Alltså, du måste höra om det här! Matilda kom hem till Stockholm tre dagar tidigare än planerat, fullastad med godsaker från sina föräldrar i Dalarna. Hon hade tänkt göra en överraskning för sin man, Jonte, men det blev verkligen inte som hon hoppats. Istället skickade han ut henne på ett ärende Det blev minst sagt oväntade konsekvenser.
Hennes axel värkte så mycket av den tunga shoppingbagen att hon råkade stöna till där på trottoaren. Ryggen gjorde ont det har varit hennes trogne följeslagare de senaste två månaderna. Hon ställde försiktigt matkassarna på den slitna asfalten intill busshållplatsen.
Matilda suckade djupt. Bebisen i magen buffade missnöjt sjätte månaden, du vet, ingen dans på rosor. Speciellt när man bestämmer sig för att överraska sin man och kommer hem flera dagar i förväg. Hon hade saknat honom så mycket att de sista milen med bussen räknade hon nästan träden utanför fönstret.
Undrar vad Jonte gör nu? Han anar ju ingenting! Hon är inte mer än tio minuters promenad hemifrån. Vägen till porten kändes evig. Kassar tunga av hemkokt sylt, rökt lamm, äpplen från trädgården de vägde ju som en halv måne.
Femtio meter orkade hon. Sedan stannade Matilda: Nej, det här går bara inte. Ryggen pallar inte mer.
Hon tog fram mobilen och ringde.
Hej älskling, viskade hon när han svarade.
Matilda!? Vad har hänt? lät han osäkert.
Inget speciellt, jag är hemma nu! Står vid hållplatsen utanför huset. Kan du komma ner och hjälpa mig bära? Mamma har skickat med hela Skansen känns det som…
Det blev tyst i luren. Hon kollade om samtalet hade brutits.
Är du vid hållplatsen? Nu? Men du skulle ju komma på torsdag!
Jag ville överraska dig… Men, Jonte, du kan väl komma och möta mig? Jag är supertrött.
Men vänta! Gå inte in än. Alltså… Vi har typ INGENTING hemma. Åt upp sista laxen igår. Vet du vad? Kan du bara snabba dig in på ICA runt hörnet och hämta lite kött? Gärna entrecôte. Jag tog ledigt idag, så tänkte laga riktigt god lunch och ta emot dig.
Jonte, hör du ens vad du säger? Jag är höggravid och släpar redan på två fulla kassar! Jag har ont i ryggen! Kan du inte komma ut?
Jag förbereder här! Om jag går ut nu så förstör jag överraskningen. Snälla, älskling. Bara åttahundra gram kött, och en nätpåse potatis. Be någon hjälpa dig om det behövs. Det blir toppklassigt! Jag styr här hemma.
Matilda stirrade på sina röda handflator. Hon kände hur ilskan kokade i bröstet.
Är du inte klok? Ska jag, såhär, med alla mina grejer, gå och storhandla? Och du fixar inte att bara gå ut och möta mig själv?
Men det är viktigt för mig! Jag vill att du kommer hem till ett skinande rent hus och en riktig middag. Kom igen? Bara köttet och lite färsk potatis?
Klick.
Matilda stod kvar, stirrade på den svarta skärmen. Hon ville faktiskt bara gråta där och då, mitt i natten under lyktstolpen. Istället fick hon halta bort till ICA.
Hon släpade sig genom gångarna medan den trötta kassörskan kastade medlidsamma blickar. Entrecôten var tung, nätpåsen med potatis tyngre. När hon var klar krampade fingrarna av alla kassar.
Telefonen ringde igen.
Fixat? frågade Jonte glatt.
Japp, muttrade Matilda. Nu är jag vid porten, öppna.
Vänta! Gå inte upp! Sätt dig och andas lite på bänken utanför. Bara tio minuter…
Allvarligt? Skojar du? Jag kan knappt stå upp, Jonte!
Överraskningen är inte klar! Blir förstört annars. Ta fem minuter, snälla. Måste hinna klart!
Hon föll ihop på träbänken vid entrén. Kassar med kött och grejer dunsade i marken. Hon ville bara slänga allt rakt igenom fönstret upp till tredje våningen.
