Bekväma mormödrar
Märta-Lis Karlsson vaknade av skratt. Inte ett stilla fniss, inte en diskret fnittran utan ett rungande, olämpligt gapskratt för en sjukhussal, det sortens skratt hon avskytt genom hela livet. Det var hennes sänggranne som skrattade, hållandes mobilen intill örat medan hennes fria hand flaxade som om mottagaren kunde se henne.
Maggan, du skojar! Nej, men alltså, sa han så? Inför alla?
Märta-Lis kastade en snabb blick på klockan. Kvart i sju. Sjukhusuppvakningen låg ännu en kvart bort femton värdefulla minuter som kunde ha tillbringats i stillhet, en tyst minutiös förberedelse inför operationen.
Kvällen innan, när hon blivit inrullad i rummet, hade hennes inneboende redan legat på sin säng och nickat kort till hälsning, fingrarna ivrigt dansande över mobilskärmen. “God kväll.” “Hej.” Sedan föll de båda in i sina egna tankar. Märta-Lis var tacksam för tystnaden. Men nu: cirkus.
Ursäkta mig, sa hon lågmält men distinkt. Går det att vara lite tystare?
Kvinnan vände sig om. Ett runt ansikte med kort grå frisyr, inte ens försökt att dölja åldern, och en gräll pyjamas i rött med vita prickar. Skruven var loss där.
Maggan, vi tar det sen, nu får jag utskällning här, hon la bort mobilen och vände ett brett leende mot Märta-Lis. Förlåt! Kerstin Edlund heter jag. Har du sovit nåt? Jag kan aldrig sova innan operation, då ringer jag runt till alla.
Märta-Lis Karlsson. Om du inte kan sova betyder det inte att andra inte vill vila.
Men nu är ju du vaken ändå, Kerstin blinkade konspiratoriskt. Jag ska viska. Lovar.
Hon viskade inte. Innan frukost hade hon hunnit ringa två gånger till, och rösten bara växte. Märta-Lis vände sig demonstrativt mot väggen, drog täcket över huvudet, men ljudet skar genom ändå.
Det var min dotter, förklarade Kerstin vid det gemensamma men orörda frukostbordet. Hon är så nervös inför min operation, stackaren. Jag försöker lugna så gott det går.
Märta-Lis svarade inte. Hennes egen son hade inte ringt, men det hade hon inte väntat sig han hade förvarnat, “Viktigt möte tidigt.” Så hade hon själv fostrat: arbete var allvar, ett ansvar.
Det var Kerstin de hämtade först. Hon vinkade stort åt alla i korridoren, ropade något till sjuksköterskan som bara skrattade tillbaka. Märta-Lis önskade tyst att de skulle omplacera henne efter operationen.
En timme senare var det dags. Narkosen slog hårt som alltid. Märta-Lis vaknade illamående med en dum värk i högra sidan och en sköterska som viskade att allt gått bra, bara att stå ut. Märta-Lis stod ut. Tålamod hade hon alltid haft.
När hon rullades tillbaka senare på kvällen låg Kerstin där redan, grå i ansiktet, ögonen slutna, droppet tickande. För första gången tyst.
Hur mår du? frågade Märta-Lis, fast samtal inte var hennes tanke.
Kerstin öppnade ögonen, log blekt.
Överlevde än så länge. Du då?
Samma här.
Ett stilla regn smög in genom fönstren, dropp efter dropp. Droppställningarna klingade som avlägsna kyrkklockor.
Förlåt imorse, sade Kerstin plötsligt. När nerverna bråkar pratar jag bara på, fast jag vet att det stör.
Märta-Lis tänkte svara vasst, men tröttheten var för tung.
Det är okej, pressade hon fram.
Ingen av dem sov den natten. Smärtan var ihärdig. Kerstin ringde ingen, vände sig bara. Märta-Lis hörde suckarna, tyckte sig höra stumt gråt i kudden.
På morgonen kom läkaren. Såg på stygnen, tog tempen, sa: “Fint jobbat, båda två. Det går åt rätt håll.” Kerstin greppade genast mobilen.
Maggan, hej! Jodå, lever! Nej, det är lugnt, oroa dig inte. Hur är det med småglinen? Rickard feber? Redan bättre? Ja du ser, jag sa ju inget farligt.
Märta-Lis lyssnade till orden. “Småglinen” alltså barnbarn. Dottern som rapporterar.
Hennes egen mobil var tyst. Ett par sms från sonen: “Hur gick det, mamma?” och “Skriv när du kan”. Skickade igår kväll, när hon låg groggy efter narkosen.
Hon skrev: “Allt fint.” Lade till en glad smiley. Sonen ville gärna ha smileys, annars tyckte han det blev för torrt.
