Unga kvinnan hade glömt bort hur man sa “tack”
– Elin, har ni något att äta hemma? – frågade Fia snabbt medan hon skyndade förbi. – Jag är så hungrig, det är inte klokt. Och jag har bråttom. Jag måste hinna med allt idag. Det är ju internationella kvinnodagen. Tjejerna väntar på mig, vi ska till klubben ikväll.
– Ja, det är vår dag. Här är något till dig, kära du. Grattis på internationella kvinnodagen, – sa Elin när hon gav Fia en söt liten ask med det armbandet som Fia hade drömt om i flera år.
Hon hade bara inte råd att köpa det själv. Hela hennes lön försvann alltid i en hast. Ibland behövde hon skaffa en ny snygg jacka, ibland sätta i nya extensions, eller gå ut och fika när vännerna bjöd med henne. Hon ville ju inte neka sig själv små glädjestunder.
Elin kände till Fias önskemål och ville så gärna göra något fint för henne. Hon såg Fia som sin egen familj. Elin hade alltid önskat sig en dotter förutom sin vuxna son och när Erik tog med sig Fia hem som sin flickvän kändes det som en dröm som gick i uppfyllelse. Elin älskade henne av hela sitt hjärta och skämde bort henne.
Elin tyckte om den här spröda tjejen inte för att Fia var något speciellt eller särskilt godhjärtad, snäll och rar, utan för att Elin helt enkelt var sådan. Hon älskade sin son och därför älskade hon allt som rörde honom. Fia hade varit tillsammans med Erik i tre år och som en god blivande svärmor försökte Elin inkludera Fia i familjen som en av de sina.
Men det finns saker man inte alltid räknar med: människor kan vara utnyttjande och bli snabbt vana vid goda ting. När man gör mycket för någon annan börjar de kanske tro att så ska det vara. De glömmer bort att tacka, och med tiden tar det för givet att få allt serverat på ett silverfat.
Så var det också med Fia.
Från den första träffen bestämde sig Elin för att göra allt för att Fia skulle trivas och känna sig bekväm i familjen. Elin och hennes man David, Eriks pappa, hade nyligen flyttat till ett vackert hus utanför stan. En gång, några veckor efter att de träffats, föreslog Elin att Fia skulle sova över.
Sedan den dagen bodde Fia i Eriks rum utan att ens fråga om lov av honom eller hans familj. Som om det var självklarheter.
Ingen verkade motsätta sig, men ibland drömde föräldrarna ändå om att vara ensamma, eller åtminstone bara med sin son.
Men nu fanns den möjligheten inte längre. Fia trivdes så bra i deras hem, till skillnad från den lilla lägenheten med hennes mamma och mormor. Vad fanns det att klaga på? Renoveringen i huset var fantastisk, och alla bekvämligheter fanns. Kylskåpet var alltid fyllt med godsaker. Välsmakande och färsk mat var alltid förberedd. Städning behövdes inte – Elin, som den sanna kvinna hon var, gjorde allt själv och med glädje.
Fia var alltid med dem, överallt. Även när de besökte vänner i närliggande städer. Väninnan till Elin, Maria, tog alltid emot dem med öppen famn och Fia blev också välkomnad. De bjöd på god middagsmat, mjuka sängar och roliga utflykter. Såklart fick även Fia ta del av detta eftersom hon var en del av familjen.
Hos Marias familj älskades Fia också. Och hon gillade att vara där. Hon fick mat, de tog ut henne på roliga aktiviteter, och livet kändes som en saga.
Under de tre år som Fia varit med i Eriks familj reste hon dessutom två gånger till havet utan att betala en krona, trots att hon hade ett helt okej jobb. Och alla turer och utflykter i sommarstugor bekostades också av andra. Hon köpte aldrig ens med tårta till kaffet eller andra matvaror.
Från utsidan kunde man tro att Fia trivdes i den generösa och gästvänliga familjen. Men nej. Varken Elin, hennes man eller Erik tänkte någonsin illa om den här flickan. Hon var alltid glad, spontan och öppen. Negativa tankar fanns inte förrän den ödesdigra dagen. Den åttonde mars.
Den dagen bestämde sig de två bästa vännerna för att fira. Maria kom på besök till Elin. De bokade in sig på ett lyxigt hotellrum. I vistelsen ingick en pool, ett spa och en massage som en extra present. De kunde bjuda in några gäster, men bara fram till elva på kvällen.
Vännerna hade det underbart. De drack champagne, skrattade högt och pratade om allt möjligt.
