Sista passageraren på bussen
Ficklampan var liten, inte större än ett pekfinger, hängde i ett flätat snöre. Jag såg den inte direkt. Först lade jag märke till människan.
Marsnatt, linje elva, ändhållplatsen Fabriksgatan och tillbaka. Tom buss, gatlyktor utanför, doft av diesel, gummi och lite kaffe ur min termos. Jag hade kört den här linjen i fyra år. Och i fyra år hade jag gillat natten bättre än dagen.
Nattetid är det nästan ingen på bussen. Fulla efter krogen på Södra vägen de kom alltid i klunga, skrek, tappade flaskor och gick av efter två hållplatser. Sjuksköterskor efter kvällspasset gick på tysta, slöt ögonen och sov till sin hållplats. Väktare. Taxiförare vars bil gått sönder. Alla gick av lika snabbt som de kom, och inget ansikte fastnade i minnet.
Men den här gjorde det.
En man runt sextiofem. Inte lång, stadig, mörk jacka med huva. Höger ben sattes ner lite bredare än vänster, som om han vant sig vid ojämnt golv. Alltid samma plats tredje raden till höger, vid fönstret. Betalade kontant, alltid jämnt. Åkte till ändhållplatsen. Och tillbaka. Gick inte av.
Första gången jag märkte honom var i början av mars. Mars himmel hängde tungt, och staden utanför såg grå ut även på natten. Men där satt han i det grå, som en gul prick, och snurrade på något mellan fingrarna.
Sen började jag räkna. Fem nätter i rad. Två utan honom. Sen fem igen. Som ett schema. Som om detta var hans jobb, att åka med på nattbussen.
Han sov inte, läste inget, kollade inte mobilen. Hade inga hörlurar, vecklade inte ut nån tidning. Satt bara, såg ut och snurrade på något litet. Jag såg i backspegeln svagt gult ljus blixtrade till och släcktes. Som en eldfluga som fastnat i bussen och inte hittar ut.
Jag var fyrtiofyra. Hade inte nått fyrtiofem, men folk frågade aldrig längre hur gammal jag var de tittade bara och drog sina slutsatser. Stora händer, förhårdnade fingertoppar efter ratten, naglar klippta kort, runda. Ryggen lätt krokig till höger en vana att luta sig mot bussdörren, trycka på öppningsknappen. Yrkesvana. Ibland hemma märkte jag att min högra axel låg lägre än den vänstra.
Tolv år själv. Sonen Kalle hade vuxit upp, han var tjugotvå, bodde med en tjej i andra änden av stan. Ringde på söndagar, om han kom ihåg. Jag brukade inte ringa upp. Inte för att jag inte ville men ringde jag, svarade han bara: Mamma, vad har hänt? och man hörde oro, inte glädje. Ringde mamma = något har hänt. Bara så där ringer man inte. Vi har glömt hur man gör.
Min före detta man gick när Kalle var tio. Han gick till Birgitta på ekonomin, tog med sig jackorna i hallen och tekokaren varför just tekokaren, vet jag inte. Lägenheten delades: han fick en tvåa, jag en etta på Tegnérgatan, tredje våningen. Då tänkte jag nåväl. Jag står ut. Men sen visade det sig att utan honom blev det inte sämre. Bara stillare. Och stillheten räckte i tolv år.
Sen dess gav ordet “kärlek” mig ungefär samma känsla som “enhörning”. Fint, men finns inte. Väninnor pratade om sina karlar, jag lyssnade och nickade. Filmer om kärlek stängde jag av. Inte för att jag blev ledsen jag trodde bara inte på det mer. Som barn tror man på Tomten, tills man ser sin pappa med vadd i ansiktet och inser: så funkar det på riktigt.
Nattpasset passade mig. På natten behöver man inte le åt passagerare. Inte stå ut med tanter med dramaten eller skolungar som blockerar gången. Slipper höra nån gnälla i mobilen eller tugga på kebab längst bak. Bara vägen och tystnaden. En tystnad som passade mig som en skräddarsydd kappa, varken stram eller för vid.
Men just den där passageraren störde min tystnad. Inte med ljud. Med närvaro. Som en sten i skon det verkar smått men glöms inte bort.
Två veckor höll jag bara koll. Vande mig vid honom, som vid en vägskylt längs rutten. Parkvägen han går på. Fabriksgatan han sitter kvar. Så tillbaka till Parkvägen han går av. Nickar som till nån bekant. Jag nickar tillbaka.
