Där lyckan föds
Kära dagbok,
Jag hinner knappt ta av mig skorna i hallen innan dörren till köket slås upp. Mamma, titta vad jag har gjort! Jag har kämpat så mycket med den och min lärare sa så fina saker! Ebba kommer rusande, med det där intensiva uttrycket som bara hon kan ha. Mellan hennes händer nästan högtidligt håller hon upp sin tavla, så ömt att det liknar ett fat av finaste glasyr. Ansiktet glöder, kinderna nästan flammande av iver och den där gnistan i ögonen hennes egen, magiska värld speglar sig där.
Jag sitter vid köksbordet i lägenheten i Uppsala, långsamt rörande i mitt te. Hennes glädje drar mig ur mina tankar och det är omöjligt att göra något annat än att le med hela hjärtat. Ebba stannar ett par steg från bordet, håller tavlan som ett presenterat altare, ivrigt väntande på ett ord från mig.
Jag lutar mig fram. Dimmiga slott sträcker sig mot skyn, torn och spiror bland virvlande dimma, och högt ovan knappt synliga svävar drakar. Allt målat i svala blå och grå nyanser, ett svagt guldskimmer ger värme. Den är så tydligt barnslig men samtidigt genomtänkt där finns lättheten från en fantasi, ändå absolut avvägd och genomarbetad.
“Otroligt, älskling. Verkligen, säger jag. Försiktigt stryker jag fingrarna över duken och känner att färgen fortfarande är lite klibbig. “Pappa kommer att bli jätteimponerad, du ska se.
Jag ser henne ta åt sig av varje ord. Hon har lagt så mycket tid på skisser, färgprov, tänkt och ritat om. Hon nickar, trycker omsorgsfullt tavlan mot bröstet och går mot vardagsrummet. Jag följer efter med långsamma steg, vill inte förstöra ögonblicket.
Vid skrivbordet i vardagsrummet sitter Jonas, hennes pappa han jobbar, som vanligt. Fingrarna flyger nästan över MacBookens tangentbord, han verkar inte märka varken dotter eller mig. Inte förrän Ebba, med darrande röst, bryter tystnaden:
Pappa, kan du kolla vad jag har gjort klart? Hennes händer darrar när hon håller upp målningen. Jag har jobbat i tre månader. Jag har valt färger så att de passar rummet… Jag ville att allt skulle hänga ihop
Jonas släpper blicken från skärmen. Ett kort ögonkast på tavlan, sedan rynkar han pannan. Rösten är kall:
Vad är det där? Menar du allvar? Tycker du på fullaste allvar att den där kladdiga bilden passar i vårt hem?
Det blir helt stilla. Ebba spänner greppet om ramen hårt tills knogarna vitnar, förvåningen och förvirringen tydlig i hennes ansikte han brukade inte vara så där, förr Men hon samlar sig och säger lågmält:
Jag har ju försökt få proven att stämma, ramen är av samma björk som resten av möblerna… Jag trodde verkligen du skulle tycka om den…
Jonas reser sig tvärt och stolen drar ett gnisslande spår över furugolvet. Han sätter händerna bakom ryggen och inspekterar målningen noga. Han ser inte efter skönhet, bara fel.
Stämmer? Nej, det gör den verkligen inte! Smaklöst. Drakarna ser ut som nåt ur en billig serietidning. Det finns inget djup, ingen känsla – bara en massa konstiga bilder.
Jag ser hur Ebba kämpar för att hålla ihop sig själv. Hon vågar inte riktigt möta hans blick. Men plötsligt brister hon: “Det är fantasy! Det är min stil, mitt uttryck! Jag ville skapa en stämning och min lärare vill faktiskt skicka den här till en tävling. Han tror jag kan vinna!
Jonas snörper på munnen, viker armarna över bröstet, ser ner på tavlan som om han vill hitta ännu fler fel. Hans tystnad är vass. Sedan, plötsligt, skjuter han till duken med handen så att den tippar, faller, dunkar i golvet.
Det där är skräp. Hör inte hemma i vår lägenhet, säger han kallt, redan vänd mot datorn igen.
Ebba rusar genast fram, sjunker ner på knä och upptäcker skadorna. Hennes rörelser är spända, men jag ser hur hon försöker härda ut tappert. Jag hyser en ilska inom mig, men håller rösten stadig när jag går fram och hjälper henne upp med tavlan.
Vi står båda och håller ihop ramen. Jonas vänder sig mot mig: Det är ditt fel allt detta, att du alltid uppmuntrar henne. Och om hennes lärare tycker att det är här är bra ja, då borde vi verkligen byta lärare! Han verkar inte ens förstå hur sårande han är.
