De klev ut från BB tillsammans, bara de två. Ingen stod där med kamera, ingen gav blommor. Det hade sett märkligt ut i alla fall vem ger blommor till en man?
Nej, mamma levde, hon mådde bra. Om man inte räknade med att barnet visst var helt överflödigt för henne. Hon sa det rakt ut till Anders direkt ingen hemlighet alls. Han försökte övertala, bönade, kom till och med med små hot.
Han var ju nästan fyrtio, fortfarande utan barn. Och tänk om det var hans sista chans till ett eko av sig själv. De kom överens Hon födde, de skilde sig direkt, och hon gick gärna med på att betala underhåll varje månad i kronor.
Anders tänkte först vägra, stoltheten spirade. Men ex-frun bara log:
Livet är långt. Allt kan hända. Du är ingen pojke, och jag är ändå mycket yngre. Jag vill inte ha barn, men han är min så låt er ha en liten krockkudde. Till sen
Dagarna blev rastlösa, men Anders höll modet uppe. Visst, ensamma mammor fanns det ju gott om. Varför skulle han vara sämre? Det fanns konstgjorda pappor, varför inte ensamstående män? Pontus Andersson växte, gick upp i vikt, och var en lycklig liten barnunge.
Men när lilla Pontus blivit större, började alla frågor om mamma välla upp. Hur säger man till ett barn att mamma inte ville ha honom alls? Anders slingrade sig:
Jag hittade dig nere i källaren.
Vilken källare?
Ja, den där i grannhuset.
Från och med då började källaren dra i Pontus med en osynlig tråd. På promenaderna, när pappa inte såg, stod han vid luckor och ropade lågt efter mamma. Men inget svarade utom tystnaden
Men så en dag En dag hörde Pontus något! Det lilla hjärtat slog volter, det bultade så högt att han bara hörde ljudet av sitt eget blod.
Porten till trappuppgången stod på glänt och Pontus sprang in i källaren. Det var mörkt först, men ögonen vande sig snabbt. Längre och längre in tassade han, försökte ropa på mamma men strupen knöt sig och ur munnen kom bara bubbliga snyftviskningar:
Mamma, mamma, är du här? Det är jag, Pontus Jag kom för att hämta dig!!!
Mamma svarade inte. Pontus stannade, snyftade igen och lyssnade. Ett svagt rasslande i ett hörn. Han torkade tårarna med smutsig näve och följde ljudet.
Visst hade mamma det nog väldigt svårt, kanske var hon sjuk där nere? Annars hade hon ju för längesen hittat honom. Men nu, snart, skulle han hitta henne och då skulle hon bli så glad, så glad!
Pontus gick mot ljudet, grät och log samtidigt. Alla andra hade ju mamma, och nu skulle även han ha det! Men i hörnet, bland trasor och damm, fann han bara en katt. En katt som vaksamt iakttog honom och skyddade en liten kattunge under sig.
Mamma?
Besvikelsen nästan slet Pontus itu, benen vek sig och han sjönk tungt ned på det kalla golvet. Men så lyfte han huvudet och såg på katten igen
När man bara är fem år tänker man annorlunda. Logik är något annat i den åldern ibland är den både ärligare och tydligare än vuxnas.
Pontus satt och tänkte Han mindes Märta i sin förskolegrupp. Hon, som stolt visade sitt hår och hävdade att hennes pappa var en älg. Och Erik, som bedyrade (och visade bevis!) att hans far var astronaut. Varför skulle då inte hans mamma kunna vara en katt?
Katten verkade förstå att den här pojken inte önskade någon ont, varken henne eller ungen. Hon närmade sig varsamt och dunkade huvudet i hans lilla hand.
Så du är min mamma ändå?
Pontus frågade liksom med hela kroppen, han ville tro så mycket att han faktiskt trodde på sin egen dröm. Nu hade Pontus klöst vem som helst som hade försökt ta ifrån honom det. Han slöt katten i sin famn, och den kramade honom tillbaka.
Anders märkte inte genast sonens försvinnande; men när det skedde ropade han högt. Ingen Pontus. Panik, runt lekplatsen, tittade under bänken, kollade buskar.
Pooontus! Kom fram nu! Pontus, var är du?
Efter långsamma, tunga minuter fler grå hår på Anders huvud skymtade Pontus i porten. Med katten och kattungen tätt tryckta mot sig.
Han gick långsamt till pappa och sa:
Jag hittade mamma. Och det här, typ, är nog min lillasyster De var i källaren, där du tog upp mig.
Anders stelnade, visste inte vad han skulle säga. Skulle han säga sanningen? Men hur? Så han får ge sig.
Hur visste du att det var hon?
Pontus ryckte på axlarna:
Det bara kändes Hon tittade på mig så där! Pappa, kan vi gå hem nu? Jag tror mamma är trött.
Bara glädje nu. Mamma är funnen! Och att systern visade sig vara bror var bara bra då kunde man leka riktiga pojk-lekar, och till kvällen skulle mamma spinna sagor för dem båda.
På förskolan hejade alla. Bah, mamma katt! Stina påstod ju att hennes pappa var en traktor, hon hade fotot till och med.
Anders ångestade länge över att berätta för sonen hur det egentligen låg till. Men när han såg Pontus lycklig, gav han bara upp. Det ordnar sig själv till slut
Och hemma började cirkusen. Pontus for runt med katt och kattunge, de välte i kapp allt i radhuset. Katten var ung och lockad av stoj och stim.
Ni driver mig till vansinne! skrek Anders, medan han staplade tillbaka böcker i hyllan.
Pontus, med skosnören och kattfamiljen, stannade till. Såg på pappa, såg på katterna Ryckte gemensamt på axlarna och rusade efter honom för att driva honom ännu mer. Varför? För att mamma hade sagt att det var okej.