Och varje natt samma lilla sken. Gult, svagt, i hans hand.
Sanna, tror du han är hemlös? frågade Marie från dispatchen innan min tur.
Marie hade jobbat som trafikledare i åtta år. Stor, med rött hår som hon samlade i en knut med en penna. Visste allt om alla chaufförer vem som skiljer sig, dricker, eller ska börja dricka. Jag litade på henne.
Hemlösa betalar inte, sa jag. Han betalar. Alltid. Mynt. Alltid jämt.
Kanske han är knäpp?
Han sitter tyst. Ser ut genom fönstret. Rör ingen. Mumlare inte, vaggar inte. Helt normal. Bara åker.
Marie funderade. Hällde upp te åt mig ur sin termos med citron och mynta, som alltid.
Eller så har frugan slängt ut honom, föreslog hon. Det händer. Han och tanten grälar, hon skriker Stick!, och han sätter sig på nattbussen.
Varje natt? En hel månad? Då är det nog inte bara ett gräl.
Marie fnös till.
Du vet, Sanna, kärlek är att någon väntar på dig med tekokaren. Resten är fantasi. Och nattbussar.
Jag skrattade. Ingen väntade med te hemma. Bara katten Sixten röd och tjock, med överlägset min.
Men frågan satt kvar. Vart åker den här mannen? Fem nätter i veckan, en månad i sträck. Vem gör så? Varför?
Kanske han har sömnlöshet. Eller begynnande demens. Kanske han jobbade natt en gång och inte kan släppa vanan.
Allt det där lät logiskt. Och ändå osant. Jag såg hans ögon i backspegeln klara, lugna, fokuserade. En som vet precis vart han är på väg.
Till slut bestämde jag mig att fråga.
***
Det dröjde. Tre dagar tog det att ta mod till sig. Knäppt egentligen jag skjutsade honom varje natt men tvekade fråga. Men så lever vi ju i stan: nära, men för oss själva. Stick inte näsan i andras liv, fråga inte, blanda dig inte. Gränser. Jag hade följt dem i fyra år och trivdes med det, för andras liv intresserade mig sällan.
Den här passageraren gjorde det. Och jag retade mig på mig själv för det.
Han klev på som vanligt Parkvägen, tjugo i ett. Lade mynten i brickan. Gick till sin plats. Slog sig ner, tog fram något i snöret under jackan och höll det i handen.
Vi for i tystnad. Utanför passerade lyktstolpar, mörka butiksfönster, tomma hållplatser. Staden såg övergiven ut, som kuliss efter en pjäs. Bara vi två kvarlämnade aktörer.
Jag väntade tills vi stod vid ändhållplatsen. På Fabriksgatan stod bussen still i tre minuter enligt schema. Jag släckte i salongen, bara nödljusen lyste. Gult halvljus. Gick ut ur förarhytten.
Han satt kvar på sin plats. Rörde sig inte. I handen samma sak på snöret.
Ursäkta, sa jag. Får jag fråga något?
Han såg upp. Rösten djup, något hes, som om brödsmulor fastnat i halsen.
Fråga på.
Ni åker varje natt. Det har jag sett. En månad nu. Alltid till ändhållplatsen, och tillbaka. Vart är ni på väg?
Han var tyst en stund. Tittade mig i ögonen varken rädd eller irriterad. Bara vägde om det var värt att svara.
Sen sa han:
Till min fru.
Jag blev ställd. Klockan var tjugo över ett på natten.
Till frun? Nu?
Maj jobbar natt. På fabriken, kvalitetskontroll. Jag åker med. Eller egentligen bredvid. Bussen passerar fabriken jag blinkar med ficklampan i hennes fönster.
Han höjde handen. I handflatan låg en liten ficklampa på flätat snöre. Gult sken. Sliten plast, några bleka fläckar där fingrarna snurrat den varje natt i ett år.
Med den här.
Jag satte mig mittemot honom. Benen värkte sex timmar vid ratten.
Så ni sätter er på bussen varje natt, åker till ändhållplatsen, blinkar till er fru och åker tillbaka?
Ja.
Varje natt?
Fem i veckan. Hon har femdagarspass. Två lediga då är jag hemma, vi är båda hemma. Fem arbetskvällar då sitter jag här.