Harmonin avbröts av… Vem annars? Fia. Hur märkligt det än låter, men så var det.
– Hej Elin. Erik sa att ni är på spa idag? Kan jag komma förbi en stund?
Elin blev först lite stel. Hon tyckte att två vuxna kvinnor, bästa vänner, hade rätt att ibland vara ensamma. De ville fly från husdjur, hem och vardag, utan män och barn (Maria hade förresten tre stycken). Vad skulle de med sällskap till? De hade det redan så bra.
Men att neka Fia kändes fel och obekvämt.
– Okej, kom förbi då, – mumlade Elin osäkert.
– Väntar vi fler sällskap? – undrade Maria förvånat.
– Ja. Fia kommer över en stund.
– Jaså. Jag har faktiskt en present till henne, jag hade tänkt ge den till dig att ge vidare, men nu kan jag överlämna den själv.
– Min present är också med. Jag tänkte faktiskt ge den hemma… men okej.
Femton minuter senare stod Fia i dörren till deras rum.
– Wow, vilket fint rum ni har! Så vackert. Är spat öppet redan? Jag har lite bråttom och vill relaxa lite.
Fia satte på sig en vit badrock och gick över till spat.
Maria och Elin såg förvånat på varandra, men fortsatte sedan sitt samtal. Under tiden serverades kvällens beställning från restaurangen. Det var en otrolig middag; ostron, musslor, fina frukter, delikatesser, fisk, kaviar, allt man kunde önska sig. På sin dag skulle man inte förneka sig något.
När njutningen av middagen var i full gång kom Fia tillbaka in i rummet.
– Vad har vi här då? Vilka delikatesser, mmm… – utan att vänta på inbjudan slog hon sig ner med dem.
Elin och Maria blev lite anspända igen, men de visade det inte.
För att lätta stämningen gav Elin Fia sin present.
– Åh, precis en sådan jag ville ha! – svarade hon mumlande samtidigt som hon åt upp sin ostron.
Maria gratulerade också Fia och gav henne en kyss på kinden.
Men som svar kom… ingenting. Inget riktigt tack, inga gratulationer. Det kändes som om internationella kvinnodagen bara gällde Fia idag.
– Nåväl, jag måste sticka. Tjejerna väntar på mig, och jag måste hem och duscha och byta om.
– Det är intressant, Fia. Vet du ens om att Erik väntar hemma? När du var på jobbet idag hade ni inte chans att ses, men nu? Har han inte sagt det till dig?
– Jo, det har han gjort. Men jag sa ju att mina vänner väntar på mig. De har redan bokat ett bord på klubben. Idag vill jag fira med dem.
– Han har lagat middag åt dig. Och en present väntar på dig. Jag tror att du kommer att gilla den.
Faktum är att mamma och sonen hade planerat gåvan tillsammans. Elin köpte armbandet och Erik, efter flera månaders sparande, köpte matchande örhängen. Något som Fia knappt ens vågade drömma om. Men när Elin såg Fias svala reaktion till sitt eget förslag blev hon besviken. Kanske förväntade sig Fia något annorlunda, eller så hade hon helt enkelt glömt hur man var tacksam. Det verkar som det andra alternativet var sanningen. Eriks familj hade förmodligen skämt bort henne så mycket att allt hon fick såg hon som en självklarhet.
– Fia. Ge Erik lite tid också. Han väntade ju på dig och förberedde sig, – försökte Elin förgäves, – Sen kan han köra dig till klubben och hämta dig.
– Det gör inget. Jag kommer till honom imorgon. Våra vänner har bjudit in oss för att åka fyrhjulingar imorgon. Jag har velat göra det ganska länge.
– Och vad med middagen? Och presenten?
– Han kan äta middag själv, och presenten hämtar jag imorgon, ingen fara.
Fia försvann lika snabbt som hon kommit. Hon gratulerade inte Elin eller Maria med dagen, och hade inte ens med en present. Hon åkte vidare för att roa sig på ett ställe hon kände för, snarare än att vara med en älskad person som väntade på henne. Precis i denna minut föll mycket på plats.
I rummet föll en tystnad.
– Elin, jag vill inget säga men…
– Ja, jag förstår. Och jag vet att det mesta är mitt eget fel. Jag har gjort för mycket för den här flickan så att hon har glömt bort hur man säger “Tack.” Men hon har lärt sig hur man utnyttjar människor.
Väninnorna bestämde sig för att inte låta kvällen förstöras av tankar och samtal om den respektlösa Fia.
Nästa morgon väntade ett mycket allvarligt samtal med Erik…
