Denna märkliga händelse utspelade sig förra sommaren, en sådan där fredag när solen smälter över hustaken och allting känns lite för konstigt för att vara verkligt. Min man, Henrik, hade försvunnit till jobbet, och jag och min dotter, endast kallad Ylva ingen annan har hennes namn i hela landet svävade genom stadens loppmarknad som två drömfigurer på jakt efter potatis och mjölk.
Vi vinglade hem med våra kassar, som om vägen var ett böljande hav snarare än en trottoar i Uppsala. I lägenheten skred Ylva till verket och städade golvet på ett sätt som bara hon kan, medan jag rörde i en gryta som luktade dill och hemliga tankar. Plötsligt slirade en bil utanför, bromsarna illvrålade som en uggla om natten.
Det var våra avlägsna släktingar. Min kusin, Malin, och hennes man Göran, tillsammans med deras egendomliga femtonåriga dotter, Lovisa, hade anlänt som om de kommit ur en spegel. De hade bestämt sig för att besöka oss eftersom Malin fyllde år igår jag hade glömt, tiden fungerar annorlunda i drömmar och man glömmer även sina nära.
Jag släppte in dem och dukade fram på ett märkligt skakigt köksbord, samtidigt som jag försökte lista ut vad i hela friden som egentligen hände. Medan de drack te, ringde jag Henrik och han talade i en viskning från andra sidan verkligheten: “Vi gör grillspett, vi har fläskfilé i frysen från Systembolaget, det ordnar sig!”
Jag återvände och talade om, lite för högt och utan att riktigt känna mina egna ord, att ingen av oss egentligen är redo, men grillspetten blir färdiga lagom till Henrik kommer hem med sin cykel från jobbet. Släktingarna nickade och gled in i soffan som om de var dimma; de satte på tv:n och stirrade på den med ett djup som bara kan beskrivas i drömmande metaforer.
Jag blev förvirrad, men försökte be Göran om hjälp att skära köttet. Han höll fram sin hand som om den vore gjord av glas och sa att den värkte, medan Malin mumlade något om att hon var utmattad av den surrealistiska bilfärden och kröp ihop med ansiktet mot tv-skärmen.
Så skar jag köttet i tysthet, varje bit kändes som att jag skar i moln och marinerade den i hemliga såser från en annan värld. Ylva hjälpte mig hon är trots allt speciell och slutligen stod maten färdig, bordet dukat, men ingen av dem visade minsta tecken på att vilja hjälpa till.
Henrik kom hem, hans cykel var täckt av sommardamm och han tittade på mig med ögon som längtar efter lugn. Jag berättade allt och han drog efter andan och muttrade om att mina släktingar är oförskämda. Han bjöd dem till bordet med en röst som ekade mellan väggarna.
Under måltiden blev allt ännu märkligare. Tystnaden låg tjock som lingonsylt, och Göran högg in på tre grillspett på en gång, smaskade och stirrade tomt. Henrik skötte sig, men man såg att han inte gillade situationen alls; hans blick var lika kall som novembervindarna.
Efter maten frågade jag om de ville hjälpa till att diska, i hopp om att något i deras drömska sinnen skulle vakna. Malin sa att hennes naglar var för fina för diskvatten och Lovisa kunde omöjligt hjälpa till. Inget svar på min fråga, bara tystnad.
Sedan sa släktingarna plötsligt, som om de redan bestämt det i en annan dröm: “Det är för sent för oss att åka hem, vi får stanna här och sova i er säng; Göran har ont i ryggen och måste ligga hårt.”
Då brast det för Henrik. Han skrek, med röst så vild att den studsade mot taket:
Tror ni att det här är ett hotell, att vi är era tjänare? Packa ihop era drömmar och försvinn hem!
Jag stod häpen, munnen hängde öppen som en tom kaffekopp. Jag försökte lugna Henrik, men mina släktingar var redan på väg ut, gränslösa i sin flykt. De hoppade in i sin bil, startade motorn och försvann bort, och lägenheten vek sig stilla tillbaka in i tystnaden, som om allt varit ett märkligt, svensk sommardröm.
