Ella klev in på gården, svettandes under vikten av sin sprängfyllda ICA-kasse med smått skatter från mamma och pappa. Hon hade åkt hem från Jönköping tre dagar i förvägtänkte överraska sin Adam, men när hon sms:ade för att få hjälp möttes hon av ja, typiskt Adam.
Skuldran värkte så hon tappade en svordom genom tänderna. Foglossning från sjätte månaden, vågade hon knappt kalla det (man fick aldrig sympati bland släktingarna ändå). Försiktigt ställde hon ner kassarna på det lagom trasiga plattorna utanför porten, pustade ut på ett sätt bara gravida kvinnor kan.
Hon tänkte på Adam. Han hade förmodligen inte den blekaste aning om att hon redan var hemma i Linköping, ett stenkast från deras port. Sista milen på bussen satt hon och sabbade förräknade avstånd mellan björkar. Som om det hjälpte när suget efter att överraska var större än matkassan efter semestern.
Vad gör Adam just nu? Ligger i soffan, glor på Hockey-VM med katten Sigge, helt säkert. Hon längtade nåt så galet, men nu var kassarna, fulla med mammas sylt, pappas köttbullar och minst fyra kilo äpplen, tunga som en månads frosseri på julbordet.
Efter dryga femtio meter insåg Ella: Hon kommer aldrig orka. Ryggen ville checka ut, och hon också.
Mobilen fram. Hon ringde Adam.
Hej, Adam, sa hon mjukt.
Men Ella? Vad har hänt, är du OK? utbrast Adam lätt panikslagen.
Ta det lugnt, det är ingen fara. Jag är hemma! Står utanför porten. Kan du komma och hjälpta mig upp? Alltså… mamma har packat så mycket att jag knappt vet om jag kommer in helskinnad.
Paus. En misstänkt lång, svensk tystnad. Hon kastade ett öga på skärmentäckning? Japp.
Du… du är utanför nu? Nu? Men vi sa ju torsdag!
Tanken var att överraska, fnös hon lite. Är du inte glad? Jag är helt slutkörd, kan du komma ner?
Vänta lite! Du kan väl svänga förbi Konsum på hörnet? Det finns ju inget hemmajag åt sista falukorven igår. Köp lite biff, vettja! Har tagit ledigt från bygget, vill laga ordentligt middag idag, några stekiga köttbullar till oss två!
Adam, skojar du? hörde hon sig själv säga, och titta på magens kontur. Jag är på sjätte månaden, har två kassor redan, och du vill att jag ska handla kött?
Men älskling, du fattar inte, viskade han snabbt. Vill göra en kanonstart för oss. Det är ju bara att springa in i butiken, den är femtio meter bort! Köp kött, färsk potatis också, vår är helt grön. Kan du inte fråga nån snäll granne om hjälp? Jag fixar här under tiden.
Ella stirrade på sina illröda handflator. Ilskan bubblade som en surströmmingsburk på väg att explodera.
Adam. Du tänker, på riktigt, att höggravida jag ska släpa mig till Konsum för att köpa kött till din “välkomstmiddag”?
Du kan alltså inte släppa dammtrasan och hämta mig istället?
Fattar du inte? Jag är mitt i storstädningen, måste bli klar innan du kommer in! För din skull! Snälla bara 800 gram nöt, pytteliten påse potatis. Hinner du innan jag dammar klart? Puss!
Pling. Avslutat samtal.
Ella blängde på telefonen, på kassen, på magen som nu muttrade surt. Istället för värmande famn väntade ett stopp i kyldisken och folk på kassans ironiska småleenden. Och, jovisst, kanske Adam överraskning ändå vore nåt storslaget? Hon suckade, släpade sig in till nästa ICA, och mot bättre vetande lät vänstra benet släpa sig lite extra.
Kassen blev tyngre med köttet, och potatisväskan kändes designad i helvetet. Hon skulle hellre ha burit Adam själv på axlarna. Med vita knogar stapplade hon ut, och en sekund senare ringde Adam igen.
Har du köpt allt? ropade han glatt.
Jodå, väste hon. Kommer till porten nu.
Men… Nej! Stanna där! Sätt dig på bänken! Jag behöver tio minuter! Snälla!!!
Adam. Jag kan knappt stå…
Sätt dig, rör dig inte! Sista touchen på städningen, jag svär, blev klar om fem!
