BRUDEN
Agnes såg hur hennes fästman, med ett ansikte förvridet av ilska, sparkade lilla Tilde taxen som av misstag trampat med sina smutsiga tassar på hans vita sneakers. Maja blandrashunden försökte genast försvara sin lilla kompis men fick sig ett rejält rapp med det tunga läderkopplet över nosen. Då förstod Agnes varför hennes katter och hundar aldrig riktigt gillat Fredrik.
Agnes satt djupt försjunken vid köksfönstret. Ute hade det hunnit bli vinterkväll, lampor tändes i grannkapellets fönster, men för Agnes spelade det ingen roll om det var ljust eller mörkt. Tankarna malde på.
Det såg ut som om hon hade allt: en trevlig lägenhet i Sundbyberg, stabilt jobb som ambulanssjuksköterska, och levde gott ändå verkade det aldrig riktigt vilja sig med kärleken. Tiden bara gick, kompisarna från gymnasiet var gifta och hade småbarn, men hon var fortfarande singel.
Skulle hon, som var både smart och söt, bli ensamkvinna för resten av livet? Vad var det hon saknade jämfört med andra? Agnes tittade med en liten suck på sina lurviga vänner som troget tryckte sig intill deras kärlek var åtminstone villkorslös.
Båda hennes föräldrar gick bort tidigt och hon växte upp hos sin mormor, fast besluten att utbilda sig till vårdpersonal. Hon ville bli läkare, men kom inte in på Karolinska. Hon började i stället på vårdprogrammet och blev snabbt skicklig ambulanssjuksköterska.
Mormor, som älskade henne högre än allt, flyttade ut till ett litet hus i Saltsjöbaden för att Agnes skulle få lite mer frihet så hon kanske skulle träffa någon. Men ändå blev det aldrig riktigt av.
När Agnes var barn drömde hon om en katt och en hund, men hennes mamma var allergisk mot pälsdjur. Det märktes samma dag som Agnes, med lyckliga ögon, släpade hem en hemlös kattunge från porten och hennes mamma fick ett astmaanfall. Lille Smulan fick flytta till mormor.
När föräldrarna gick bort dök nästa katt upp: Stellan, en svartvit charmör som Agnes hittade vid en återvinningsstation. Hon ville fortfarande ha hund, men mormor vågade inte hon var rädd för ansvaret.
Nu, istället för en livspartner, hade Agnes fem trogna pälsvänner. Utan dem hade vardagen verkligen varit tuff ibland. Maja, blandrastiken, hade hon hittat skälvande och tunn hos Konsum mitt i smällkalla vintern. Den lilla valpen försökte komma in i värmen men blev snabbt utkörd av butiksägaren. Agnes stoppade henne i sin tygväska och huttrade hemåt.
Maja var smart som få, full av energi och rusade alltid runt som en virvelvind därav namnet. Hon blev genast kompis med Stellan.
Sedan kom taxen Tilde. Grannarna i huset bredvid skulle flytta till en nyrenoverad bostad och ville inte ta med henne hon kunde förstöra parketten. De lämnade lilla Tilde ute mitt i vintern och åkte. Den stackars taxen försökte i över en vecka ta sig in i trapphuset, tills Agnes hörde talas om henne genom Stockholms hundfolk.
Hon tog hem Tilde och vårdade hennes stelfrusna öron länge. Det visade sig att Tilde var den perfekta inneshunden lugn, klok och alltid hjälpsam. För att skydda Tildes känsliga öron i kylan sydde Agnes en färgglad ylleschal som taxen bar med trygg värdighet det såg otroligt roligt ut när hon knatade fram som en liten, butter tant på vinterpromenaden.
Katten Frida flyttade in på eget initiativ. En tidig morgon, på väg till nattpasset, snubblade Agnes nästan över en skärrad pälsboll som vrålade av hunger och köld en katt som helt gav upp och rullade ihop sig mot Agnes ben.
Hon lät in katten till värmen i trapphuset, bjöd på några ostmackor och satte upp en lapp på anslagstavlan: Snälla, släng inte ut katten! Jag hämtar henne efter jobbet. Agnes, lgh 3D. Hemma fick hon snabbt namnet Frida ett namn katten genast reagerade på. Frida blev snabbt bossen över alla andra, styrde med järntass och höll stenkoll på ordningen, särskilt på natten.
