De bästa älskarinnorna är fruar som folk länge räknat bort
Fredrik var säker på att oturen prickat honom när han gifte sig. Han tyckte hans fru var kall. Eller, rättare sagt, hon var normal förr nu var det annorlunda. Gnistan fanns inte kvar, den som fick honom att skynda hem när arbetsdagen var slut.
Nej, egentligen var allt ändå ganska okej: hemmet var rent, soppan stod på spisen och deras dotter hade vuxit upp till den grad att hon själv sökt in till universitetet i Uppsala och flyttat långt bort. Men allt gick på autopilot, utan den gamla glöden från tiden med röda spetsunderkläder. Frun hade tyst och obemärkt bytt liga: från “farlig kvinna” till “mysigt hemmalekande flodhäst”, och Fredrik accepterade det utan protester.
Han hade slutat vara svartsjuk för länge sen. Men på vem? Kollegor? Kassatjejen på ICA? Skulle man vara svartsjuk på dessa 75 kilo trygghet och stabilitet?
Följaktligen blev allt det där som tidigare skedde försiktigt och i smyg nu nästan öppet. Dejtingsajten “bara för att se vad som erbjuds”, chattarna “för att boosta självkänslan”, ölkvällarna med grabbarna “du vet ju, män behöver också slappna av ibland”.
Frun lade märke till något ett par gånger, misstänkte, grälade lite sedan tystnade hon. Fredrik såg det som hennes kapitulation: jaha, hon har fattat sin plats.
Så kom den perfekta möjligheten att leva fritt. Frun skulle på tjänsteresa. Fredrik jublade, äntligen kunde han slappna av på riktigt.
Han såg redan framför sig hur han skulle chatta, möta nya bekantskaper, bjuda någon på fika kanske inte bara fika Livet fick nya färger.
Men verkligheten överträffade inte ens den bleka vardagen. Han skickade över hundra meddelanden på dejtingsajten fick tio svar, startade samtal med fyra. En började genast prata om NFT:s och livets snabba karriärer, en annan var inte ens en person utan en bot, och de två sista försvann i digitalt dis när konversationen bara börjat. Fredrik insåg plötsligt att en fri, nästan frånskild man med egen lägenhet i Solna och säker lön var inte den eftertraktade godsak han trott.
En kväll, medan han rensade webbläsaren från spår av sin vilda virtuella tillvaro, snubblade han över något konstigt om fruns tjänsteresa. Ju mer han grävde, desto sämre mådde han.
Tjänsteresan fanns på riktigt. Men det var en liten detalj: med på resan var fruns unga följeslagare, även hennes älskare, 27 år gammal. Och det var inte bara ett sällskap han reste på fruns bekostnad. Biljetter, hotell, middagar allt betalades av den tysta, tråkiga, “kalla” frun.
Fredrik trodde först inte på det. Sedan trodde han och blev rasande. Medan han slött scrollade profiler på jakt efter äventyr, levde hans “mysiga hemmalekande flodhäst” ett liv fyllt av de galenskaper han själv bara drömt om.
Det blev, förstås, en monumental skandal. Med anklagelser, tårar och långa samtal.
Männen i kommentarsfältet skulle nu skrika: sådana fruar måste slängas ut i kylan. Men ingen blev utkastad. De skrek, grät, pratade och plötsligt upptäckte de att det faktiskt var enklare att vara två än att vara ensam.
Fredrik började oväntat se sin fru på ett helt nytt sätt. Inte som ett självklart inslag i möblemanget, utan som en kvinna med egna drömmar och lustar. Och som dessutom kunde vara åtråvärd bara inte för honom.
Jag skulle absolut inte rekommendera sådana experiment som ett recept för familjelycka. Oftast slutar det i skilsmässor, tårar och söndertrasade nerver. Men berättelsen tilltalar mig för blotta tanken: de så kallade “kalla fruarna” är ofta inte kalla alls. De är bara trötta. På vardag, likgiltighet och på att ingen ser dem som kvinna längre.
Ibland räcker det med en liten knuff och plötsligt visar det sig att hemmet huserar inte alls någon flodhäst, utan en mycket het kvinna. Bara att den elden brinner för någon annan, någon som faktiskt ser den.
