Elin kom hem tidigare än планerat, med hela väskan full av godsaker från föräldrarna. Hennes idé: en liten överraskning för maken, Emil. Men istället för en varm kram vid dörren skickade han ut henne till ICA. Ja, det slutade förstås som det brukar när en svensk man får feeling.
Axelremmen från tygväskan hade grävt ner sig så hårt att Elin ofrivilligt pep till så att pensionärerna på busshållplatsen halvtompt satte i halsen av medkänsla. Ryggen höll på att ge sig ja, det var hennes ständiga följeslagare de senaste två månaderna. Hon satte försiktigt ner kassar fyllda av hemkokt sylt, pappas älgkorv och äpplen tunga som kettlebells på den lätt trasiga asfalten vid torget.
Elin drog efter andan, och den lilla där inne sparkade missnöjt. Sjätte månaden ingen vals på rosor direkt. Särskilt inte om man bestämmer sig för att göra maken en överraskning och åker hem tre dagar för tidigt, när man redan längtat så mycket att man räknat milstolpar utanför bussfönstret. Vad gör Emil nu? gissade hon. Förmodligen helt ovetande om att frun bara är tio minuters promenad hemifrån.
Vägen hem kändes evighetslång. Kassarna vägde minst ett ton, och innehållet hotade att ge henne både tennisarmbåge och ryggskott. Efter femti meter insåg hon det oundvikliga: det går inte. Ryggen la in sitt veto.
Hon fiskade upp mobilen och ringde maken.
Hej Emilsnutt, viskade hon när han till slut svarade.
Elin? Vad har hänt? sa han halvt panikslaget.
Alltså, inget har hänt. Jag är hemma! Står vid hållplatsen. Kan du komma och möta mig? Jag orkar inte treva hem kassarna mamma har skickat med halva Blekinge.
En besvärande tystnad i luren. Elin kollade att samtalet inte brutits.
På hållplatsen? Nu? Men du skulle ju komma på torsdag!
Ville göra en överraskning. Blir du inte glad? Jag är hungrig, trött och behöver dig!
Vänta! Gå inte hem än. Alltså, jo, gå, men förbi ICA bara. Vi har inte ett smul hemma. Och ingen riktig mat. Kan du köpa högrev, snälla ICA ligger ju ändå på vägen? Jag är ledig idag och ville laga en fin välkomstlunch åt dig.
Är du på riktigt, Emil? Alltså, hör du själv? Jag är gravid, står med två skogselefanter till väskor och du skickar mig till affären?
Elin, det är för oss. Kan du inte bara… Jo, potatisen hemma är dessutom rutten. Köp ett kilo och lite bra kött. Någon kan säkert hjälpa dig bära.
Elin stirrade på sina rödgnuggade händer, kände ilskan muttra inombords.
Emil, på riktigt? Bära kassar, köpa kött, för att du fått för dig att laga storkok? Du kan alltså inte springa ner själv och hjälpa mig?
Men älskling, jag ville ju ha det perfekt! Har redan börjat dammsuga och tvätta golv vill du ska komma hem till kliniskt rent.
Han la på. Elin blängde på telefonen. Inte precis mottagandet hon räknat med. Men kanske hade han planerat något storslaget det är ändå Sverige, här frodas mysterier i tysta lägenheter.
Så hon släpade sig mot ICA, vaggande som en svan på land, och fyllde vagnen med familjedrömmens delar: högreven var tung som bly, potatissäcken körde disciplinärt fast i en hylla och kassörskan såg ut att vilja bjuda på extrarabatt av bara medlidande.
När Elin äntligen kom ut igen var fingrarna fast i “kloliknande” position, och hon var genomsvettig trots kylig vårvind.
Telefonen ringde.
Fick du allt? muntert från Emil.
Allt och lite till, morrade Elin. Jag är nere vid porten. Öppna nu.
NEJ, stanna! Sätt dig på bänken utanför. Du får inte komma upp än. Behöver bara tio minuter till!
