De kom ut från BB tillsammans, bara de två. Ingen väntade utanför med kamera, ingen blombukett. Fast det vore ändå rätt märkligt att ge blommor till en karl…
Nej då, mamma levde, mådde skapligt. Om man nu bortser från att barnet visade sig vara helt onödigt för henne. Alltså på riktigt. Det sa hon till maken rakt ut, ingen omsvepning där inte. Men han stod på sig, bönade, bad, ja, till och med tog till små hot.
Han hade ju passerat 40, inga barn i sikte. Tänk om det är sista chansen, liksom. De gjorde en deal… Frugan födde, de skilde sig på fläcken och hon gick med på att betala underhåll rakt av.
Först tänkte Viktor tacka nej, stoltheten liksom kändes lite. Men exfrun sa:
Livet är långt, du. Man vet aldrig. Du är ju ingen pojkspoling längre, och jag är faktiskt yngre. Även om ungen inte lockar mig nu, så är det ändå mitt barn. Ni får ha lite backup. För framtiden.
Så började Viktor sina bekymmersamma dagar, men han hängde inte läpp. Ensamma mammor fanns det ju så det räckte varför skulle han vara sämre? Och barn upplockade lite här och där har man ju hört om. Viktor såg inga problem. Det är ju inte så att barn dör i famnen på en man direkt. Nej, lille Daniel Viktorsson växte så det knakade, glad som en lärka och rund om kinderna.
När lilla Danne blev större började han förstås snoka om mamma. Men hur tusan berättar man för en grabb att mamma jobbet blåste av så fort barnet kommit ut? Viktor slingrade sig bäst han kunde:
Jag hittade dig i ett soprum.
Vilket soprum?
Det som ligger i huset bredvid.
Sedan dess blev soprummet nästan som en magisk plats för Danne. Ute på gården, när pappa slappnade av, smet han undan, kikade in i källarfönstren och ropade tyst: Mamma? Men det enda som svarade var tystnaden…
Men så, en dag, hörde Danne faktiskt något! Hjärtat stannade nästan, började sedan banka så att det dånade i bröstet så han inte hörde annat. Porten stod på glänt. Han smet in i soprummet. Först var det beckmörkt, men ögonen vande sig snabbt. Han smög in där, försökte ropa, men halsen var alldeles ihopknuten viskade fram mellan tårarna:
Mamma? Är du där? Det är Danne… Jag har kommit för att hämta dig!
Men mamma var tyst. Han snörvlade, torkade bort snor och tårar med smutsiga näven, och gick efter ett ljud i ett hörn.
Mamma är säkert sjuk, tänkte han. Annars hade hon ju kommit ut och hittat honom för längesedan. Men nu skulle han hitta henne och hon skulle bli så glad!
Danne snörvlade fram, log genom tårarna snart skulle han ha en mamma som alla andra! Men i hörnet, på en trasmatta, väntade honom bara en katt. Katten såg skeptiskt på honom och försökte täcka över en liten kattunge med tassen.
Mamma?
Besvikelsen slog honom nästan av benen, han sjönk ner på golvet. Sedan tittade han upp på katten…
Är man fem tänker man på sitt eget vis. Logik är ett rätt flexibelt begrepp i den åldern ofta mer ärligt än vuxnas.
Danne funderade: Ivar i gruppen påstod att hans pappa var en viking, och Lillan svor på att hennes far var en älg. Varför kunde inte han ha en katt till mamma?
Katten kände att den här pojken inte skulle göra henne eller ungen illa. Hon tassade fram, stötte sitt huvud mot hans lilla hand.
Så du är min mamma ändå?
Danne frågade med sådan hoppfullhet att det blev sant för honom. Hade någon sagt emot, hade han försvarat sin nya sanning med näbbar och klor. Han klappade katten hårt och kramade den; katten spann och kramade honom tillbaka.
Viktor märkte inte att sonen var borta först, men när han väl upptäckte det, började han genast ropa. Inget svar. Han letade runt lekplatsen, lyfte på buskar, paniken steg:
Daaaaniel! Danne, kom fram nu! Daaaannne, var är du?
Flera evighetslånga minuter gick Viktor såg gråhåren bli fler och så kom Danne äntligen ut ur soprummet, långsamt, med katten och kattungen i famnen. Till pappa sa han:
Jag hittade mamma. Och det här är nog min lillasyster… De låg i soprummet där du plockade upp mig.
Viktor blev paff, fick inte fram ett ord. Berätta sanningen? Men hur? Så han nickade i stället.
Hur visste du att det var hon?
Danne ryckte på axlarna:
Så bara var det. Hon tittade på mig med helt rätt blick. Kom nu, pappa. Jag tror mamma är trött.
Danne strålade. Mamma var återfunnen! Vem brydde sig att systern visade sig vara bror då kunde man ju leka tjuv och polis ihop, och på kvällen skulle båda få saga, spinnande, av mamma.
På förskolan fick han medhåll. Sådant där vadå, mamma är katt! Kevin sa ju att hans pappa är en traktor och visade dessutom upp en bild.
Viktor oroade sig länge för hur han någonsin skulle prata med sonen om det här. Men sen, när han såg lyckan i Dannés ögon, ryckte han på axlarna och tänkte att allt får ordna sig av sig självt…
Hemma blev det kaos efter det. Danne och katterna studsade i soffan, vände upp och ner på lägenheten. Katten, ung och sprallig, hängde med på bus.
Nu får ni ge er! vrålade Viktor och rättade till kuddfodralen.
Danne, med ett skosnöre i näven, kattungen och katten stannade. Tittade på Viktor, på varann… Sedan ryckte de på axlarna i kör och så studsade de iväg för att driva pappan till vansinne lite till. Varför? För mamma hade faktiskt sagt att de fick.