Vi blev båda tysta. Utanför låg bruket tegelfasaden byggd på sjuttiotalet, putsen flagnade, rostiga rör längs väggen. Men på tredje våningen lyste gula fönster. Nattskift.
Varför då? frågade jag.
Han såg på mig som om jag frågat varför folk andas.
Skulle inte ni?
Nej. Min exman reste sig inte ens från köksstolen för att öppna när jag kom med matkassar. Jag minns ett tillfälle särskilt jag bar två kassar i händerna och en i tänderna för att leta fram nycklarna. Ringde på dörren. Han öppnade, glodde och sa bara: Vad lång tid det tog. Tog inget, flyttade sig inte. Vände åter mot TV:n.
Men den här åker genom hela stan varje natt och blinkar med ficklampan in genom ett fönster.
Jag heter Bengt, sa han. Bengt Oskarsson. Men de flesta kallar mig Bengan.
Sanna, sa jag. Sanna Lindqvist.
Han nickade. Tittade genom rutan mot fabriken.
Maj och jag har varit ihop i tjugofem år. Gifta sedan 2001, hon var trettiotre, jag trettiosex. Sent, ja. Innan dess hade det inte blivit av för nån av oss. Jag jobbade som maskinmekaniker på verkstan. Hon på kvalitetskontrollen. Vi träffades där. Gick i förtidspension för fyra år sen dammigt, tungt jobb. Men hon stannade kvar. Har gått natt sista tre åren fyrtio procents tillägg, vi spar till sommarstugan. Strax utanför Eskilstuna, sex hundra kvadrat. Litet hus, staket, äppelträd. Maj drömmer om jordgubbsland.
Han berättade det lugnt. Inga snyfttoner. Som om han rapporterade vädret eller tågtabellen.
Första månaden hon började jobba natt sov jag inte. Låg i sängen, stirrade i taket, funderade hur hon hade det. Mörkt, kallt. Ensam till bruket, två hundra meter från hållplatsen. Om hon halkade? Om nån följde efter henne? Kan ju inte ringa heller mobiler är förbjudna på skiftet.
Han blev tyst. Gned sig över knät.
Sen tänkte jag bussen passerar ju bruket. Elvan. Jag kan åtminstone åka förbi. Hon ser mig inte men vet att jag är där. Inte fysiskt nära, men nära.
Och hon såg dig?
Inte direkt. Veckan ut blinkade jag förgäves. Hon fattade inte att det var jag kan ju vara speglingar från bussen. Men till slut berättade jag: Maj, jag blinkar varje natt in genom ditt fönster när elvan passerar. Morgonen därpå ringde hon: “Var det du verkligen där ute?” Jag sa ja. Hon började gråta. Och bad mig fortsätta.
Jag fick en klump i halsen. Som en brödsmula fastnat djupt ner. Klyschigt kanske, men ingen annan jämförelse dök upp.
Och tillbaka?
Vad ska jag annars göra klockan ett på natten i brukskvarteren? Asfalt, stängsel, mörkt. Åker tillbaka, går hem och lägger mig. Sen stiger jag upp vid sex. Mötter henne vid dörren.
Från skiftet?
Japp. Gör frukost då. Gröt hon gillar havregrynsgröt med russin. Och te. Med mynta vi odlar på balkongen. Torkad på vintern, färsk på sommaren.
Jag kom att tänka på det där med tekokaren. Kärlek är att bli väntad på med te. Men här var det mer än så. Här fanns ficklampan, nattbussen och gröt med russin klockan sex. Här fanns tjugofem år och mynta från balkongen. Och en liten stuga, dit de sparade tillsammans.
Tre minuter vid hållplatsen gick fort. Jag gick åter till förarhytten. Bengt satt på sin plats. Ficklampan vilade mot hans knä.
Jag körde bussen tillbaka genom öde gator och funderade. Tolv år hade jag bott själv utan att blinka åt någon i mörkret. Ingen har blinkat åt mig heller. Exet tog tekokaren, jag blev kvar med Sixten och nattlinjen. Nej, Sixten var ju en han. Som väntade på burkmat, inte på mig.
Men ingen sorg kom. Bara en förundran. Att sånt kunde finnas, på riktigt. Inte på film, men på elvan mellan Parkvägen och Fabriksgatan. En verklig man med sliten ficklampa far genom nattstaden för att hans fru ska se ljuset i sitt fönster.
På Parkvägen gick Bengt av. Nickade åt mig som vanligt.