Skämtar du? På riktigt, Emil? Jag är på väg att svimma av blodsockerfall. Öppna dörrn NU.
Överraskningen är inte färdig, snälla! Bara fem minuter eller max tio, lovar. Andas djupt så länge! Lägg på, annars hinner jag inte.
Så Elin sjönk ihop på den slitna parksoffan, med ICA-kassar som åsnor vid sina fötter, och övervägde på fullaste allvar att kasta köttbiten rakt upp till deras balkong.
Tio minuter blev till tjugo, sen trettiofem. Hon fantiserade: inomhus väntar ett överraskningsparty, falukorvsfiol i hörnet, eller kanske ett blomsterhav? Men nej, det var Sverige, och såna drömmar har sitt pris i tålamod.
Till slut öppnades porten, och där stod Emil: tröjan bak-och-fram, droppar av svett i pannan, håret på ända och med ett flin som om han vunnit på Triss.
Där är du ju! försökte han glatt, och slet åt sig kassarna. Vilket vårväder! Eller ja, småregn.
Varför stinker du så av Jif och Ajax? Och varför är du blöt?
Men du ska få se, älskling, följ med upp!
Väl inne slog ammoniaklukten mot Elin som ett tåg från SJ som faktiskt kommit i tid. Golv blänkte, dammet var borta, och statyetterna stod sorgligt uppradade i ett hörn. Allt onödigt var bortstädat – det såg ut som en visningslägenhet på Hemnet.
Vad säger du nu, va? Överraskning!
Elin gömde ansiktet i händerna. Är det allt?
Allt? Har du sett golvlisterna! Jag har städat som en dåre sen gryningen, till dig! Nu är här skinande rent, och du slipper lyfta ett finger. Kom igen, säg tack åtminstone!
En klump satte sig i halsen på Elin. Så du tyckte att det var rimligare att låta mig vanka från ICA höggravid i slask, än att ge mig en kram och hjälpa mig hem?
Du förstår ju inte! Du kom ju för tidigt! Hade du dykt upp på torsdag hade allt varit perfekt.
Men Emil, jag bryr mig inte om dammet! Jag tänkte att du skulle bära hem mig, inte att du skulle moppa i rekordfart.
Han rodnade, kastade trasan i diskhon. Jaha, men vad ska man göra? Du klagar alltid på att jag inte gör hushållssysslor. För en gång skull försökte jag!
Men varför till det här priset? Jag har stått och frusit ute, har svullna ben och du satte allt på spel för en perfekt diskbänk!
Han började veva med armarna. Jaså, nu är jag för dålig för att städa också! En annan skulle varit nöjd. Skulle hellre suttit och slappat på jobbet?
Tårar brände bakom Elins ögon. Du förstår verkligen ingenting. Alls. Jag ville bara hem inte in i ett museum.
Dörren till sovrummet small. Elin satt kvar med sitt köttpaket, barnet sparkade henne dovt inifrån och en suck som skulle kunna höras genom väggen gick genom kroppen.
Tio minuter senare dök Emil upp i köket. Så ska jag laga köttet eller har du blivit vegan av ilska?
Nej, tack. Jag vill bara vila. Och vara ifred.
Jaha. Som du vill! Duns, sa dörren.
Elin stapplade till badrummet, tog en titt i spegeln och suckade ännu djupare. Det där leendet hon hade på bussen på väg hem, den där förhoppningen om en varm kram och välkommen hem, gud vad jag saknat dig nej, det glömdes liksom bort bland disktrasor, Ajax och prydliga trådlister.
Efter en ny liten dust slängde hon till slut in handduken, tog på sig kappan igen och åkte tillbaka till sina föräldrar i Kalmar.
Alla försökte hindra henne svärmor, svärfar, till och med faster och någon random granne. Emil ringde regelbundet och bedyrade att han förstått allt. Men Elin var klar: varför leva med en man som prioriterar skinande golv över både dig och den lilla som snart kommer? Nä, riktigt så svenska var hon faktiskt inte.
