Det finns tider för sorg och tider för glädje…
Anna körde bilen med säkerhet och undvek noggrant de stora vattenpölarna när hon styrde mot sin hemby, till huset där hennes föräldrar bott. Redan i somras bestämde hon sig för att stanna här under sin semester; hon hade packat ner varma, bekväma och älskade saker: två filtar, pyjamas, yllestrumpor, böcker, dyrt kaffe och bra te. Katten som hette Viktor låg stolt och oberört på väskorna, och tittade likgiltigt ut genom fönstret, som om han under hela sina tre år bara hade åkt bil. Till byn, ja så får det vara, bara han blev matad och klappad ofta.
Tidigare reste familjen alltid till havet under semestern. Hennes man gick bort för ett år sedan, och smärtan av förlusten lever ännu kvar inom henne, och hennes son har en egen familj och andra intressen. Hon har fått nog av havet. Nu vill hon ströva i skogen, andas in doften av tallar, plocka svamp, laga grytor av kantareller, njuta av lingon och koka sylt av bären, baka bullar och dricka färsk mjölk. Hon vill höra gässens klagande läten när de flyger söderut och säga till dem: “Kom tillbaka.” Varför, frågade hon sig själv, varför vill hon sätta sina bara fötter på de nytvättade, breda golvbrädorna, sitta på bänken vid spisen med en bok och ibland röra om i de glödande vedträn? Hon vill se natthimlen med sina stjärnfräknar, helst som en kupol, synlig från marken, inte från taket av grannens höghus.
På morgonen vill hon vakna av fågelsång, naturens ljud, inte av bilars buller. Är det utmattning av stadslivet, av de överfulla gatorna? Eller händer det när man passerat 40?
Byn är befolkad, det finns en liten mataffär och om det skulle behövas, ligger staden inte långt bort, bara 15 km. Tre veckors semester återstår, och september står i kalendern.
Ibland tänker hon på att stanna över vintern, men är ännu inte säker på om hon klarar det. Det är dags att lyssna på sig själv, låta drömmarna se dagens ljus och förverkliga dem. Om det blir för svårt kan hon alltid återvända.
Viktor klev ur bilen, såg sig försiktigt omkring och tryckte sig intill hennes ben, som en trogen hund: gräset är högt, kanske det finns fiender där. Han är van vid stadslivet, en typisk innomhuskatt, och nu är han här bland buskarna, med fåglar och fjärilar omkring sig.
Hon öppnade dörrarna på vid gavel, likaså fönstren, och hämtade en famnfull ved från uthuset. Spisen rök till ett par gånger innan den fann lugn, och de torra vedklabbarna började spraka i den. Samtidigt eldade hon upp den gamla bastun, där det fortfarande doftade björkkvast och torkad solros. Med uppkavlade ärmar städade hon, tog en macka med knaprigt bröd och krämigt jordnötssmör, och sköljde ner det med te.
Viktor åt en bit kokt kyckling och iakttog hennes förehavanden från fåtöljen. Medan hon vred ur golvtrasan, märkte hon plötsligt att hon nynnade. Hon kom inte ihåg orden, det var bara en melodi från en gammal film som dök upp. Hon förvånade sig själv, det var länge sedan hon sjöng.
September är skördetiden i byn: samma dag köpte hon grönsaker, ägg, en hink med äpplen och en burk honung från närmsta granne och kikade in i den lokala affären.
I bastun doftade det av bryggda örter, det kalla källvattnet glittrade i hinkarna och stengolvet väste ilsket. Värmen omgav henne, smekte hennes kropp och värmde varje cell, och det var skönt att skölja av sig med det svala vattnet efteråt. Hon satt på farstun, invirad i en fluffig frottérock. Tidiga höstskymningar lyste husens fönster hemtrevligt upp och hundarna småpratade. På himlen tändes månen, Karlavagnen fick ta en promenad med sin björnunge och han satte sig för att läsa kvällstidningen vid den varma spisen, medan vedträna ibland sprätte iväg gnistor mot marken.
Viktor hittade en groda i gräset och visste inte vad han skulle göra med den. Kvällen doftade av viol, mogna hallon och äpple.
