– Men hon är ju inte alls läskig! Hon är vacker! Max, säg nu!
Siv pressade den utmärglade, stripiga katten mot bröstet, och grät så högljutt att grannarna som samlats runt henne höll för öronen.
Stadig och högröstad som alla i hennes stora syskonskara, hade Siv en förmåga att göra sig hörd kanske inte alltid med klara ord, men desto mer med volym. I sina fem år fanns det ingen i området som kunde skrika så att rutorna skakade som hon.
Grannarna hade för länge sedan vant sig vid Siv och hennes många syskon. Ingen brydde sig särskilt om deras upptåg de förstod att deras mamma, Tatiana, inte alltid hann styra upp ett så stort gäng som hon ensam drog runt på. Hon arbetade dubbla skift, och vem som helst i hennes sits skulle förmodligen ha gett upp och hängt sig över det där ståtliga smidesstaketet som omgärdade den gamla jugendvillan som för länge sedan byggts om till flerfamiljshus.
Staketet målades varje vår av Tatiana och de andra hyresgästerna och hade blivit en symbol för deras lilla värld. Tatiana tyckte att bara det faktum att hon hjälpte till gav henne rätt att ibland luta sig mot det och ta igen sig.
Men ändå brukade hon le trött och säga:
– Vi är som ardennerhästar, tjejer. Starkare, envisa, gör allt själva. Ingen annan tar hand om det som är ditt, allt måste du fixa själv. Själv är bäste dräng. Och jag jag är ett odödligt litet gotlandsruss, springer i samma cirkel och undrar vart jag egentligen är på väg. Varför det har jag för länge sedan förstått. Men vart? Nån knuffar en i ryggen, själv har man näsan mot ryggen på den framför Drömmer om att det blir kväll, ungarna i säng, mätta och rena. Och inget mer disk i vasken. Då, mina vänner då är man lycklig.
Tatiana var både vacker, varm och filosofisk, men vem tittade åt en kvinna med sex barn och nästan ingen hjälp? Den delen av livet hade Tatiana lagt bakom sig att vara ensamstående var mer än tillräckligt.
Det är ingen söndagspromenad att vara mamma till sex barn!
Men ingen dömde henne; alla visste varför och hur det blivit så. Siv och tre till av barnen var inte hennes biologiska.
Tatiana hade inte hämtat dem från något barnhem för att “rädda” någon eller ge dem en “bättre framtid”. Hade hon klarat det? Säkert, men just då, och helt själv, såg hon ingen sån framtid. Hon hade haft sina egna drömmar, aldrig trodde hon att ensam bli mamma till ett halvt dussin barn.
Men livet frågar inte. Det bara händer.
Där nu får du det här! Bestäm vem du är vad för slags människa du vill vara?
Tatiana var aldrig i tvivel om sitt val.
Alla barnen Tatiana tog hand om kallade hon arv.
Och arv, det tar man emot eller inte. Tatiana kunde aldrig tänka sig att säga nej. Henne hade de ju inte heller övergett. Varför då svika de här barnen som livet gett henne? Särskilt när de faktiskt var släkt det riktiga drabbade hennes eget blod.
Och till såna funderingar fanns det anledningar. Om de var rätt eller fel, spelade mindre roll. Det var så det var.
Tatiana var ett barn av nittiotalet.
Hennes egen mamma hade varit en skönhetsdrottning allas avund i lilla Västerås. Hon var bara arton och gifte sig i brudklänning så vacker att alla andra tjejer suckade av längtan efter att själva få bära något liknande. Maken var så “drivande” att man helst inte ville tänka på vad han egentligen sysslade med.
Men föräldrarna minns Tatiana inte ett dugg.
Besöken på deras grav gjorde hon med mormor och brukade stryka med fingret över bilderna på gravstenen och tyst viska om hur det gick med skolan och allt, och om mormors egensydda rödrandiga halsduk och teckningarna fröken berömt.
Först som sextonåring fick Tatiana höra sanningen.
– Din far, lilla gumman jo, han levde farligt. Och han drog med sig min dotter när han försvann. Man får inte tala illa om de döda, men jag kan aldrig förlåta honom för att han tog din mamma ifrån mig. Jag grät, jag bad henne hålla sig undan Men vad hjälpte det? Fågeln ville inte lämna honom. Hon älskade. Och han henne också, tokstollen Hans vänner sa att han försökte rädda henne att han skyddade henne när de kom efter honom. Kanske var det så. Vem vet? Kvar blev du. Någon glädje finns kvar av min dotter, ändå.
