— Jag orkar inte mer! — utbrast Elin och slängde väskan på soffan. — Jag vill till havet! Ligg som en säl i solen hela dagen och på natten — dansa till gryningen. Musik, kocktailer och inte en tanke på jobbet!
Anders log. Han var van vid hennes känslosamma utbrott. Elin var ingen vanlig flicka: fräck, ironisk, stundtals stickerig, men alltid äkta. Hon spelade ingen roll, dolde ingenting — det var lätt och roligt med henne. Och framför allt — hos henne behövde han inte låtsas.
De hade träffats för några månader sedan, och sedan dess kändes det som om Anders kunde andas fritt. Inga pinsamma tystnader, ingen falskhet — bara smultronställen och en ständig känsla av att han var hos den han ville vara med. För alltid.
— Vad har hänt på jobbet? — frågade han mjukt och kom närmare.
— Alla har fått nog av mig! »Elin gör det, Elin gör det!« — som om det inte finns några andra namn. Idag var jag nära att säga åt chefen att sticka! Om jag inte höll mig tillbaka hade jag blivit avskedad…
— Då behöver du verkligen en paus, — skrattade Anders. — Vi kan åka någonstans, även om det inte är till havet.
— Vart då? Jag får som bäst en ledig dag. Vad är meningen med en semester på bara en dag?
— Vad sägs om att åka till landet, till mormor? Luften där är så frisk att man blir utvilad bara av en promenad. Och pannkakorna! Varma och nybakta…
— Till landet? — Elins ögon vidgades. — Allvarligt? Jag har faktiskt aldrig varit på landet.
— Hur då aldrig?
— Jo, precis. Alla i min släkt är från stan. Jag har inte ens sett en ko i verkligheten. Bara på mjölkpaketen.
— Då måste du absolut åka! Du anar inte hur fantastiskt det är. Sjö, kakelugn, stjärnorna på natten, lägereld…
— Åh, Anders, jag önskar jag hade din entusiasm. Ärligt talat är jag inte redo att imponera på någon mormor än.
— Det är synd. Min mormor är rent guld. Hon ger dig en hög pannkakor, te med mynta — och sen är du hennes för evigt.
— Om pannkakor är ett argument… — Elin log. — Okej då. Men på ett villkor — om jag inte gillar det måste du köpa en helt ny garderob åt mig. För i den gamla kommer jag inte att få plats efter mormors godsaker.
Han skrattade, men hon visste fortfarande inte om hon själv skulle skratta eller börja oroa sig.
Resan visade sig inte vara lätt. De sista kilometerna skakade bilen på de ojämna grusvägarna. Men Anders var lugn. Elin däremot tittade nervöst ut genom fönstret och väntade på att se fallfärdiga ladugårdar, gödselhögar och gäss som skulle anfalla vid första anblick.
Men det var inte alls så. Bya var stor, välskött, med flera gator, butiker och asfalt. Inte en ko syntes till än. Istället sprang barnen barfota, kvinnor med prydliga flätor och män som satt vid grindarna och pratade lugnt.
Mormor mötte dem som om hon väntat hela livet. Hon omfamnade Elin som om hon vore släkt, skyndade sig att duka fram och bjöd på allt möjligt: ärtsoppa, palt, rökt fisk, pannkakor och saft.
Elin var paff. Var var den surkärriga mormorn som skulle sitta tyst under middagen? Var var den stela landsbygd som skrämt henne sedan barndomen?
Anders strålade: han visste att det skulle bli just så här.
Efter middagen drog han med Elin ner till sjön. Och där var det som en saga. Vattnet var kristallklart, barn plaskade, män grillade korv och kvinnor bredde ut filtar. Ingen skrek, ingen brådskade. Bara skratt, vinden och doften av rök.
På kvällen somnade Elin nästan så fort hon lade huvudet på kudden. Morgonen väckte henne med solstrålar — mormors gardiner var tunna, nästan genomskinliga. Flickan steg upp, drog på sig en tröja och gick ut. Och stannade tvärt.
Framför henne färgades himlen rosa, solen steg precis över horisonten. I fjärran råmade kor, fåglar sjöng och det luktade dagg, gräs och timjan. Marken, hela omgivningen andades lugn. Elin tog av sig tofflorna och klev barfota på det daggvåta gräset. Hon stod tyst. Själen renades.
— Jag tappade bort dig, — hördes Anders röst bakom henne.
— Jag vaknade… Kom ut hit. Det är så tyst, så lätt… Jag har aldrig känt sådan ro förut.
— Gillade du det?
— Jättemycket. Kommer vi tillbaka?
— Självklart. Många gånger till.
Elin kramade honom hårt. Inombords världe det av lycka. Hon längtade inte längre till havet. Hon visste: sin frid, sin inspiration hade hon funnit just här. Och hon skulle återvända — dit där hon lärde sig att andas på nytt.