Tre timmar senare kom svaret: “Bra! Puss.”
Kommer dina hit? frågade Kerstin mitt på dagen.
Sonen jobbar. Bor långt bort. Och jag klarar mig själv.
Ja du, log Kerstin, min dotter säger samma: “Du reder dig själv, mamma.” Varför åka om allt är bra?
Men i rösten fanns något annat, något som fick Märta-Lis att titta närmare. Leendet var stelt, ögonen ledsna.
Hur många barnbarn har du?
Tre. Rickard, åtta, sen Saga och Malte, tre och fyra. Hon fiskade fram telefonen. Vill du se bilder?
Fotovisning: barn på landet, barn på Gotland, barn med tårta. Alltid Kerstin, kramandes, pussandes, grimaserande. Ingen dotter.
Hon tar alltid korten, log Kerstin, ogillar själv kameran.
Är barnbarnen ofta hos er?
Jag bor i stort sett där. Dottern och svärsonen jobbar, så det är jag som ja, fixar: hämtar från skolan, ser över läxorna, lagar mat.
Märta-Lis nickade. Det kändes igen. De första åren efter barnbarnets födelse hjälpte hon dagligen. Sedan kom skolan, mer sällan. Nu mest någon söndag då och då, om det råkade passa.
Och du själv?
Ett barnbarn. Nio år. Duktig i skolan, spelar bandy.
Ses ofta?
Någon söndag ibland. De har mycket. Jag förstår.
Ja, sade Kerstin med blicken ut mot regnet. Mycket att stå i.
De blev tysta. Regnet rasslade dovt mot rutan.
På kvällen sa Kerstin:
Jag vill inte hem.
Märta-Lis tittade upp. Kerstin satt hopkrupen på sängen, armarna runt knäna, blicken i golvet.
Jag menar det verkligen. Jag har tänkt och tänkt, men jag vill inte.
Varför?
Vad finns där? Rickard med läxorna, Saga snorig, Malte rivna byxor. Dottern jobbar alltid över, svärsonen bortrest. Jag tvättar, städar, lagar mat, och de bara rösten brast de tackar aldrig. För det är väl mormödrar till för.
Märta-Lis teg. En klump växte i halsen.
Förlåt, viskade Kerstin, torkade kinderna. Jag deppar ihop.
Du behöver inte be om ursäkt, svarade Märta-Lis lågt. Jag gick i pension för fem år sen. Skulle satsa på mig själv: gå på teater, till utställningar, till och med läste in mig på franska två veckor klarade jag.
Sen då?
Svärdottern blev mammaledig. Bad mig om hjälp, jag är ju mormor och pensionär. Jag kunde inte säga nej.
Hur blev det?
Tre år varje dag. Sen förskolan, då varannan. Skolan en gång i veckan. Nu hon tystnade. Nu behöver de mig knappt. De har nanny. Jag sitter hemma och väntar på att bli kallad. Om de minns mig.
Kerstin nickade.
Min dotter skulle komma i november. Jag städade, bakade, dom skulle fira Men så ringer hon: “Rickard har match, hinner inte.” Det blev inget. Gav bullarna till grannen.
De satt tysta längre, med regnet utanför.
Vet du vad som gör ont? sade Kerstin. Inte att de inte kommer. Men att jag ändå väntar. Håller mobilen och hoppas att de bara ringer, för att höra hur jag mår inte för tjänster.
Märta-Lis kände näsan sticka till.
Jag också väntar. När sonen ringer tänker jag: kanske bara ett samtal för pratets skull. Men alltid för att be om något.
Och ändå ställer vi upp, Kerstin log snett. Vi är mödrar.
Ja.
Nästa dag var det omläggning. Ont båda två. Efteråt låg de tysta tills Kerstin sade:
Jag har tänkt att jag hade den där perfekta familjen. Dotter, snäll svärson, barnbarn. Att jag behövdes. Att de inte klarar sig utan mig.
Och?
Men här inser jag: de klarar sig utmärkt. Dottern har inte klagat en enda gång på flera dagar. Hon låter så lättad. Det är bara bekvämt för dem att ha mormor till hands.
Märta-Lis satte sig upp.
Vet du vad jag insett? Att jag själv lärde min son att mamma alltid finns. Lägger sina planer åt sidan, hans är heliga.
Jag också. Släpper allt när dottern ber.
Vi lärde dem att vi inte är egna personer, sade Märta-Lis långsamt. Att vi bara finns för deras skull.
Kerstin nickade. Tystnad.
Vad gör man då?
Vet inte.
På femte dagen gick Märta-Lis själv ur sängen. Sjätte dagen: hela korridoren och tillbaka. Kerstin låg en dag efter men kämpade ifatt. De stapplade ihop i korridoren, lutandes mot väggarna.