Då förstod Tatiana varför det ibland kom tysta män på besök hos mormor. De satt på kökssoffan, värmde händerna vid tekoppen, lyssnade på mormors berättelser om Tatianas bravader och gav sedan ifrån sig tjocka kuvert. Och gick igen, utan förklaring.
Mormor tog emot pengarna, men använde dem aldrig. Hon sparade och när Tatiana tog studenten köpte mormor henne en stor, ljus lägenhet.
– Din arvedel. Från mamma och pappa.
Men där ville Tatiana inte bo. Hon stannade hos mormor.
– Varför, Tatiana? Så fin lägenhet i centrum, nära gymnasiet du kan gå till skolan! Varför är du så bestämd?
– Jag vill inte vara utan dig! Antingen flyttar du också, eller så stannar vi.
Mormor ville inte lämna den gamla lägenheten med alla minnen, men gav efter när Tatianas kusin Jenny, dök upp.
– Snälla Tatiana, låt oss bo där. Vi har barn, du använder ändå inte lägenheten. Jag hyr och betalar dig Kan du hjälpa oss fixa adressändringen också så barnen får dagisplats?
Jenny, driftig och envis, hade lätt att vinna över människor, och mormor Tatiana tyckte inte ett dugg om henne.
– Låt henne inte lura dig, Tatiana! Hon är släkt, ja. Men sluga räven själv! Kör ut henne!
– Mormor, de har ju barn…
– Och? Hon är mamma, eller hur? Då får hon klara det själv. Jag måste tänka på dig!
Tatiana lyssnade på mormor, men kunde inte avvisa de små barnen Max och Lisa. De klängde fast vid henne, visste att de var älskade och grät alltid när mamman tog dem från Tatianas rum.
– Hallå, sluta lipa nu! Tatiana är inte er barnvakt!
Tatiana såg på dem och tänkte; är det rimligt att jag ska ha en tom lägenhet när andra trängs? Jenny tjatade ständigt om vikten av att ta hand om sina egna.
Det där uttrycket förföljde Tatiana. Hade hennes pappa varit mer mänsklig så skulle hennes mamma levt. Mormor sade det alltid.
Tatiana ville inget annat än få höra de orden:
– Det där var fint gjort, Tatiana. Som folk. Något att vara stolt över.
Det bästa betyg hon kunde få.
Så tänkte hon också här, men mormor överraskade henne.
– Nej, Tatiana! Det är helt fel.
– Varför? Är det rättvist att Jenny och barnen ska flytta runt när jag har tomt?
– Ja! För hon är ingen Jenny, hon är lilla räven själv! Du har glömt sagan om räven och ishyddan
– Mormor
– Säg inget mer! Hon får inte bo där. Punkt slut! Vi ska flytta vi två.
– Men du ville ju inte
– Nu måste vi nog ändå. Du har rätt, man ska inte lämna släkten utan hjälp. Men ge aldrig bort allt de kräver! Jenny reder sig bara hon får lite tid. Hon behöver ett metspö, inte en fisk! Annars lär hon sig aldrig nåt.
– Är det snällt att tänka så om folk?
– Jag vet inte. Men hellre tänka i förväg än att bli bitter. Det kommer allt en anledning så småningom, det vet du. Låt mig ta hand om det här. Stå bredvid bara, Tatiana. För barnens skull.
Som tiden visade, hade mormor rätt.
När hon nekade Jenny flytten, suckade Jenny bara.
– Jag visste att ni aldrig skulle låta nån göra Tatiana illa.
– Var det det du tänkt?
– Naturligtvis inte! Jag har ingen annan.
– Då får du hålla oss om ryggen. Vi hjälper. Men Tatiana är föräldralös, och sådana får man inte behandla illa. Det vet du, Jenny.
Så flyttade Tatiana med mormor, och vardagen fortsatte. Men tiden stod aldrig still. Tatiana drömde om att mormor äntligen skulle få lugn och ro. Men ödet ville annat.
Mormor gick ofta till vårdcentralen och brukade skämta:
– Det är som mitt extrajobb!
Tatiana oroade sig, men mormor slog bort det.
– Tror du jag är helt orkeslös? Det är bara två steg bort. Sköt du ditt, flicka lilla!
Men Tatiana önskade efteråt att hon stått på sig
En vinterdag. Det snöade, det var halt. Under snön lurade isfläckar.
Mormor föll på väg till vårdcentralen, slog huvudet och blev liggande. Folk gick förbi alla stressade, ingen hade tid att se efter en gammal tant. En taxichaufför hittade henne, ringde ambulans och hittade Tatianas telefonnummer i väskan. Men det var för sent
Mormor gick bort på sjukhuset, hjärtat orkade inte. Tatiana satt i korridoren med Jenny vid sin sida.