Jag såg honom vandra iväg mot huset avspänd, lite haltande, i mörk jacka. En vanlig pensionär. Och ändå ovanlig.
***
Nästa natt stannade jag extra länge vid fabriken. Inte vid hållplatsen strax efter, där gatan gick precis under fönstren på tredje våningen. Olagligt enligt schemat, men vem kollade det klockan två?
Bengt tog fram ficklampan. Tryckte på knappen. Tre korta blink. Tre långa. Tre korta igen. Snabbt, bestämt, som om han räknade in i takt. Fingrarna säkra en vana efter år som mekaniker.
Jag såg i backspegeln. Sen genom vindrutan. På tredje våningen, längst till vänster, svarade en svag ljusglimt. Tre korta, tre långa, tre korta.
Hon hade svarat.
Jag tappade nästan andan. Låg i förarstolen och såg två små ljusfläckar ett i bussen, ett i fönstret. Hundra meter natt däremellan. Mur, glas, marsluft. Ändå nådde två små gula strålar fram varann.
Bara en ficklampa. Bara ett fönster. Bara två människor som blinkar åt varann över nattens svärta. Men plötsligt förstod jag att jag såg något äkta. Inte sånt de visar på TV som får en att vilja byta kanal. Något verkligt, så att det svider bakom ögonen och man tänker att man borde titta bort.
Vid ändhållplatsen klev jag ut ur hytten.
Är det er hemliga kod? frågade jag.
Bengt stod vid dörren, stoppade ficklampan i fickan.
Vår kod, sa han. Ingen morse jag är ingen radioamatör. Bara nåt vi hittat på. Tre korta hjärtat slår. Tre långa kram. Tre korta släpper taget. Maj skrattade när jag visade. Sa: Du är en romantiker, Bengan. Men jag är ingen romantiker. Jag saknar henne bara. Till och med på avstånd, genom väggen. Hon lärde sig koden direkt. Och nu varje natt ett blink till mig, ett från mig.
Länge så här?
Ett år. Varje natt. Oavsett väder. I januari var det tjugo minus minns du? Bussen var sen. Jag stod ute i fyrtio minuter, benen frös fast. Men blinkade ändå. Hon sa morgonen efter: “Jag såg dig. Du var sju minuter sen. Jag räknade.”
Ett år. Fem nätter i veckan. Över tvåhundrafemtio resor. För några sekunders ljus i ett fönster.
Förr hade jag sagt: tokigt. Eller folk utan annat att göra. Nu sa jag inget. Där satt jag tyst. Alla ord kändes svaga bredvid den där ficklampan.
Jag körde igen. I backspegeln såg jag Bengts nöjda, lugna ansikte. Varje natt gjorde han samma sak och det räckte.
Flera nätter därefter betraktade jag honom noga. Frågade mig om det bara var ritual. Kanske lurar han sig själv. Kanske Maj inte ens tittar ut längre, och skenet är bara inbillning. Eller så var det ren vana, inte kärlek.
Men fjärde natten såg jag: När bussen gick förbi fabriken, tryckte någon kvinna pannan mot glaset där uppe. Kastanjebrunt hår i fläta. Och en ficklampa. Liten, gul. Precis som hans.
Hon väntade. Väntade på riktigt. Varje natt reste hon sig vid samma bord, gick till fönstret, väntade på ljuset.
En vecka senare gick bussen sönder. Kompressorn eller nåt med bromssystemet jag frågade inte ens, ringde verkstan. Trafikledningen skickade ut en liten gammal Scania. Trång, stel, värme bara på förarplatsen.
Bengt dök upp som vanligt vid hållplatsen. Tittade på den lilla bussen, tvekade, men steg på. Satte sig på första raden längre bak låg verktyg. Kom nära min förarplats.
Det var ruggigt ombord. Motorn dånade, hela karossen skakade, fjädringen klonkade vid varje grop. Men Bengt höll ficklampan i handen och såg ut, som åkte han limousine.
Vid fabrikens slut gick jag ut och sträckte på mig. Han följde efter. Vi stod tysta i natten, andades ut moln. På tredje våningen lyste gula fönster.
Han blinkade. Hon svarade. Som alltid.
Bengt, sa jag. Tjugofem år är ett helt liv. Är inte Maj trött?
Han tog inte illa upp. Log snett, gned händerna röda av kyla.