När min man dog var jag vilse, sa Kerstin. Dottern sa: “Nu har du barnbarnen, mamma! De är din mening.” Så blev det. Men det är en konstig mening, bara åt ena hållet.
Märta-Lis berättade om sin skilsmässa för trettio år sen, när sonen var fem. Hur hon fostrat honom ensam, läst kvällar och haft två jobb.
Tänkte om jag var världens bästa mamma, skulle han bli världens bästa son. Och att han åtminstone skulle uppskatta det.
Men barn växer upp och får eget liv, fyllde Kerstin i.
Ja. Och det är förstås som det ska. Men ensamheten är ändå svår.
Det trodde jag aldrig.
Sjunde dagen kom sonen. Plötsligt, utan förvarning. Märta-Lis satt och läste, han dök upp i dörren, lång, dyra kappan, med en påse äpplen.
Hej, mamma! log han, kysste henne snabbt på pannan. Hur mår du? Bättre?
Bättre.
Bra! Läkaren säger tre dagar kvar, sen får du åka hem. Vi har gästrummet tomt vill du kanske bo hos oss en tid? Emma säger att det vore mysigt.
Tack, men hemma trivs jag bäst.
Du får säga till annars. Vi kommer och hämtar.
Han stannade tjugo minuter. Pratade jobb, barnbarn, nya elbilen. Frågade om pengar behövdes. Lovade att ses om en vecka. Gick snabbt, med lättad min.
Kerstin låg och låtsades sova. När dörren stängts öppnade hon ögonen.
Din?
Min.
Snygg.
Ja.
Och kall som nysnö.
Märta-Lis svarade inte. Halse snörde sig.
Jag har funderat, sade Kerstin tyst. Vi kanske måste sluta vänta på deras kärlek. Bara släppa, låta dem leva sitt. Och hitta nåt eget.
Lätt sagt.
Men svårt gjort. Men vad är alternativet? Vänta och tyna bort?
Vad sa du till din dotter? frågade Märta-Lis, bytte omärk märkligt till du-form.
Att doktorn sa två veckors vila efter utskrivning. Ingen barnvakt.
Och då?
Hon blev sur. Men jag sa: Maggan, du är vuxen, du reder dig. Jag orkar inte nu.
Sur?
Otroligt. Kerstin log snett. Men du vet vad, det kändes bättre direkt. Som att lyfta av en tung ryggsäck.
Märta-Lis blundade.
Jag är rädd. Om jag säger nej slutar de ringa helt.
Ringer de ofta nu?
Tystnad.
Just det. Det kan bara bli bättre.
Åttonde dagen blev de båda utskrivna. De packade i tysthet, som om de aldrig skulle ses igen.
Ska vi byta nummer? frågade Kerstin.
Märta-Lis nickade. De knappade in varsitt nummer. Blev stående mitt emot varandra.
Tack, sa Märta-Lis. För sällskapet.
Tack själv. Vet du jag har inte pratat så här öppet på trettio år.
Inte jag heller.
De kramades. Vaktande, varsamt, rädda om stygnen. Sjuksköterskan gav ut pappren, kallade taxi. Märta-Lis åkte först.
Hemma var det tyst. Hon packade upp, duschade, la sig på soffan. Tog fram mobilen. Tre meddelanden från sonen. “Utskriven?”, “Ring när du är hemma”, “Glöm inte tabletterna”.
Hon svarade: “Hemma. Allt bra.” Lade bort mobilen.
Gick till garderoben, tog ner en mapp som samlat damm i fem år. Där låg broschyren till franskakursen, ett utskrivet spelschema för konserthuset. Hon såg på broschyren och funderade.
Plötsligt ringde telefonen. Kerstin.
Hej. Förlåt att jag ringer så snart. Men jag ville verkligen det.
Jag blir glad. Riktigt glad.
Du, ska vi ses? När vi orkar, om ett par veckor. Ta en fika, eller promenera. Bara om du vill.
Märta-Lis såg på broschyren igen. På mobilen. Tillbaka på broschyren.
Jag vill. Och vet du? Vi tar lördag. Jag är trött på att bara ligga hemma.
Lördag? Men läkarna då
De sa sitt. Men jag har varit nog försiktig för alla i trettio år. Nu är det min tur.
Då bestämmer vi det. Lördag.
De la på. Märta-Lis grep broschyren igen. Franskakursen började om en månad. Det gick att anmäla sig än.
Hon tog fram datorn och fyllde i anmälningsblanketten. Fingrarna darrade, men hon skrev ändå allt.
Regnet föll där ute. Men solen pressade sig svagt genom molnen, blekt men ändå sol.
Och Märta-Lis tänkte plötsligt, att livet kanske först nu riktigt började. Och tryckte på “skicka”.
