Den här händelsen ägde rum förra sommaren, det var fredag, min make var på jobbet och jag och min dotter Linnea gick till torget för att handla mat.
Efter inköpen promenerade vi hemåt.
Väl hemma började vi med hushållssysslor, Linnea städade, och jag satte igång med matlagningen.
Plötsligt hörde vi ljudet av en bil som bromsade utanför. Våra avlägsna släktingar hade kommit. Min kusin Ingrid, hennes man Per och deras 15-åriga dotter Märta.
Jag bjöd in dem och dukade snabbt fram fika. Jag frågade vad som hänt. Det visade sig att Ingrid hade fyllt år dagen innan och de hade bestämt sig för att överraska oss med ett besök.
Jag var förstås inte beredd på gäster. Medan släktingarna drack sitt kaffe ringde jag min man Erik och berättade vad som stod på. Erik föreslog att vi kunde grilla; vi hade ju fläskkött i frysen som passade perfekt till spett.
Jag gick tillbaka till gästerna och förklarade att jag inte riktigt var förberedd men att vi kunde göra grillspett, köttet kunde marineras nu och vara klart lagom till Erik kom hem från jobbet.
Släktingarna nickade och gick in i vardagsrummet, lade sig direkt på soffan och satte på TV:n.
Jag blev förvånad över deras beteende. Jag frågade Per om han kunde hjälpa mig att skära köttet, men han klagade på värk i handen, och Ingrid muttrade att hon mådde illa efter resan och vände sig om mot TV:n.
Jag suckade och började själv skära och marinera köttet. Till slut fixade Linnea och jag allt, dukade fram grillspetten och gjorde i ordning för middag inte en enda gång erbjöd de sig att hjälpa till.
När Erik kom hem berättade jag lugnt allt som hänt; han blev förbluffad över deras beteende, kallade dem till matbordet och satte sig.
Under middagen var det tyst som i graven alla åt utan ett ord, och Per tog genast tre grillspett och åt glupskt. Erik såg missnöjd ut med hela situationen.
Efter maten frågade jag om någon ville hjälpa till med disken, med hopp om att de äntligen skulle erbjuda sig. Men Ingrid sa att hon hade ny manikyr och att Märta inte kunde diska heller.
Till sist förklarade de att det blivit för sent att åka hem och att de ville sova över dessutom på vår madrass, eftersom Per har ont i ryggen och behöver en hård säng.
Då kunde Erik inte hålla sig längre och ryade:
Tror ni att det här är ett hotell eller att vi är era tjänare? Packa genast ihop era saker och åk hem!
Jag stod först mållös, men försökte snabbt lugna honom. Släktingarna blev nervösa, samlade ihop sina saker, rusade ut till bilen, och körde iväg i all hast.
Den dagen lärde jag mig att vänlighet är viktigt, men att det också krävs respekt från båda håll. Man ska våga säga ifrån när ens gränser inte respekteras även mot dem man känner.
