Jag blev hånad för att vara “bondfitta”, fast de själva kom från avkrokar på landet…
Jag växte upp i en liten by i Småland. Sedan barnsben var jag van vid jorden, vid hårt arbete, vid att allt måste skaffas med egna händer. Vi var inte rika, men vi levde anständigt. Det var då jag lärde mig att älska marken inte som en plikt, utan som en själslig tröst. Jag tycker om att gräva i rabatterna, odla grönsaker, frukt och örter med egna händer. Det känns som om det jordar mig, lugnar mig, för mig tillbaka till mig själv. Så när jag gifte mig, sa jag genast: “Vi behöver ett sommarställe. Finns det inget då sparar vi och köper ett.”
Min man, Gustav, stödde inte riktigt idén först, men när han såg min iver, gick han med på det. Vi köpte ett litet hus med en trädgård utanför Växjö. Och allt verkade gå bra om inte hans föräldrar hade funnits. Redan från början såg de ner på mig. Särskilt svärmor, Margareta Elisabet. Varje gång vi träffades blev det en form av förnedring.
“Återigen med dina morötter? Precis som en bondmora,” sa hon och vred på munnen.
“Vår son studerade inte och växte upp i stan för att gräva i jorden som en lantbrukare!”
Jag lyssnade och kände hur jag drog ihop mig inuti. Inte för att jag skämdes. Utan för att jag inte förstod varför sådan avsky? Jag tvingar ingen, jag bjuder in dem att hjälpa till. Att inspireras. Det är inte straffarbete det är omtanke, det är liv.
Men jag höll tyst länge. Jag tänkte ja, de är väl stadsbor, de förstår inte. Andra värderingar, andra prioriteringar. Tills jag en dag av en slump fick veta sanningen, och då kändes det… inte ens sårande, nästan lite roligt.
Det visade sig att min mans föräldrar själva kom från en riktig by. Hans mor var från en by utanför Örebro, hans far från en avkrok i Dalarna. Dessutom bodde deras föräldrar fortfarande kvar där, i gamla hus, med djur och trädgårdar. Men de som flyttat till staden som unga hade strukit över det ur sina liv. Som om de var rädda att någon skulle upptäcka deras rötter.
Och ändå, utan minsta skam, kunde hon ge sig på mig: “Titta på ditt hem det ser ut som en gammal stuga! Alla vaser, småfigurer, fotografier… Hos oss är allt modernt: nakna väggar, inbyggda möbler, inget skräp.”
Men det är just det jag vill ha mys, värme, minnen på hyllorna. Kanske inte modernt, men mänskligt.
Länge sa jag inget. Anklagade dem inte. Men en dag, när hon än en gång muttrade “bondfitta”, höll jag inte tillbaka. Vi satt på verandan, hon rullade med ögonen åt min jordgubbssaft och krusbärspaj:
“Fy, allt hos dig är som på landet!”
Jag log och svarade lugnt:
“Det finns ett gammalt ordspråk: du kan ta bonden från landet, men inte landet ur bonden. Fast nu talade jag inte om mig. Utan om er, Margareta Elisabet.”
Hon frös till. Jag såg hur hennes ögonlock ryckte. Hon försökte fnysa:
“Menar du mig?”
“Både er och mig. Jag är stolt över mina rötter. Ni skäms för era. Det är skillnaden.”
Efter det teg hon. Inga fler pikar, inga hån. Hon kallade mig inte bondmora längre, gjorde inte grimaser när jag kom med hemgjord sylt eller inlagd gurka. Till och med respekt fanns där, tror jag.
Och jag bär ingen agg. Men det gör ont att de försökte få mig att skämmas för det de själva en gång levde av. Är ens rötter en skam? Är arbete något att förakta?
Jag är en kvinna som älskar jorden. Jag skäms inte för mina bondrötter. Jag kan så och skörda, salta och koka. Och jag är inte sämre än de som bor i “moderna” lägenheter med nakna väggar. För där det inte finns själ finns ingen värme. Men jag har den. Och den stannar.
