Dagbok, torsdag
I morse satte jag mig ner med kaffekoppen och tänkte på något som skedde alldeles nyligen. Mamma gav mig en ring som tillhört min farmor. Det var inget vackert antiksmide, om jag ska vara ärlig. Designen… Nej, det kändes faktiskt bara klumpigt och gammaldags, och dessutom var ringen alldeles för stor för mitt finger. Jag har aldrig känt att den skulle passa mig, så jag bestämde att eftersom ringen ändå nu var min, så borde jag få bestämma själv. Så jag gick till en juvelerare på Södermalm och, med lite extra pengar, bytte till ett smycke jag verkligen tyckte om.
Glad och nöjd ringde jag mamma för att dela min glädje över nyförvärvet. Men då blev det full kalabalik. Hon blev så upprörd hur kunde jag göra så? Hur kunde jag sälja farmors ring utan hennes tillåtelse? “Det här är inte bara en ring, det är ju ett minne. En familjeklenod!” sa hon upprört.
Jag försökte förklara: När jag väl fått den, var den ju faktiskt min, då borde jag få göra som jag vill. Men hon lyssnade inte. Samtalet slutade med några svala ord. När hon senare ringde igen lät jag bli att svara, för jag var så arg på henne. Sen fick jag ett sms. Det visade sig att ringen inte alls var en gåva, som jag trott, utan mer för förvaring. Jag fick inte göra någonting med den. Vad är poängen då? Hela situationen känns så konstig. Antingen ger man bort något, eller så gör man det inte. Farmor är dessutom fortfarande i livet, och hela relationen mellan oss tre är ganska spänd. Vad är det egentligen för klenod?
Jag snubblade faktiskt över en liknande historia på Facebook igår, och blev så fascinerad att jag bara måste skriva om det. Själv kan jag inte ens tänka mig att göra mig av med en familjesak som en ring från farmor, även om den är föga märkvärdig. Det är ju ändå en del av familjens berättelse, oavsett värde. Ingen kanske någonsin kommer att bära ringen, men den är ändå unik. Nästa generation kommer kanske titta nyfiket på vad släkten bar för smycken. Det är ju ändå så att modet går i cirklar. För mig skulle det på sikt vara ett minne av mamma när hon inte längre är kvar och av farmor också.
Men där var alltså en svensk tjej som bytte ut sin ring mot en modern version. Jag lämnar kvaliteten på guld därhän, men visst kan man åtminstone låta en guldsmed omarbeta gamla smycken så att minnet bevaras och samtidigt blir det användbart. Då fortsätter historien att leva vidare. Annars man kan ju alltid köpa sig ett modernt smycke och låta ringen vila i sin ask.
Jag förstår verkligen mamman, och jag är helt på hennes sida. Det skulle ju aldrig falla henne in att dottern inte förstår att en sådan sak är ett minne som ska bevaras. Inte ens vanliga presenter känns okej att sälja eller ge bort. Och nu handlar det om farmors ring.
Men å andra sidan kanske måste man försöka förstå dottern också. Hon är ju inte den som binder sig vid saker, utan föredrar sådant som används snarare än sparas. Det finns ju massor av familjeklenoder på loppisar här i Stockholm, och ofta blir de ju ändå liggande, tills någon annan hittar dem. Är det kanske bättre att leva i nuet och inte hålla fast vid gamla ting? Om man själv inte har behov av minnen, kan man då klandras? Mamman har ju heller inte lärt henne värdet av sådana enkla saker.
Det känns som att familjehistorier och minnen betyder mer för vissa, mindre för andra. Och att man ibland måste acceptera att vi är olika. För mig är ringar och andra små saker rätt betydelsefulla. Och även om det inte är min historia, så tänker jag mycket på hur vi väljer att bevara eller förnya våra minnen både i hjärtat och smyckeskrinet.