Medan kålpajen gräddades i den gamla ugnen, skar hon upp en stor mogen tomat, ost och ett rågbröd, öppnade en burk oliver och bryggde te med kanel. Middagen blev sen men god.
På morgonen gick hon upp tidigt, vandrade ut i skogen. Andades in, log och pratade med hackspetten, frågade om hans huvud inte gjorde ont, och delade sin brödskiva med ekorren. Hon ugnsbakade svamp med grädde, kokade lingonsylt: med honung, med äpple, med päron.
September bjöd på varma soliga dagar och lugna kvällar, det stillade som en avkok av johannesört, och lockade till köket för att brygga kaffe, baka pepparkakor eller en ostpaj till frukost, omslöt henne på kvällarna med en varm pläd och värmde hennes fötter med mjuka yllestrumpor, satte henne på bänken och gav henne en favoritbok.
Viktor visade inget intresse för att utforska de lokala sevärdheterna, men på kvällarna gick han gärna ut på farstun för att beundra stjärnhimlen med henne. Grannen hade nyligen klippt gräset runt huset, och nu doftade det av klöver. I de klippta stråna prasslade små möss, samlade torra kvistar: en gammal mus kommer att spinna garn av det och sticka ett stort, varmt täcke för den kalla vintern, som doftar av söt klöver.
En dag besökte hon den lokala kyrkogården för att städa på familjegravarna. Vid en ny grav låg en hund. En vanlig gårdshund, mager med sorgsna ögon. Den vände sig bort från den erbjudna bullen. Senare förklarade grannarna att en gammal kvinna i ensamhet hade gått bort och lämnat hunden kvar, som nu stod där dag ut och dag in.
Hon kom dit på morgonen, satte sig bredvid denna levande sorg och började prata. Om att gamla människor lämnar oss och att det inte går att göra något åt det, vi kan inte få dem tillbaka hur gärna vi än vill. Om att hon också har upplevt förlusten av nära och kära och förstår dess sorg. Men det finns en tid för sorg och en för glädje. Tiden för sorg är över, dags att gå hem och leva vidare. Jag ska kalla dig Loka, sa hon och klappade hunden. Vi ska komma tillbaka, det lovar jag, men hemma ska vi tända i spisen, laga gröt och vänta på vintern. Du och katten kommer att vakta huset, jag kommer att åka till jobbet. På vintern blir allt täckt av snö, vi kommer att skotta gångar, bygga en snögubbe, och klä granen till jul, göra fågelbord. Kom, Loka, jag ska ge dig varm soppa och bryta ner bröd i den, allt blir bra. Och hunden följde…
…I november föll snön på den frusna marken och smälte inte längre bort. Soliga dagar fanns det få av i höstens sista månad, men det störde inte deras lycka det minsta. Det fanns där, här och nu, i varje liten detalj och var inte beroende av vädret: i en kopp te, i en skål med sylt, i kalejdoskopet av färger från fantastiska gryningar, i hundens läkta sorg ätandes gröt, i den stillsamt sovande naturen som vilar över vintern, i den hoprullade katten på soffan, till och med i doften av den friskeldade bastun och ljudet från vatten som fylls i hinkar från brunnen fanns lycka. Varken kyla eller frost är skrämmande när hjärtat är varmt och hemmet är ombonat. Varje människa bör ha en vrå där hon finner harmoni, där hon kan lyssna och höra, där hon kan läka själsliga sår och glömma bekymmer. Hon hade funnit sin plats.
– Mamma, ska du inte flytta tillbaka till staden, vintern närmar sig, frågade sonen i telefon. Jag kan inte, jag har lovat Loka. Hon har ju fått förtroende för mig. Vi har inte byggt en snögubbe än. Kom hellre och fira nyår hos oss, det kommer att bli fantastiskt. Här är underbart! Jag hittade skidor på vinden, två par. Vi ska laga fisk med örter… Hon pratade och log, och himlen ovan henne var en kupol och började vid marken själv.
Vintern beredde sig att svepa världen i ett mjukt och tjockt täcke…
