-Är allt bra med dig, fröken?
Bredvid Agnes stod en äldre herre. Han såg ut som han hade klivit ur en av de gamla romanerna som Agnes älskade. Hon hade sett honom här förut, ofta promenerande i parken. Han var alltid klädd i en lång svart rock, med en hatt och en elegant käpp. Han påminde henne om greven i den boken hon nyligen läst – där fanns också en greve som bar svart och utdelade rättvisa.
-Nej, allt är bra.
Hon snyftade lite, och mannen räckte henne genast en näsduffel. Agnes kände sig lite tveksam men tog den och blåste näsan högljutt. Han log ofrivilligt, och hon tittade på honom igen.
-Jag tvättar den och ger tillbaka den.
Han skrattade.
-Det behövs inte, jag har gott om sådana. Vad sägs om att ta en glass?
Hon visste inte vad hon skulle svara men fick ur sig en viskning:
-Tack, men jag har inga pengar. Kanske nästa gång.
-Arvid Bergman.
Han lyfte lätt på hatten.
-Agnes.
Hon hade ingen hatt att lyfta, så hon ställde sig upp istället. Arvid Bergman räckte henne genast armen.
-En kvinna, oavsett ålder, ska aldrig behöva betala för sin glass när en man är närvarande.
Agnes lysade på honom som förtrollad. Allt han sa lät som från en annan värld. Hon var van vid något helt annat.
Idag hade Klara, hennes klasskamrat, återigen gjort henne till ett åtlöje. Det började under lunchrastern. Medan de andra gick till matsalen, stannade Agnes, som vanligt, kvar vid fönstret med sin bok. Hon åt inte i matsalen – det fanns inga pengar till det.
-Andersson!
Agnes tittade upp. Framför henne stod Klara, med Emil bredvid – killen hon varit kär i sedan femte klass.
-Vadå?
-Jag lämnade en halv köttbulle kvar där. Gå och hämta den om du vill.
De andra började samlas runt dem.
-Nej tack, jag vill inte.
-Varför inte? Är du för fin för köttbullar eller?
De andra skrattade. Agnes hoppade ner från fönsterbrädet så klumpigt att hennes fem år gamla jeans sprack på knäna.
Alla skrattade så att väggarna skakade. Hon gick inte till lektionen. Istället snappade hon åt sig sin väsja och rusade därigen. Den här parken var hennes gömställe – både när skolan blev outhärdlig och när hennes föräldrar hade fyllnare hemma. Här kunde hon sitta med sin bok i lugn och ro. Det var då Arvid Bergman först lade märke till henne. Han blev överraskad – en ung tjej med bok var sällsynt numera. Sedan såg han att hon var dåligt klädd och mager, nästan genomskinlig.
De satte sig vid ett bord ute.
-Agnes, jag glömde äta lunch idag. Skulle du vilja hålla mig sällskap?
Agges log. Den här mannen pratade som om de levde i förra seklet.
Självklart sa hon ja. Förutom en purse kopp te på morgonen hade hon inte ätit något.
Arvid Bergman beställde mat och tittade på Agnes.
-Nå, berätta – vad har fått en så vacker ung dam att se så ledsen ut?
-Inget särskilt, bara lite problem i skolan.
-Får man fråga vilken klass du går i?
-Tolvan. Om två månader är jag fri.
-Vart tänker du söka?
-Jag vet inte än… Var jag kommer in på stipendium. Men jag har alltid drömt om att bli läkare. Fast det blir nog bara en dröm.
-Varför det?
-För att bli läkare tar tid, och jag måste jobba. Så jag tror jag ska bli sjuksköterska istället.
-Konstig logik. Vill bli läkare men blir sjuksköterska. Har du problem med skolan?
-Nej, jag klarar mig bra. Men…
Agnes tvekade.
-Mina föräldrar… De behöver min hjälp.
Arvid Bergman förstod att hon inte ville prata om sin familj. Maten kom just då, och de avbröt samtalet. Han iakttog hur Agnes åt – hon försökte låta bli att skynda sig men svalde nästan utan att tugga.
Efteråt promenerade de och pratade om böcker.
-Du, Agnes. Jag har en bok som du kommer att älska. Imorron tar jag med den hit, just vid den här tiden. Kom då.
Agnes kom. Hon hade redan läst alla böcker på biblioteket. Det fanns inte så många romaner, så hon läste om vissa flera gånger.
Deras vänskap växte för varje dag. De diskuterade böcker, och utan att Agnes märkte det, hjälpte den gamle mannen henne med mat. Han bodde i ett fint hus med dyra lägenheter, men var ensam – inga barn, och hans fru hade gått bort för länge sedan.
Env gång blev hon sittande länge i parken med sin bok. Det var först när hon inte kunde läsa ett ord för mörkret som hon insåg att hon måste skynda hem. Annars skulle mamma skrika på henne för att hon inte lagat mat. Fast vad skulle hon laga? Bara lite pasta med lite olja.
När hon kom in i lägenheten, som luktade gammal alkohol och cigaretter, stod mamma där. Hon stirrade på Agnes med berusade ögon.
-Var har du hållit hus?
Agnes försökte gå förbi henne men fick genast en örfil så hård att ögat pulserade.
-Du har en halvtimme! Om jag kommer in och maten inte är klar…
Hon kokade de förbannade pastan medan hon grät tyst. Om mamma hörde henne skulle hon få mer stryk.
Morgonen därpå hade hon ett blått öga. Litet, men synligt. Klara, skolans skönhetsdrottning, skulle säkert använda det som ännu ett skämt. Men det var vanligt nu. Idag var det ett viktigt prov – hon kunde inte skolka. Dessutom skulle Emil tillbaka från sjukan, och hon ville inte missa det.
Klara kom fram under rasten. Agnes ställde sig upp för att gå, men Klara blockerade henne.
-Andersson, har du fixat en klänning till studentbalen än? Vänta, jag kan svara – du slösade dina pantpengar på en från second hand, eller?
Alla skrattade. Agnes sa inget. Då tittade Klara henne i ansiktet.
-Oj, vilken överraskning. Vem gav dig den? Din pojkvän? Kommer ni båda till balen? Man måste ju komma parvis… Han kan säkert panta lite burkar och köpa en smoking…
Agnes knuffade undan Klara och sprang. Hon sprang genom parken, grät, och märkte inte ens när Arvid Bergman vinkade på henne. Han hittade henne vid dammen, sittande på marken och stirrande på vattnet.
-Varför sprang du ifrån mig?
Hon vände sig om.
-Arvid Bergman, förlåt, jag såg dig inte.
-Agnes, vad har hänt?
Och så brast hon ut i gråt och berättade…
Klara stod mitt emot Emil.
-Så, redo att dansa med balens drottning ikväll?
Emil log.
-ÄrArvid Bergman tog hennes hand och sa: “Nu går vi och ser till att du får den balen du förtjänar.”