Tio minuter blev tjugo. Sedan trettiofem. Matilda blev mer och mer förbannad. Vad skulle möta henne? En blomsteräng? Frukost på sängen? Kanske en cellist gömd i hörnet… Nä, inget av det kunde vara värt att låta henne frysa efter en lång resa.
Till slut äntligen öppnades porten. Jonte kom nerspringande, svettig med t-shirten ut-och-in.
Sitter du ute fortfarande!? utbrast han, tog tag i kassarna. Varför så sur? Det är ju härligt väder eller, ja, kyligt.
Varför luktar du städmedel? Matilda reste sig mödosamt.
Surprise! hojtade han och studsade mot hissen.
De gick in. Han slog upp dörrarna som en fest! Matilda klev in i ett hem som luktade starkt av klorin och någon billig havsvind-doft.
Hon gick runt hallen, vardagsrummet, köket, badrummet det var skinande rent. Sakerna från stolarna borta, dammtorkat överallt, golvet blänkte (lite fläckigt dock här och där).
Ser du? Hur bra blev det!? sa han stolt. Överraskning!
Matilda såg på honom.
Alltså var det det här? Bara det här?
Jamen Matilda…! Jag har kämpat i TRE timmar! Skurat, dammat, plockat! Jag ville ju att det skulle vara perfekt när du kom. Kunde inte låta dig komma in till stök… Därför bad jag dig handla, jag hann inte ut.
Hon kämpade för att inte gråta.
Så för att du skulle moppa golvet fick jag släpa på kött och potatis, ensam, gravid och trött?
Ja men du gnatade ju om att jag aldrig gör nåt hemma! Nu fick du se vad jag kan. Om du bara kommit på torsdag, som vi bestämt, hade det blivit toppen. Men nej, nu blev det stressigt och jag fick improvisera. Och nu får jag bara skäll!
Fattar du inget, Jonte? Det var inte städningen jag ville ha. Jag ville bara att du skulle möta mig, hålla min hand och ta mig hem.
Jonte, röd i ansiktet, slängde trasan i diskhon.
Jaha! Nu börjar det igen. Vad jag än gör, blir fel. Gick upp i ottan, fixade allt ändå duger det inte. Vet du hur rent det är? Tror knappt det var så när vi gifte oss!
Men varför? Varför låta mig vänta ute, frysa, bära för mycket? Det är ju inte ens ett riktigt välkomnande det är en riktig plåga.
Okej, tycker du det är plågsamt!? Ursäkta att jag försökte! Vem skulle inte bli glad av en nystädad lägenhet? Men DU alltid ditt, liksom! Min rygg, min graviditet… Jag är OCKSÅ trött, vet du! Har knappt sovit och ville göra DIG glad.
Matilda höll händerna för ansiktet.
Du fattar verkligen inte… Du bytte min trygghet mot ett dammfritt golv.
Hade du bara kommit som vi bestämde, hade allt varit klart. Men du överraskade, och nu får JAG skulden? Du är ju otacksam, Matilda!
Han tågade ut och smällde igen sovrumsdörren.
Bebisen i magen gav en spark. Matilda sjönk ner vid köksbordet och såg sorgset på köttpaketet som han lämnat framme. Hon mådde illa och ville bara försvinna.
Tio minuter senare stack Jonte in huvudet.
Ska jag laga till köttet då? Eller ska du svälta mig bara för att jävlas?
Jag vill inte ha något, Jonte. Låt mig bara vara. Jag vill bara sova.
Hur du vill! Svarade han och smällde igen dörren.
Matilda släpade sig till badrummet. Hon såg sig i spegeln blek, mörka ringar under ögonen, rufsigt hår. På bussen hem hade hon tänkt att Jonte skulle omfamna henne och säga Vad skönt att du är hemma. Jo, tjena.
När hon ändå var i farten, blossade grälet upp igen, för nån löjlig sak till. Till slut, trött på allt, drog Matilda iväg hem till föräldrarna i Dalarna igen. Hon hann knappt byta om.
Alla försökte övertala henne att inte skiljas svärfar, svärmor, släktingar, alla. Och Jonte ringde stup i ett, lovade att han förstått, ville ha en ny chans. Men för Matilda var det redan klart: hon vill inte ha en man som tycker att ett dammfritt hem är viktigare än hennes välmående och deras barns hälsa. Skilsmässan är bara en tidsfråga.
