linnea, om du inte gillar det kan du laga mat själv.” Hon fnös bara: ”Jag kan inte, Elsa, du gör det bättre.” Bättre? Ska jag nu officiellt bli husets kock?
Jag har funderat på vad jag ska göra. Ett alternativ är att strejka. Sluta laga mat, städa och handla. Vi får se hur snabbt Linnea börjar gnälla när det bara står hennes yoghurt kvar i kylen. Men jag vet att Anton och Håkan kommer att knota, och jag vill inte bråka med min man för hennes skull. Ett annat alternativ är att prata öppet med henne. Säga: ”Linnea, vi är inte på hotell, hjälp till eller ät på restaurang.” Men jag är rädd att hon låtsas att hon inte förstår eller börjar gnälla till Håkan, som då skyller på mig. Tredje alternativet är att acceptera det. Men det går inte för mig. Jag tänker inte vara tjänstefolk i mitt eget hem.
Ibland drömmer jag om att Anton och jag skulle hyra en lägenhet och flytta. Men huset är hans arv, han älskar det, och jag har blivit fäst vid det med dess trädgård och veranda. Jag vill inte behöva ge upp det för Linnas skull. Jag har till och med försökt listighet – föreslog att dela köket i ”ansvarszoner”. Alla ska sköta sina egna saker. Men Linnea nickade bara och fortsatte dricka kaffe ur min mugg. Hon verkar helt oantastlig.
Min väninna, när jag klagade, sa: ”Elsa, ge henne en konkret uppgift. Säg att hon ska laga middag på onsdagar, punkt.” Jag försökte. Tilldelade Linnea en dag, och hon svarade: ”Åh, Elsa, jag har så mycket att göra på onsdag, kan inte du?” Mycket att göra? Bläddra i sociala medier? Jag är nära att sätta upp ett schema i köket med notisen: ”Linnea, din dag – pizza eller hungrig.” Kanske det får henne att reagera.
För nu försöker jag bara hålla ilskan i schack. Jag lagar mat, städar, men varje gång jag ser hennes smutsiga kopp tänker jag hur jag skulle kunna ge henne en medalj för ”mästerskap i lathet”. Anton lovar att prata med Håkan, men jag tror inte det hjälper. Linnea är som en katt som går sin egen väg – men äter ur min skål. Jag ska hitta ett sätt att sätta henne på plats. Det här huset är vårt, och jag tänker inte låta en lat svägerska förvandla detJag ska vänta på det perfekta tillfället, och när det kommer ska jag se till att Linnea lär sig att en familj håller ihop genom att alla bidrar.