– Hur klarar jag mig utan henne, Jenny?
– Du måste hålla ihop. Hon hade inte gillat att du bryter ihop. Du är stark, Tatiana. Det har hon lärt dig.
Ett dygn senare var inget sig likt längre. Tatiana skulle nu ensam ansvara för familjen.
Så träffade Tatiana Olof. De var ihop nästan fem år. Sen, stillsamt, separerade de. Olof, den hederligaste man hon träffat, sa bara:
– Vi är väl vänner, Tatiana? Jag kommer alltid hjälpa.
– Visst men hör du dig själv nu? Tatiana kunde inte ens bli arg den där dagen Olof flyttade ut, känslan påminde snarare om dagen taxichauffören ringde.
Vad fanns det att blir arg över? Att han var ärlig? Att han hittat en annan? Sånt händer i livet. Bara barnen inte lider.
Tatiana anade ingenting, sa inget, hjälpte Olof packa hans saker och gav honom en sista kram.
Sen smög hon in till barnen med mobilen och ringde Jenny.
– Kan du komma
Jenny kom genast, la armarna om henne och muttrade svordomar om Olofs hela släktskap.
– Gråt inte! Han hade ändå lämnat dig förr eller senare! Sån är en del karlar, det är inget att göra. Huvudsaken han inte sviker barnen! Det är mer än vad många andra gör. Se på mig! Min exman finns inte ens på världskartan längre! Betalar lite underhåll, men annars Nej, Tatiana, barnen har dig det är det som räknas.
– Vad ska jag göra, Jenny?
– Inte bråka. Allt annat löser sig med tiden.
– Nu säger du snart att tiden läker alla sår
– Nej men saker förändras. Nya problem skyler över gamla.
– Var får du all din klokskap ifrån?
– Din mormor, förstås! Vi glömmer henne aldrig, eller hur? Så länge vi minns henne, så är hon kvar Jag hör henne just nu, när jag pratar med dig.
– Tack, mormor Tatiana torkade tårarna och försökte le. Men varför gör det så ont?
– Det är helt normalt! Om du inte kände något, DÅ hade det varit oroväckande!
Jenny hade rätt. Med tiden blev Tatiana lugnare. Hon hann inte sörja.
Olof hämtade ofta barnen och lät dem inte sakna honom.
Så, när Tatiana fick veta att Olof skulle bli pappa igen, tog hon det med ett leende.
– Det är bra, Olof Och tack för ärligheten.
Efter det kom nästa nyhet.
– Jenny! Hur gick det till?
– Ja, du vet väl hur sånt går till! Två barn redan, det här borde vara vardagsmat, haha Men när han fick veta att det var tvillingar, så drog han.
– Du skojar Vad ska du göra?
Jenny grät, sprang på toa, och Tatiana såg på Max och Lisa när de sprang omkring och åt godis.
– Dela lika nu! Ta inte för mycket! Tatiana, varför ser du så sorgsen ut? Ta en godis du med! Det hjälper!
När Tatiana såg in i Max blick, tog hon det beslutet som andra kanske skulle kallat vansinne.
– Du är galen! Jenny stod med gåvohandlingen i händerna och kunde inte fatta. Jag kan ju inte
– Det kan du visst! sa Tatiana och log mot notarien. Det är rätt, Jenny. Mormor hade förstått. Dina barn är bra barn de ska ha ett hem.
Mormors lägenhet blev nu Jennys och familjen väntade spänt på tvillingarnas födsel.
Siv och Märta föddes på utsatt dag. Pyttesmå men högljudda från första stund.
– Skrikiga flickor! Det bådar gott! Vad ska de heta då?
– Den ena efter min mamma Siv och den andra efter min faster, Märta.
– Hon måste varit en fin människa, din faster?
– Det var hon. Hade hon inte funnits, hade inte heller flickorna funnits.
Jenny hämtades från BB av barnen och Tatiana.
– Så, nu är vi lite fler! viskade Tatiana och såg på de små. Så vackra ni är.
– Tänk om de bara får vara lyckliga Jenny höll om alla sina barn och försökte dölja sin oro.
Om Jenny hade gått till läkaren i tid, hade allt kanske blivit annorlunda. Men när man har en nyfödd, finns det sällan plats för egen oro.
Jenny blev plötsligt sjuk en vecka efter att hon kommit hem. Hon bad Max passa tvillingarna och hade redan ringt ambulansen.
– Ring Tatiana, Max. Och skräm inte Lisa, berätta inget än.
Jenny klarade sig inte. Hjärtat stannade bara, utan förvarning.
