Gustaf kände sig plötsligt osäker när han fick veta att flickan var hela tolv år yngre än honom. Han var trettio, hon arton. Ja, hon var myndig, man kunde i alla fall titta på henne, men åldersskillnaden kändes ändå obehaglig. Dessutom var hon ännu bara en student, inskriven på hans kurs. Hur man än vände på det – det var opassande, oanständigt, omoraliskt.
Vad kunde han egentligen erbjuda henne, denna flicka som plötsligt dykt upp i hans liv som en mystisk vindpust? Han var där för att undervisa i gruvteknik, inte för att grubbla över hennes kopparröda hår eller de spektakulärt gröna ögonen som påminde om malakit.
Och ändå – mysteriet låg i att han sett Nina redan innan hon blev hans elev på tekniska högskolan där han arbetat i fem år. Två månader före terminsstart hade Gustaf, från en spårvagns fönster, fångat en glimt av en petitem flicka som kisade mot solen. En elektrisk stöt genomfor honom: “Om jag bara kunde träffa någon som henne!”
Det var våren 1957, en tid av hopp om framtiden. Vetenskapen och tekniken frodades under science fiction-författarnas vaksamma blickar. Människan sträckte sig mot rymden, havets djup, världens avlägsna hörn – mot det okända. Och mitt i allt detta riktade Gustafs hjärta plötsligt all sin längtan mot den okända flickan på hållplatsen. Han glömde att han var lärare, professor, expert – just nu var han bara en man som drömde om lycka.
“Jag vill träffa någon som henne!” tänkte Gustaf ofta efteråt, bara för att genast jaga bort tankarna och gräla på sig själv för denna löjliga förälskelse i en flyktig syn.
***
Men “lyckan” hittade honom till slut. Och visade sig vara envis, skärpt och tänder i – i den meningen att hon verkade tro att inget var omöjligt. Tänk att hon valt att studera gruvteknik, en typiskt manlig bransch! Gustaf förlorade all ro när den okända flickan placerades i hans klass och fick ett namn. Nina. Bara arton år gammal och full av entusiasm, som om hon äntligen fått chansen att lära. Och även om hon bara såg honom som den avlägsne läraren Gustaf Bergman, var hon nu en konstant närvaro i hans liv. Härlig och verklig, inte bara en spöklik dröm.
Gustaf vågade inte utnyttja sin position för att närma sig Nina. Istället började han observera henne för att kunna se henne som en person. Han ville förstå vem hon var. Så han studerade Nina i hennes naturliga miljö: under lektioner och bland klasskamraterna. Personliga kontakter var sällsynta, för en ung lärare var bunden av distansen som måste finnas mellan lärare och student. Han kunde inte bjuda ut Nina på bio, i parken eller på museum. Bara undervisa.
Men som klassmentor kunde Gustaf organisera evenemang… för alla sina studenter samtidigt. När denna tanke första gången slog honom var han redo att springa och köpa biobiljetter mitt i natten! Han sov knappt och nästa morgon köpte han tjugofem biljetter – till hela klassen. Gustaf Bergman visste att skolledningen aldrig skulle godkänna pengar till bio, så han betalade ur egen ficka. Så började läraren ta hela klassen på olika kulturevenemang – konserter, teater, bio. För att kunna göra Nina glad måste han kamouflera allt som gruppaktiviteter. Detta förenade klassens elever och deras lärare. Gustaf Bergman blev älskad av sina studenter, men med Nina var han alltid extra försiktig.
Anledningen var en misslyckad konversation han en gång haft med henne, som gjort honom osäker på hur han skulle närma sig henne.
* * *
Det hade börjat så här. En dag städade Nina och hennes väninna Lotta i ett klassrum. Inget avancerat – de skulle torka av damm och sortera läromedel. Men Lotta hade bråttom den dagen och bad Nina sköta det ensam. Nina hade inget emot det. Hon tyckte om att vara kvar i skolans tomma klassrum och städade nu lugnt, ställde tillbaka stolar och bänkar i rader.
Och hon sjöng. Varför inte? Det var ju inte förbjudet för studenter att sjunga? Hon sjöng, ovetande om hur mycket hon liknade en sagoprinsessa från de där utländska tecknade filmerna.
Inga magiska djur kom förstås och hjälpte henne. Men Gustaf Bergman, som gick förbi i korridoren, stannade plötsligt till. Den här rösten – klar, vacker, som täckt av glitter – kändes på något sätt bekant. “Otroligt… vilken underbar röst! Sjunger hon i skolkören? Jag måste fråga”, tänkte Gustaf och råkade våldsamt öppna dörren. Han hade tänkt gå in tyst, men den gnisslande dörren förstörde det hela.
Sången upphörde. Och de malakitgröna ögonen stirrade på Gustaf med skräck. Nina blev generad och låtsades som om inget hänt, att dessa väggar aldrig hört en sång. Hon tog en bok, satte sig vid en bänk, bläddrade till ett random kapitel och började läsa. Gustaf Bergman blev också generad och låtsades att han behövde något i lärarens skrivbord. Men skrivbordslådorna var tomma. Så han tittade sig omkring, letade efter något på hyllorna.
“Åh, här är den, metodhäftet!” utbrast han och tog en nött broschyr från hyllan.
Föreställningen verkade fungera. Han öppnade häftet och stirrade på det, desperat försökande hitta ett sätt att inleda konversation. Han läste inte orden – letade efter en inkörsport till samtal. Men inuti honom var det tyst, bara en tom öken. Inga tankar, bara nervositet. Nina satt också tyst, låtsades läsa men tänkte bara på hur hon skulle undvika att Gustaf Bergman frågade om sången. Kanske hade han inte hört? Nej, det hade han nog. Nina suckade.
“Nina, ni måste vara trött!” undslapp det honom. “Varför går ni inte hem?”
“Jag ska strax… gå”, mumlade studenten.
“Nina, får jag fråga… varför valde ni just gruvteknik? Ett märkligt val för en flicka, tycker ni inte?” frågade Gustaf plötsligt.
“Det finns ju inget annat här i stan”, svarade hon förvånat.
“Jo men… kocklinjen?” Gustaf insåg genast sitt misstag men orden var redan uttalade och samtalet spårade ur.
“Kocklinjen?” utbrast Nina nästan argt, men hejdade sig när hon kom ihåg vem hon talade med. “Jag menade… det finns inga bra alternativ här.”
“Lockar inte kockyrket?”
“Nej”, Nina sänkte blicken mot gruvteknikboken, rynkade pannan och fortsatte låtsasläsa. “Och jag kan redan laga mat.”
“Imponerande. Kanske musiklinjen skulle passa er bättre?” försökte Gustaf räddaOch så sjöng hon för honom, inte i det tomma klassrummet längre, utan i deras gemensamma hem, medan han lyssnade som om vare ton var en gåva från himlen.
