De kom medan vi sov
Agnes Lindgren vaknade av ett ljud hon inte genast kunde placera. Ett svagt knarrande från golvbrädorna i hallen, som om någon försiktigt smög genom lägenheten. Hon lyssnade intensivt, och hjärtat slog snabbare. Bredvid henne snarkade hennes man, Oskar Johansson, obrydd.
“Oskar,” viskade hon och puffade honom lätt på axeln. “Oskar, hör du?”
“Mm? Vad är det?” muttrade han utan att öppna ögonen.
“Någon går omkring i lägenheten.”
Oskar öppnade långsamt ena ögat och tittade på de lysande siffrorna på väckarklockan.
“Agnes, klockan är halv tre. Du inbillar dig.”
“Jag inbillar mig inte! Jag hör tydligt steg!”
Han suckade men lyssnade ändå. Då hörde han också de svaga ljuden någonstans i lägenheten. Knarrande, prassel, en svag knackning.
“Det är väl katten,” lugnade han henne. “Misse springer omkring som vanligt.”
“Vilken katt, Oskar? Misse dog för tre år sedan, har du glömt det?”
Nu vaknade Oskar helt. Ljuden blev tydligare. Någon rörde sig definitivt genom deras lägenhet, och det lät som om personen kände till möblernas placering väl.
“Kan det vara Elin?” föreslog Agnes. “Hon har ju nycklar.”
“Vid den här tiden? Hon sover säkert, hon jobbar imorgon.”
Deras dotter bodde för sig själv i en annan del av Stockholm men brukade hälsa på när hon bråkade med sin man. Men då varnade hon alltid i förväg.
Ljuden närmade sig sovrummet. Agnes kramade Oskars hand hårt.
“Oskar, tänk om det är… inbrottstjuvar?”
“Tyst,” viskade han och satte sig försiktigt upp, trevade efter tofflorna. “Jag går och kollar.”
“Gå inte! Tänk om det är någon med kniv?”
“Agnes, vilka tjuvar? Vi har portvärVårt hus har ju dygnet runt vakthållning, porttelefon och koder på alla dörrar – och dessutom har vi ju inget värt att stjäla.
