De sa till henne rakt i ögonen: Vi vill inte ha en sådan svärdotter!
Jag är 57 år gammal, har inte familj eller barn, men jag vill ge alla föräldrar ett råd – blanda er inte i era döttrars och söners liv, tvinga dem inte att leva efter era regler, för det som gör er lyckliga kanske inte gör dem lyckliga.
Jag är det levande exemplet på hur mina föräldrars strävan att ge mig det bästa ledde till att jag blev separerad från kvinnan jag älskade mest.
Märta kom från en fattig familj, medan mina föräldrar hade ärvda gårdar och egendomar och såg sig själva som högre stående.
När jag tog med henne för att presentera henne för mina föräldrar, körde de ut henne direkt och sa att de inte ville ha en sådan svärdotter. Hon lämnade, sårad men med huvudet högt.
Hon vägrade att vi skulle åka någonstans långt bort bara vi två.
Hon sa att förr eller senare skulle mina föräldrar hitta ett sätt att separera oss.
Hon gifte sig med en granne – även han kom från enkla förhållanden.
Tillsammans arbetade de hårt och byggde ett hus i utkanten av staden.
De fick tre barn och varje gång jag träffade henne på gatan var hon alltid leende och verkade lycklig.
En gång frågade jag henne om hon älskade sin man.
Märta kom från en fattig familj
Hon svarade att hon hade insett att för en familj är stabilitet och förståelse mellan makar viktigare. Om dessa saknas kan man inte leva på bara kärlek.
Jag höll inte med henne men kunde inte argumentera, jag hade ingen rätt, eftersom jag kände mig som en förrädare.
Jag kunde aldrig komma över Märta, och till skillnad från henne gifte jag mig aldrig.
Jag kunde inte tänka mig att leva med en kvinna och ha barn utan att älska henne.
Min mamma och pappa försökte matcha mig med flickor som de gillade och trodde var lämpliga för mig, men jag vägrade alltid bestämt.
Till slut blev de resignerade och bad mig att själv välja en kvinna för att föra vår släkt vidare.
Men jag ville inte ha någon annan än Märta. Men hon hade redan ordnat sitt liv och jag hade ingen plats i det.
Mina föräldrar blev gamla, blev sjuka och gick bort en efter en. Jag blev kvar ensam i vårt stora trevåningshus.
Jag träffar sällan vänner numera, eftersom de redan har barnbarn och inte har tid för mig. Och jag undviker dem också.
Jag gläds åt deras lycka, men det gör ont.
På helgerna fyller jag min tid med att måla och reparera lekställningar, gungor och rutschkanor på stadens lekplatser.
Ibland hjälper jag också i förskolegårdar.
Jag gör det helt frivilligt och gratis, för jag behöver inga pengar. På så sätt gör jag andra barns och barnbarns vardag lyckligare.
Jag sålde alla gårdar och egendomar från mina föräldrar.
Med pengarna gjorde jag donationer till flera skolor och barnhem för övergivna barn.
En vän frågade varför jag inte ger pengar till ett äldreboende också. Men det vill jag inte.
Hur grymt det än låter, så hämnas jag på mina föräldrar, som lämnade mig ensam.
Och framtiden är ju hos barnen, inte hos de gamla, eller hur?
De unga behöver mer omsorg och en bra start i livet.
Och när jag dör kommer mitt hus att tillhöra skolan jag gick på.
Om de vill kan de använda det till något, annars kan de sälja det.
Det viktiga är att det används till något gott!