Jag lägger armen om min dotter och säger, lika enkelt som självklart; Vi går nu. Jag orkar inte mer. Du har förlorat känslan för vad som verkligen är viktigt, Jonas. Du sårar ditt barn! Och jag tänker inte vara kvar och se på det längre.
Vi tar en väska var, målarlådan, de viktigaste sakerna, och lämnar lägenheten på S:t Persgatan.
Jonas ropar efter oss: Och var ska ni ta vägen? Till det där rucklet du fick efter din mormor ute i Luthagen? Tror du verkligen du klarar dig utan mig? Ni kommer komma smygandes tillbaka, och då får vi väl se om ni får komma in igen!
Men jag svarar inte. Vi går. Ebba trycker tavlan mot sig hela vägen.
Det lilla huset i Luthagen är visserligen slitet, med flagnad färg på väggar och dragna golv, men luften är tung av doften av gamla böcker och björkträ. Här får vi andas. Ebba står tyst med sin färgbox. Det osar av förväntan i henne.
Får jag måla på väggarna, mamma? Hennes röst är svag men hoppfull.
Gör det! Hela rummet är ditt. Men vi fixar väggarna först, så håller det bättre.
Jag ringer Lisa på jobbet; hennes man gör renoveringar. Snabbt är allt igång: väggar spacklas, golvlister byts, gamla fönster putsas. Under tiden hyr vi en liten stuga utanför stan. Pengarna från mormors gamla konto kommer till användning tur att jag inte la dem på annat.
***
När vi får flytta in igen är allt färdigt. Alla rum är målade i mjuka pasteller, men i varje rum är en vägg helt vit. Den är din, säger jag. Ebba kastar sig in i arbetet, hennes penseldrag är bestämda hon har längtat hela hösten efter det här ögonblicket.
Jag slår mig ner i den slitna gungstolen vi fyndade på loppisen Ebba och jag var där en lördag, köpte också en gammal trälåda åt henne till färgerna. På bordet står kaffekoppar, och fönstret är öppet ut mot gården. Här vill vi vara.
Telefonen piper. När ni har lugnat er, så kan ni komma tillbaka. Lämna tavlan där den hör hemma i soporna. Jonas, förstås. Jag släcker snabbt skärmen utan att svara.
Det är först nu, när jag tittar på min dotter där hon målar drakvingar över väggen i vårt trygga rum, som jag verkligen förstår vad hem är. Hem är inte design, inte prydlighet. Hem är doften av färg, ljudet av skratt, platsen där ingen behöver be om ursäkt för sig själv.
När Ebba lagt sig för natten smyger jag in. Målningarna får rummet att skimra, nästan som om hennes drömmar blekt in i väggarna. Med handen över de torra penseldragen tänker jag att här, precis här, har vi funnit något vi letat efter. Hennes universum har fått grogrund.
Ett sms till från Jonas: Du kan inte låta henne växa upp bland skrot och gamla prylar. Hon behöver ett riktigt hem.
Jag ler stilla. Jag skriver: Hon behöver ett hem där hennes konst får vara konst. Där vi kan köpa disktrasor i olika färger utan oro. Oroa dig inte, vi har det bra och bättre blir det.
Redan nästa morgon går vi lös på inredningen. Alla möbler flyttas för bästa ljus, Ebba pyntar med loppissaker gamla böcker, broderade kuddar, en sned lampa från vinden. På helgen köper vi pyssellåda och stora dukar i konstbutiken. Ebba får äntligen sina oljefärger, de med metallisk glans, och kastar sig om halsen på mig av lycka.
På kvällen, när jag tror hon sover, hör jag viskningar från hennes rum. Hon sitter böjd över ett nytt skissblock, redan försjunken i nästa värld: ett sagoslott som nästan skrapar molnen, lysande träd, drakar på väg mot något okänt.
Jag knackar försiktigt: Du är vaken fortfarande?
Jag måste börja på ett nytt projekt, mamma! Den här gången blir det på vardagsrumsväggen en berättelse bara för oss.
Då förstår jag på riktigt: Hem är där ingen himlar med ögonen åt ens drömmar. Hem är där en flicka kan måla drakar på väggen och veta att allt blir förstått. Där varje penseldrag betyder hopp.
Nästa morgon möts jag av doften av kaffe och rostat bröd. Ebba väntar med en ny skiss: ett slott för oss, med trädgård och vaktande drakar som vakar över all vår framtid.
Vi börjar med det högsta tornet, mamma, säger hon, allvarligt.
Och jag vet: Vi kommer aldrig gå tillbaka. Här, bland färger och skratt och drömmar, har vi äntligen hittat vårt hem.
Ett hem, där sagorna föds.
