” Där är han, den ingen har väntat på!” skrek Dmitar Pettersson. “Du kan lika gärna vända och gå tillbaka!”
“Pappa, vad är det med dig?” undrade Anders förvånat. “Jag har inte varit hemma på tjugo år, och det här är hur ni väljer att välkomna mig?”
“Om det hade varit upp till mig, hade du fått smaka bältet!” Dmitar grep tag i sitt livrem. “Men det gör inget! Vi kan fixa det nu!”
“Hallå, lugna ner dig!” Anders backade undan. “Jag är inte fem år längre, jag kan svara tillbaka!”
“Där ser man din sanna natur!” fräste Dmitar utan att släppa remmen. “Du attackerar de svaga, flyr från de starka, lurar de goda och tjänar de onda!”
“Varför är du egentligen så arg? Vad anklagar du mig för?” Anders ryckte på axlarna. “Om jag nu gjort något fel, så var det för tjugo år sedan! Borde det inte vara förlåtet vid det här laget?”
“Det är lätt att säga när det är du som har fel! Självklart vill du att alla ska förlåta dig! Men jag har ingen förlåtelse kvar för dig!” förkunnade Dmitar.
“Men vad har jag ens gjort? Jag försökte förstå hela tiden i skolan varför ni förklarade mig för förrädare och förbjöd mig att komma hem! Ni svarade aldrig på mina brev, men jag skrev!”
“Och du vet verkligen inte?” frågade Dmitar hånfullt.
Anders såg totalt förvirrad ut och ville få klarhet, men mitt i bråket kom hans mor ut.
“Nej, nu räcker det!” utbrast Maria Mårtensdotter. “Varför har du släpat hit honom? Kör ut honom, Dmitar! Vilken skam över vårt hår!”
Anders stod som förstenad av chock. Hans mor tillade:
“Om Gud gav mig krafter, skulle jag ha drivit bort dig med en käpp! Men jag ser att den skurken redan är märkt av Gud!” Hon pekade på blåmärket under Anders öga.
“Någon har verkligen gett dig en ordentlig omgång!” log Dmitar. “Jag skulle vilja skaka hand med den personen!”
“Föräldrar, är ni inte kloka?” utbrast Anders. “Jag har varit borta i tjugo år! Varför det här hatet?”
“Vem gav dig den där blåsan?” frågade Dmitar. “Vi ska köra ut dig nu, men vi ska tacka honom när vi får chansen!”
“Hur skulle jag veta vem det var?” fräste Anders. “Jag åkte hem med bussen! Grannen Pelle kände igen mig och ville hälsa! Sen när bussen stannade, kom någon ung kille, gav mig en smäll, spottade mig i ansiktet och försvann!”
“En okänd hjälte!” smålog Dmitar. “Vi får fråga Pelle vem det var som klådde upp dig.”
“Pappa, bryr du dig verkligen bara om det? Att jag varit borta i tjugo år spelar ingen roll för dig?”
“Vad har en förrädare som dig att göra här?” fräste Maria.
“Varför kallar ni mig förrädare?”
“Därför!” ropade en tredje röst från köket.
“Och vem är den modiga personen?” frågade Anders argt.
En figur kom fram.
“Det var den här idioten som gav mig blåsan!” pekade Anders på mannen.
“Bra jobbat, mitt barnbarn!” log Dmitar. “Du missade inte tillfället!”
“Vad fan för barnbarn?” ryggade Anders tillbaka.
“Det här barnbarnet!” Maria ställde sig framför mannen. “Din son! Den du lämnade!”
“Jag har ingen son!” svarade Anders upprört. “Och har aldrig haft! Hade jag haft det, skulle jag ha vetat!”
“Då får du komma ihåg varför du sprang från byn för tjugo år sedan!” sa Dmitar med bruten röst.
***
Anders kallade inte sin avfärd från byn för tjugo år sedan för att ha flytt. Avresan var planerad. Han åkte bara lite för tidigt. Och det fanns flera anledningar.
Resan var lång, nästan över hela landet. Han skulle börja studera. Han valde att åka tidigare för att inte bara hitta boende utan också ett extrajobb under studietiden.
Han skulle få stipendium, men det räckte knappt till ett drägligt liv. Att be sina föräldrar om hjälp kändes pinsamt. De kunde inte skicka pengar, bara mat. Och hur skulle de skicka mat?
Men det fanns en annan anledning. Strax före avresan började byns unga kvinnor visa intresse. Hade han stannat två veckor till, hade han kanske inte kunnat åka alls. Förlovningar växte fram. Det var från dem Anders valde att fly.
På frågan “Varför?” kunde han svara:
“Jag vill leva mitt liv till sjöss! Att lämna en fru hemma medan jag är borta det är inget jag vill. Jag tänker inte växa horn!”
Havet kom in i Anders liv av en slump.
Efter skolan ville han göra sin militärtjänst först och sedan bestämma vad han skulle bli. Han skickades till flottan. Ett år där fick honom att förstå att land inte var för honom.
När han kom hem hade han redan en plats på sjömansskolan. När han utbildat sig skulle han bli maskinist.
Men innan studierna började ville han festa så han inte längtade tillbaka.
Hur unga män festar efter lumpen behöver inte förklaras. Deras enda broms är medvetslöshet. Resten av tiden är det en dumhet efter den andra.
Och det spelar ingen roll var. Vid bordet, i slagsmål eller med kvinnor.
När Anders började förstå, såg han vad som hände med sådana festprissar.
De kommer hem från militären som stolta örnar, redo att vända upp och ner på världen. Sen får de en vigselring på fingret och kedjas till en ohanterlig börda fru, barn, gård.
Och den stolta örnen blir till en plockad kyckling, redo att ätas.
Anders ville inte ha det så. Trots att han festade, höll han sig borta från frestelser. Även om det innebar att han fick lida ibland.
Hans rykte växte bland byns unga kvinnor. Ung, lovande, med en tydlig livsplan. Och viktigast av allt opåverkad av skvaller.
Anders blev angripen från alla håll. Han bjöds in, bjud