Jovisst är hon trött. Det är jag med. Vi är inte unga längre. Hon fyller sextio, jag är sexfem. Knäna värker, ryggen skriker, tänderna… du vill inte veta. Men det här är annorlunda. Det är inte “inte trött”. Det är “fäst vid”.
Fäst menar du less?
Nej. Fäst så att man inte kan vara utan. Jag blev fast vid rökning och slutade. Jobbigt i tre månader. Fastnade för Maj och har ingen som helst lust att sluta. Förstår du skillnaden? Det finns vanor som bryter ner dig. Och sådana som håller dig kvar. Maj ger mig fäste.
Och du för henne?
Förhoppningsvis, sa han. Kan inte veta med säkerhet. Hon säger aldrig: “Bengan, du är min klippa.” Hon säger: “Bengan, köp hem bröd.” Eller: “Bengan, stäng köksfönstret.” Men jag hör på rösten ändå. När jag är nära andas hon jämnt. När jag går till bussen något förändras. Hon blir vaksam. Som att dra upp skölden.
Jag sa inget mer. Satte örat mot kvällen. En ensam gatlampa brummade över oss. Resten i industriområdet var svarta.
Kärlek är inte när hjärtat rusar, sa han. Det är när hjärtat vet. Utan att tänka. Kroppen går av sig själv. Jag sätter mig på bussen varje natt utan att fundera. Precis som att andas. Pröva att låta bli att andas det går inte. Inte detta heller.
Om du blir sjuk då? Eller om bussen slutar gå?
Då beställer jag taxi. Jag sparar på det tvåtusen i ett kuvert bakom spegeln. Slutar bussen köra så går jag. Fyra kilometer, det tar en timme. Gjort det en gång, i november. Bussen kom inte, var trasig. Så jag gick. Maj frågade på morgonen varför jag haltade. Men jag haltade inte. Bara trött.
Han skrattade dovt. Och jag tänkte: här står en man som verkligen vet varför han lever. Inte i stort, men i vardag. Ficklampa, buss och gröt med russin. Där det viktigaste är att köpa bröd och stänga köksfönstret. Jag kunde inte annat än vara avundsjuk. Inte på kärleken, utan på hans självklara visshet.
Jag trodde alltid kärlek var något jättestort. En prestation, offer, vackra ord i solnedgången. Men här en sliten ficklampa på snöre, en mjuk röst i en nattbuss. Och det var mer än allt jag sett på hela fyrtiofyra år.
Vi gick in i bussen igen. Jag startade motorn. Värmen pustade mot rutan. Bengt stoppade ned lampan innanför jackan, höll handen mot bröstet jag såg det i spegeln.
Vi åkte tysta. På Parkvägen gick han av och nickade som vanligt. Jag såg honom försvinna, höger ben ut åt sidan, lugn takt, händerna i fickan. En vanlig pensionär. Och ändå ovanlig.
***
Hemma klädde jag av mig, matade Sixten, lade mig. Tog fram telefonen. Bläddrade fram “Kalle”. Tittade på displayen. Tio i fyra. För tidigt. Men numret stannade på displayen, lyste i mörkret, och jag somnade med telefonen kvar i handen.
***
Nästa dag ringde jag, klockan två på eftermiddagen. Kalle lät förvånad.
Mamma, vad har hänt?
Ingenting har hänt. Ringer bara sådär.
Paus. Jag hörde hur han tänkte: mamma ringer bara så där? Hon som aldrig ringde först på ett halvår?
Mamma, är du verkligen okej?
Helt okej. Hur är det med dig? Med Linda?
Vi jobbar båda. Du?
Kalle, sa jag. Jag har inte sagt det på länge. Men du betyder mycket för mig. Det ville jag att du skulle veta bara.
Lång paus. Jag såg honom för mig stående i sitt kök, osäker med ena handen.
Du också, mamma.
Kort. Lite kantigt, som alla killar i vår släkt min pappa var så, och farfar. Känslor satt liksom fast. Men det räckte. Jag log och la på.
Sen klädde jag mig och gick till järnaffären på hörnet. Butiken hette Hemmafix och luktade lim, tvättmedel och plast från nya hinkar. Jag hittade avdelningen med ficklampor. De fanns i alla storlekar från stora till pyttesmå med nyckelringsfäste.
Jag tog en liten. Med gult ljus. Inte större än ett pekfinger. Snöre saknades det gör jag själv hemma. Av hushållssnöre, som Bengt. Kassörskan, rund och glad, frågade:
Behöver du batterier också?
