Det har alltid varit min och min mans dröm att bo vid havet. Vi har kämpat för det i tio långa år, sparat varje krona och sökt oss igenom Göteborgs kust när vi planerade att köpa bostad och vi hade verkligen inte som mål att äga någon lyxlägenhet. Vi ville bara ha en vanlig två- eller tre-rumslägenhet, och precis vilken sorts inredning som fanns där var aldrig särskilt viktigt för oss.
Nu har vi äntligen nått målet. Visst, både jag och min man har fortfarande lån, men vi har lyckats. Havet, vårt egna hem ett stenkast från stranden exakt det vi längtat efter.
De första två månaderna kände vi oss så lättade att vi nästan svävade. Men så kom min mamma på besök. När vi visade henne vår mysiga lägenhet bad hon om en nyckel, så att hon kunde komma förbi spontant, som hon sa, utan att behöva boka tid. Jag och min man ante anade inte att den nyckeln skulle få ett eget liv.
En morgon när vi låg i sängen hörde vi någon låsa upp dörren och knacka. Min man, lite motvillig men övertygad om att det var kära mor som kom, slängde på sig kläderna och gick till hallen. Till hans förvåning stod där en hel familj med två barn. När jag kom ut såg jag att det var min kusins familj.
Vi gjorde det enda vi kom på vi spelade överraskade och glada. Min kusin, utan att skämmas, sa att hon gjort en kopia av mammas nyckel och att mamma hade försäkrat henne om att vi verkligen skulle uppskatta oväntade besök.
De där turisterna bodde hos oss i en vecka. Maten var inget bekymmer, de hade tagit med sig massor från Borås. Men att ha en annan familj hos oss, dessutom i semesterläge, gav mig och min man noll extra energi.
När kusinfamiljen hade lämnat ringde jag mamma och bad henne att inte ordna fler överraskande släktträffar i framtiden. Mamma förstod inte alls varför jag blev stressad tyckte att inget farligt hänt, och syster var ju supernöjd med mottagandet. Hon räknade dessutom med att få semesternöje hos oss varje sommar.
Efter det kom en lavin av besök. Inspirerad av mamma dök det upp mostrar, farbröder, kusiner och alla möjliga släktingar i vår lägenhet som om det vore någon slags passage. Ofta blev det kaos och flera gäster dök upp samtidigt glada hälsningar följde och det klassiska:
Jaha, var annars ska vi träffas än hemma hos Lovisa!
Lovisa (det är jag) verkade ingen riktigt bry sig om, inte heller min man ägarna gick runt i hemmet, men det var ju självklart att gänget skulle få bo där!
Efter två somrar med sådana besök bad jag till slut mamma att ge tillbaka nyckeln. Hon blev kränkt och anklagade mig för att ha blivit snobbig och distanserat mig från släkten. När jag berättade för min man om samtalet, gav han mig en kram och sa:
Du inser väl att nu finns det så många nycklar att det inte räcker att ta tillbaka mammas. Om du är okej med det, byter vi lås imorgon.
Jag sa att det var helt okej. En vecka senare satt vi tysta hemma och hörde hur någon försökte låsa upp med gamla nycklar. Sedan kom det samtal till våra mobiler, men vi svarade inte.
På kvällen var det ett uppretat telefonsamtal från mamma. Hon var arg för att min tremänning var tvungen att sova på stationen och vänta på tåget. När jag bad mamma säga namnet på den här oinbjudna gästen, blev det bara några irriterade pip…
Efter det kom ytterligare två misslyckade försök från släktingar att ta sig in. Den nya dörren höll, och jag och min man kände för första gången att detta verkligen var vårt hem, inte en genomfart.
Nu har mamma slutat att besöka oss, mest av lojalitet gentemot släkten. Jag försöker hålla god kontakt med henne men jag tänker aldrig släppa in någon av dem igen. Det här är mitt och min mans område, förvärvat genom hårt arbete.
Och märkligt nog har ingen släkting ens övervägt att göra som vi och skaffa sig ett eget boende vid havet. De föredrar att åka till färdig dukad plats och såg det som en självklarhet!