Tatiana stod åter, ensam med det svåraste beslutet av sitt liv. Max, Lisa, och de två små Skulle hon lämna bort dem? Otänkbart. Barnen måste få växa upp tillsammans!
Olof hjälpte. Hittade en jurist, satt barnvakt medan Tatiana sprang mellan myndigheter och bevisade sin förmåga.
– Du är modig, Tatiana. Sex barn det är mycket
Hon skakade. Jag är verkligen rädd, Olof. Men jag MÅSTE. De är mina Hur skulle jag kunna skilja på dem, eller lämna bort dem?
– Vad är du rädd för?
– Att jag inte klarar det. Att jag är ensam.
– Nej, du är inte helt ensam om du låter mig hjälpa. Jag är skyldig dig det, minns du? Olof torkade hennes tårar. Vi fixar det. Och vet du, Tatiana det finns ingen bättre människa än du. Får jag säga det? Du klarar det, jag är säker. Andra kanske inte. Men du du klarar det.
– Jag hoppas Gud hör det där, Olof.
– Det gör Han. Och du vet där uppe är ju din mormor. Om nåt är oklart, så reder hon ut det!
– Du har rätt För första gången sen Jenny dog, log Tatiana.
Sen blev det tufft. Tatiana kämpade, men ibland på nätterna grät hon tyst i kudden, för att barnen inte skulle höra.
– Vad ska jag ta mig till, mormor? Hur ska vi klara det här? Du visste alltid. Snälla hjälp mig nu!
Då kom minnesbilder, små fragment, som visade henne vägen vidare. Kanske inte alltid den rätta vägen, men en tröst ändå. Och för barnen ingen på jorden var viktigare än Tatiana. De visste alla: vad som än hände, kunde de alltid springa till henne. Hon skulle förstå, hjälpa, förlåta aldrig medvetet såra.
Och nu där stod Siv med katten, och vägrade höra tal om att släppa ut den.
– Tatiana släpper ut dig och den där katten, Siv! Ser du inte den är skabbig! Och säkert sjuk. Släpp den nu!
– Nej! Siv såg desperat mot storebror och sedan mot porten.
Den här dagen skulle Tatiana ta barnen till Skansen. Hon hade klivit upp tidigt, lagat frukost och organiserat gänget för utflykt. Bara några minuter sent bad hon Max ta de små till gården och gunga.
– Ta dem till gungorna, Max! Jag är snart klar! Var är lådan med gamla joggingskor?
– Kolla i Lisas garderob! Vi går ut nu! Max föste ut systrarna och ropade. Mamma, du har bara målat ett öga! Ta det lugnt, fixar det här!
Tatiana for runt, hittade skorna, sminkade båda ögonen (och till och med läpparna, ovanligt för henne). Hon tog sig för pannan vilken syn var hon egentligen? Men just den dagen såg hon i spegeln och tänkte: varför ska man alltid se ut som om livet tagit musten ur en? Inte bättre att försöka se lite glad ut för sig själv, för barnen, för alla omkring?
På sistone hade hon insett det: att slappna av, låta barnen smutsa ner sig och själv njuta lite också. Skratta, köpa sockervadd, erbjuda glass, ropa:
– Nu går jag och tittar på elefanten! Vem hänger på?
Hon mindes promenaderna med mormor till Skansen, den söta saften, mackorna på bänken utanför elefanthuset, hur trygg hon känt sig med sin hand i mormors.
Nu kokade hon saften själv, hade med mackor och ungarna var hennes. En dag skulle de göra samma sak med sina barn. Det var precis som det skulle vara.
Tatiana sneglade i spegeln en sista gång, slet åt sig ryggsäcken och rusade ut.
Grannfrun mötte henne i trappen och smålog:
– Skynda på, Tatiana. Det väntar en överraskning där ute!
Siv kom springande, sträcker fram katten.
– Mamma! Mamma! Visst är hon vacker?
Vad skulle Tatiana svara?
Hon tog katten i nacken, granskade den och suckade.
– Skansen får vänta. Nu har vi fått en egen liten tiger. Max, var är närmaste veterinären? Kom nu!
Och så skulle det bli en bra dag även utan Skansen. För när kärleken fyller ett hem finns det alltid plats för fler små droppar glädje. Den där stripiga katten, den skulle liksom alla andra förvandlas till en välmående, len, tillgiven familjemedlem, och sprida ännu lite mer lycka i deras lilla värld.
Och ingen, allra minst Tatiana eller barnen, skulle fråga varför. För de visste svaret sen länge: där kärlek finns, blir det aldrig för mycket.