Ella sjönk ner på den kommunblå bänken utanför porten. Kassarna föll ihop som smör i solsken. Hon ville mest kasta köttfärsen genom Adams fönster, tredje våningen till vänster.
Tio minuter blev tjugo. Tjugo blev trettio. Hon drömde om rosenblad på golvet, hotellfrukost, kanske en trubadur i hallen. Men, nejeller ja, det kunde man förstås aldrig veta. Förmodligen dammsugaren på max och sur lukt av klorin.
Trettiosju minuter senare öppnades porten med ett knarr. Adam stormade ut, svettig, med tröjan ut-och-in och ansiktet ilsket rött.
Tittut! Ojsan, vilket humör du ser ut att vara på. Kom nu!
Varför är du blöt? Och varför luktar det så starkt av Ajax att man får tårar i ögonen?
Surpriiiise! kvittrade Adam och studsade mot hissen.
In i lägenheten. Husmodern Adam stod på tröskeln, nöjd som en nyrakad prins. Ella möttes av dunst av klorin, doftgranen (Nordisk bris) och dämpad orgelmusik från köket (nåja, den sistnämnda inbillade hon sig).
Hon kikade in i rummen. Det var tomt. Onaturligt rent. Bortplockat. Allt damm putsat, mattan fortfarande lite våt i kanterna. Adam spärrade ögonen i henne som om han precis räddat Lucia från att drunkna i glögg.
Men Ella! Vad säger du? Titta här! Har putsat golv, har skurat under soffan, har till och med blekt hela toastolen för din skull! Ville inte att du skulle behöva tänka på något alls, perfect varje gång.
Hon kämpade mot tårarna.
Och för detta… du lät mig släpa mig till butiken, bära kassarna själv, och sitta på trappen i en timme?
Du kom ändå inte ner. Allt det här för… moppade golv?
Men älskling! Ville väl! Du gnäller alltid om att jag är hopplös i hushållet och nu har jag gjort allt. Allt själv! Jag har slitit här sen fem i morse! Kan du inte bara vara tacksam?
Ella stirrade på honom, hakan darrade.
Vad spelar det för roll om det skiner, om jag måste kånka kött själv i det här tillståndet? Jag ville bara att du höll min hand och följde mig hem.
Adam blossade röd, kastade disktrasan i diskhon.
Alltid är det något! Andra skulle vara glada! Jag har stått här och svabbat från gryning till lunch, och du nä, nä, du ska bara gnälla om din rygg, om ditt tillstånd. Själv har jag varit uppe hela natten för att möta DIG!
Ella gömde ansiktet i händerna.
Du fattar ingenting. Absolut ingenting. Du bytte mitt välbefinnande mot en ren parkett.
Jaså det! utbrast Adam. Du förstörde min överraskning! Om du bara kommit som vi sa, på torsdagen, hade jag varit klar! Men nej, då kommer du hem spontant. Tack så mycket, otacksamma mänska.
Adam dundrade in i sovrummet och smällde dörren så Sigge for under soffan.
I magen sparkade bebisen besviket till. Ella satte sig tungt. Köttpåsen glodde anklagande från diskbänken. Tårar brände.
Efter tio minuter petade Adam in huvudet i köket.
Ska jag steka köttet, eller tänker du bara vara sur?
Behåll köttet, Adam, sa Ella matt. Jag vill bara sova.
Ja, gör som du vill! muttrade han, så högt att grannarna säkert hörde.
Ella släpade sig in till badrummet, såg sig själv i spegelngråblek, håret ovårdat, ögonen ringade.
På hemresan dagdrömde hon om Adam som mötte henne i dörren: Vad skönt att du är hemma. Om ett kram, tack och hej, allt det där han lovade när dom gifte sig. Men istället, utbråk om dammråttor och biff.
Hon gick, i stövlar och regnjacka, innan hon ens hann byta om. Tog tåget tillbaka till mamma i Huskvarna.
Alla försökte övertala henne att stannasvärföräldrar ringde, Adams syster skickade gulliga sms, och Adam själv grät i luren och bad om ursäkt. Men Ella hade bestämt sig. Skilsmässopapper väntade. För vad skulle hon med en man till, om han tror att plockade dammråttor är viktigare än hennes och deras barns välmående?
Och köttet? Det blev visst Sigges middag.