Ja, tack.
Hemma tryckte jag på knappen. Gult ljus slog mot taket. Sixten hoppade från bordet, dunsade i golvet och gömde sig under sängen. Jag siktade lampan mot väggen. En liten, varm ljusring. Precis som jag sett från bussen.
Jag provade. Tre korta. Tre långa. Tre korta. Det blev fel i början fingrarna for fel, knappen var styv. Andra gången blev de långa för långa. Tredje gången blev det för många korta. Men fjärde försöket gick klockrent. Hjärtat slår. Kram. Släpp.
Vet inte vem jag ska blinka till. Eller varför. Kanske till min son. Kanske till mig själv. Eller kanske bara ut i mörkret, som Bengt blinkade innan Maj visste att det var han. Han blinkade en vecka, utan att räkna med svar. Bara för att han inte kunde låta bli.
Jag la ficklampan i jackfickan. Och blev lugnare. Kanske kunde jag också koden nu. Inte någon annans min.
På kvällen började jag mitt pass. Marie hällde upp te citron och mynta, precis som alltid.
Och, din passagerare? Kommer han än?
Varje natt, sa jag.
Vet du varför nu?
Det vet jag.
Och? Säg då.
Marie, sa jag. Du hade fel. Kärlek är inte att bli väntad på med te. Kärlek är att ta sig genom hela stan med en ficklampa. Varje natt. Ett år. I tjugo minus. Utan ett ord till klagan.
Marie såg på mig som om jag var sjuk. Gapade, stängde munnen. Sen sa hon:
Sanna, är du förälskad i passageraren nu?
Nej, sa jag. Jag är inte förälskad. Men jag har sett.
Hon förstod aldrig. Och jag försökte inte förklara. Det finns sånt som inte går att klä i ord. Det måste man själv se, klockan två på natten från en tom nattbuss genom stan, när två människor blinkar mot varann över nattmörkret.
Natten. Rutten. Bussen var lagad igen den gamla vanliga, fylld av dieseldoft, gummi och kaffe ur termos. Jag vred om nyckeln. Varvräknaren darrade, motorn hummade.
På Parkvägen, tjugo i ett, steg Bengt på. Mynten i brickan. Tredje raden till höger, vid fönstret. Ficklampan i handen. Allt som varje natt.
Jag styrde bussen på tomma gator. Rödljusen blinkade gult nattläge. Inte en bil, inte en själ. Staden sov. Och vi for fram.
På Fabriksgatan stannade jag. Lite längre än vanligt. Därifrån var fönstren på tredje våningen nära.
Bengt tog fram ficklampan. Tre korta, tre långa, tre korta.
Jag tittade mot fönstret. En sekund. Två. Tre.
Ett blink. Svagt ljus. Tre korta, tre långa, tre korta.
Hon svarade.
Bengt stoppade undan lampan. Lutad mot sätet. I spegeln såg jag honom le. Och något rörde sig i mitt bröst också. Inte ledsnad, inte avund. Utan för att jag hade fått vara nära något på riktigt.
Jag stoppade handen i jackfickan. Där låg ficklampan liten och uppvärmd av kroppen. Jag slöt den i min näve.
Tog fram den. Såg mot fönstret där ljuset redan slocknat. Maj var tillbaka vid sitt arbete. Såg på den mörka natten, på gatan upplyst av gatlyktor i april utan stjärnor.
Tryckte på knappen.
Tre korta. Tre långa. Tre korta.
Gul stråle studsade mot frontrutan, spreds över blöt asfalt. Ingen svarade. Men det gjorde inget. Jag hade blinkat och värmen stannade kvar. Som om någon ändå sett. Någonstans. Någon.
I backspegeln såg Bengt på mig. Och nickade. Sa inget. Bara nickade.
Jag stoppade lampan i fickan. Körde vidare. Skjutsade honom hem till gröt, mynta på balkongen, till Maj som öppnar dörren vid sex och säger: “Bengan, jag såg. Ikväll började du två sekunder tidigare.”
I mars trodde jag inte på kärlek. I april låg det en ficklampa i min ficka.
Och varje natt, vid Fabriksgatans slut, blinkade jag ut i mörkret. Tre korta hjärtat slår. Tre långa kram. Tre korta släpper taget.
Doften av diesel, gummi och lite hopp.
