De mest kära människorna. En berättelse
Så märkligt allt kan vara. Allting hade kunnat bli annorlunda. Grannen förundras fortfarande över vilken tur de har haft. Barnen hjälper till, barnbarnen kommer jämt på besök.
Som idag, när mellanbarnbarnet Viktor skulle komma. Morfar brukar räkna matte med honom. Och vid stången ute på gården lär han honom att göra pull-ups.
Ann-Mari Jansson och Per-Åke Lindqvist är bara strax över sjuttio. Än unga! Och de har tre underbara barnbarn.
Kvällen innan hade Ann-Mari bakat småkakor tillsammans med sina två flickbarnbarn, den lilla Milla och den äldre Svea. Det skulle finnas något gott till teet, och mellankillen Viktor skulle såklart också få smaka.
Annie, vi borde köpa en jordglob, avbröt maken Ann-Maris tankar, Viktor och Milla har svårt att fatta med bara kartan. En stor jordglob måste vi ha!
Och så behövs en ny boll också. På gården såg vi hur killarna spelade basket, Viktor vill vara med.
Då ringde det på dörren. Viktor kom hem från skolan:
Hej mormor! Hej morfar! Jag köpte era favoritbullar med vallmo på vägen hit.
Han klädde av sig, tvättade noggrant händerna. Han har lärt sig göra allt precis som mormor har visat.
Nå, hur går det i skolan? Fick du några nya betyg? frågade Per-Åke.
Morfar, två svaga betyg i matte… Morfar, du hjälper mig va? i Viktors ögon syntes missmod jag är helt snurrig, morfar!
Vad är det som är svårt då? Vi repeterade ju allt förra gången? Nåväl, kom nu så reder vi ut det.
Men Per-Åke, låt honom äta först, han har ju just kommit, sa Ann-Mari.
Då vill jag ha en skål soppa också, med gräddfil, skrattade Per-Åke mot barnbarnet.
Efter maten gick Viktor och morfar för att plugga. Ann-Mari såg kärleksfullt efter dem.
Snart börjar stugsäsongen igen. Vilken fröjd! Luften är söt och frisk utanför stan. De två yngsta, Milla och Viktor, ska vara mycket med dem i stugan. Och Svea, den äldsta, brukar komma ut över helgerna med föräldrarna. Hon är vuxen snart, hela sjutton om några månader.
Svea går på vårdgymnasium, hon har praktik på sjukhus nu. Hon trivs. Sen vill hon plugga vidare. Hennes dröm är att bli läkare, hjälpa folk. En fin flicka, stark och snäll. Hon kommer att klara det.
Ann-Mari ställde sig vid byrån och tog upp en inramad bild.
Åh, lille Max, tänk om du kunde se hur vi lever! Du får ursäkta oss, Max, kanske var det vårt fel, kanske gjorde vi fel någonstans. Vi förmådde aldrig hjälpa dig, du klarade det inte… Ann-Mari höjde hakan och blinkade snabbt, nej, min son, jag gråter inte. Jag hoppas och tror att du ser oss nu, och gläds. Livet är så märkligt, blandat med både sorger och glädjeämnen. Du hann inte uppleva mycket, son. Men nu är det som det är. För sent att ändra på något.
Annie, hör du inte? Julia och Mats har kommit. Och Milla med.
Mormor! den lilla Milla hängde sig runt Ann-Maris hals och kramade hårt med små varma händer.
Titta på mig, mormor, Milla vände bestämt Ann-Maris ansikte mot sig, ser du vilken fin frisyr jag har? Som du! För jag är lik dig. Jag älskar dig så mycket, mormor, Milla kramade henne runt nacken. Och Ann-Mari blev rörd till tårar.
Ska du trötta ut mormor helt, Julia och Mats log, har du glömt vad du skulle ge henne?
Oj, mormor, släpp mig! Milla hoppade ner och tog fram ett papper ur mammas väska, det här ritade jag på förskolan. Här är du, här är morfar, här är mamma och pappa, Svea, Viktor och jag! En stor familj. Visst är det fint, mormor? Tycker du om det?
Jättefint. Så lika alla är! Per-Åke, kom och titta vad barnbarnet har ritat åt oss. Jag ska sätta den i ram och njuta av den! Hela vår stora familj!
Nåväl, Ann-Mari, vi måste gå. Viktor, allt packat? Glöm inte skolväska. Ann-Mari, Per-Åke, kom och ät hos oss imorgon. Barnen har förberett en liten konsert. Vi går nu, tack för idag, vi ses.
Dörren slog igen. Ann-Mari och Per-Åke satte sig med en kopp te.
Visst är det fint, Per-Åke, att vi har en så stor familj.
Ja, Annie.
Minns du när Max kom hem med Julia, jag blev så lycklig. Trodde kanske Max skulle hitta rätt. Ett helt år var allt bra. Jag var så glad. Men sen blev det som förut. Det där gänget, de där tjejerna …
Nej, Annie, gråt inte, Per-Åke höll om sin fru.
Sen gick Julia. Och Max … det blev slagsmål, någon knivhögg honom och så var det slut. Ingen son kvar, vår Max.
Men Annie, gråter du idag igen? Per-Åke torkade hennes kinder.
Nej men… Milla gav mig teckningen, och jag tänkte, vilken lycka att vi fann Julia när hon var gravid, när Max redan var borta. Och sen Mats och vårt barnbarn Svea fick sällskap av Viktor och Milla. Alla är de våra, oavsett allt som hänt.
Och vet du, om det var meningen att vi skulle klara oss genom allt detta, så måste jag ändå säga: vi är de lyckligaste mor- och farföräldrarna i världen!
Vår stora familj de mest kära människorna!
Där kärlek bor och råd finns, där har sorgen ingen plats.
