Min mamma gav mig min mormors ring. Det är inte en vacker vintage-ring, utan snarare ett klumpigt och otympligt smycke, om man ens kan kalla det smycke. Den är dessutom alldeles för stor för mig, och jag skulle aldrig bära den. Eftersom ringen nu är min, tänkte jag att jag har rätt att göra vad jag vill med den. Därför gick jag till en guldsmedsbutik i Stockholm och bytte den, med lite extra pengar, mot ett smycke som jag verkligen gillar.
Jag ringde mamma för att dela glädjen över mitt nya smyckesinköp, men hennes reaktion blev allt annat än positiv.
Hur kunde du göra så? Hur kunde du sälja ringen utan att fråga mig? Den är ju inte bara en ring utan ett minne, ett familjearv.
Jag försökte förklara att när något är ens eget, så har man väl rätt att bestämma över det själv. Mamma ville dock inte lyssna på mina argument. Till slut lade vi på utan att komma överens. Några timmar senare ringde hon igen, men jag var så arg att jag inte ville svara. Istället skickade hon ett sms. Då visade det sig att ringen egentligen inte var en present, utan jag hade fått den till förvaring och får inte göra vad jag vill med den. Men varför ge mig den då? Det här är verkligen en knepig situation. Jag tycker det är konstigt att mamma agerar så här. Antingen ger man bort något eller så gör man det inte. Mormor lever för övrigt fortfarande, och relationerna mellan oss är minst sagt spända. Vad är det för slags minnessak?
Jag läste den här berättelsen på Facebook igår och den fångade verkligen min uppmärksamhet, så jag vill diskutera den lite. Själv skulle jag aldrig kunna tänka mig att göra mig av med en så kallad familjeklenod. Visst, det är ofta mer slentrian än ett konstverk i äkta guld, men det är ändå en del av familjens historia oavsett relationen till personen. Även om ingen någonsin bär ringen är den ändå unik. Nästa generation kommer säkert vilja titta på vilken sorts smycken våra förfäder bar, och man vet ju aldrig vad som kommer tillbaka i modevärlden. Allting går i cirklar. För dottern blir det ett minne av sin mamma när hon inte längre finns, och av sin mormor också.
Men här bytte flickan bort sin ring mot en nutida design. Utan att nämna kvaliteten på dagens guld man kan ju åtminstone be en guldsmed att omarbeta det gamla smycket. Då bevaras minnet samtidigt som smycket fortfarande kan glädja någon, och kan lämnas vidare. På så sätt håller det sin historia.
Man kan också köpa nytt smycke bara för sig själv och låta den gamla ringen vara ifred.
Jag är helt på mammans sida och förstår varför hon blev upprörd. Hon hade nog aldrig föreställt sig att dottern inte förstod att ringen är ett minne, en present som ska sparas. Det är inte särskilt artigt att sälja eller ge bort ens vanliga presenter, men ännu mindre ett smycke från mormor.
Samtidigt kanske man måste försöka förstå flickan. Hon tillhör kanske dem som inte fäster sig vid saker, utan hellre har sådant man faktiskt använder än sådant som bara ligger och samlar damm. På loppisar runtom i Sverige ser man massor av familjeklenoder som ändå till slut blivit överflödiga. Så kanske borde man leva i nuet och inte hänga upp sig på familjehistoria? Om hon själv inte har behov av att bevara minnen, kan man verkligen klandra henne? Det verkar också som mamman aldrig verkligen förde vidare just de enkla sanningarna.
