Det var min och min frus dröm att bo nära havet. Vi kämpade oss genom tio långa år, samlade ihop pengar och försökte hitta ett hem i ett svenskt kustsamhälle, och vi riktade aldrig blicken mot elitlägenheter vi ville bara ha en helt vanlig tvårums- eller trerumslägenhet. Hur vi skulle inreda den bekymrade oss inte särskilt mycket.
Till slut blev drömmen verklighet. Visserligen hade både jag och min fru fortfarande några lån att betala, men målet var nått. Havet, vårt egna hem ett stenkast från stranden precis så som vi önskat oss.
Efteråt kunde vi faktiskt andas ut och njuta av frihet, men bara de första två månaderna. Sedan kom min mamma på besök. Hon såg vår mysiga lägenhet och bad om en nyckel så att hon utan krångel kunde slinka in när hon ville, som en vänlig gest. Vi hade ingen aning om att denna nyckelkopiering skulle växa i antal.
En morgon, medan vi fortfarande låg i sängen, hörde vi låset snurra och knackningar på dörren. Min fru, utan större entusiasm, trodde det var kära mamma och klädde på sig snabbt för att möta den tidiga gästen. Till vår stora förvåning stod där i hallen en familj med två barn. När jag gick ut för att hälsa såg jag att det var min kusin och hennes familj.
Vi lyckades bara spela glada och överraskade av det oväntade besöket. Min kusin, på sitt typiskt avslappnade sätt, berättade att hon gjort ett kopia av nyckeln som hon fått av mamma, och mamma hade sagt att vi skulle bli jätteglada över att bli överraskade.
Deras lilla semesterbesök varade i en hel vecka. De hade förstås själv med sig lite mat, så det var ingen fara på den fronten. Men känslan av att bo trångt med en annan familj, dessutom på semesterhumör medan vi försökte få vardagen att rulla, gav oss verkligen inget hopp om avkoppling.
När kusinens familj åkt hem ringde jag mamma och bad henne låta bli att bjuda in släktingar till oss i framtiden, utan att först fråga. Mamma förstod inte min frustration, påstod att inget allvarligt hänt och berättade att min kusin varit mycket nöjd och nu förväntade sig fortsatt gratis boende vid havet under sommaren.
Det dröjde inte länge innan det blev som en lavin av andra släktingar, inspirerade av mamma. Farbröder, mostrar, kusiner, barn och andra nära och kära dök upp som troll ur askan. Ibland var det så många att det blev trängsel och då hälsades det glatt:
Men härligt, var kan vi annars ses om inte hemma hos Ingrid!
Själv blev jag, Ingrid, inte ens riktigt tillfrågad ännu mindre min man för vi var ju bara värdparet; nästan som om vi inte hörde till.
Efter två hela sommarperioder av sådana överraskningsbesök bad jag min mamma att returnera nyckeln, vilket gjorde henne väldigt sårad och fick henne att anklaga mig för högmod och att jag dragit mig undan släkten. När jag berättade om samtalet för min man, tog han mig i famnen och sade:
Du inser väl att det nu finns så många nycklar att mammas set inte kan lösa problemet. Om du inte misstycker byter vi till en ny dörr med nya lås redan imorgon.
Jag tyckte det lät perfekt. En vecka senare satt vi tysta och lyssnade i en timme på hur några utomjordingar försökte låsa upp vår nya dörr med sina gamla nycklar. När det väl började plinga i mobilen, svarade vi inte.
Samma kväll blev det ett högljutt bråk med mamma. Hon var upprörd för att tredje kusinen hade fått sova på Centralstationen i Malmö och väntat på sitt tåg, för att inte komma in hos oss. När jag frågade mamma vad den här oinbjudna gästen hette fick jag bara några irriterade pip i luren…
Det blev därefter två misslyckade försök till ockupation av vår lägenhet, men vår nya dörr klarade provet och vi kände oss säkra på att lägenheten ja, det var verkligen vårt hem och ingen allmän passage.
Min mamma besöker oss inte längre, i solidaritet med resten av släkten. Jag försöker hålla relationen hyfsad, men vårt hem är vårt, som vi har arbetat hårt för att kunna äga. Ingen annan ska komma in.
På något märkligt sätt har ingen lagt märke till att ingen av släktingarna tänker skaffa sig eget boende vid havet. Men om man kan komma till färdigt bord är alla väldans glada till skillnad från oss!