Sist kom den lilla grå kattungen Bosse, som Agnes hittade vid Humlegården. Två skator höll på att hacka honom. Som vuxen var han precis lika tyst och snäll som han var som liten alltid överens, aldrig i bråk.
Alla fem, en gång övergivna, levde nu i bästa samförstånd och försökte alltid muntra upp Agnes, särskilt när hon kom hem trött och ledsen.
Men även om Agnes älskade sina pälsbollar, visste hon att alla killar inte uppskattade en djurfamilj på fem. Mormor brukade sucka:
Åh Agnes, måste du verkligen ha så många, tänk två hundar och tre katter. Du har ju rätt stor lägenhet, men inte alla unga män går igång på att bo med ett helt zoo. Många är lite skraja för jobbiga djur också.
Då är de ändå inget för mig, mormor.
Så blev det också. Hon dejtade Erik i början, direkt när hon fått sitt jobb. Efter sex månader tog det slut han tålde inte husdjur. Några tårar fällde hon inte efter det.
Sen dök Fredrik upp. Snygg, charmig kille från Uppsala och distriktsmästare i simning. Fredrik visste verkligen hur man charmar. Han bjöd på middagar, hjälpte ibland till att rasta Maja och Tilde och friade till och med. Men efter ett tag började Agnes märka att något inte stämde hundarna drog sig undan, Maja småskällde när han kom, Tilde gömde sig bakom Agnes och katterna höll sig långa vägar borta. Frida fräste så fort han försökte klappa henne.
En kväll, när Agnes stod på balkongen och lagade middag, såg hon Fredrik stå ute på gården. Han hade den där sjuka vreden i ögonen när han sparkade Tilde, som bara råkat ställa sig på hans vita sneakers. Maja försökte försvara Tilde men fick stryk med kopplet.
Agnes sprang ned, slet till sig kopplen ur Fredriks hand och gav honom själv en rapp på fingrarna.
Men Agnes! Aj, det gjorde ont!
Nu förstod hon varför djuren hatade honom.
Du slår mina djur och tror det är okej? Och om jag råkade störa dig då, skulle du slå mig med?
Men jag ville bara visa att de ska ge tusan i skorna.
Försvinn härifrån och kom aldrig mer tillbaka!
Fine, jag har ingen lust att bo i en lya full av ohyra, fräste Fredrik och försvann.
Agnes tog det hårt, hans elaka ord ekade länge i huvudet. Efter ett år tillsammans hade hon börjat se Fredrik som sitt öde och ändå hade hon aldrig riktigt lärt känna honom.
Ett år senare, när Agnes nästan gett upp om kärleken, blev hon plötsligt vansinnigt förälskad på riktigt. Dagen han skulle åka bort kändes redan som en evighet att vara ensam.
De träffades av en slump. Carl doktor Svensson, ortoped på akuten hade jour när de tog in en trafikskadad. Hon såg honom över journalhögen, mötte hans blick och blev helt knockad. Hon hade aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet, men nu visste hon bättre.
Carl fixade snabbt hennes nummer via jobbet och bjöd ut henne redan dagen efter. Att han var allvarlig med Agnes märktes han var lång, tystlåten, men trygg. Då blev Agnes lite rädd. Tänk om det gick snett igen? Så, istället för att riskera allt, gömde hon sanningen om alla djur hemma tänkte att om han verkligen älskade henne, skulle han få veta först efter bröllopet.
Det gick ett halvår. Carl tog med henne hem till Landskrona för att träffa föräldrar och syster Ulrika. Hon visade honom mormor och sitt barndomshem. Hon hade varit hemma hos honom i hans lilla etta flera gånger, men han hade ännu inte varit hos henne hennes bortförklaringar om sjuka släktingar började kännas genomskinliga. Snart var hon tvungen att välja: erkänna sanningen eller fortsätta hela bluffen.
Agnes bestämde sig för att göra rätt för sig. Hon tog alla djuren till mormor med deras filtar och leksaker. Maja och Tilde hade redan bott där, och katterna avgudade mormor. Samvetet gnagde, men mormor sa:
Agnes, du kan inte starta ett nytt liv på lögner.
Jag klarar mig inte utan Carl, mormor. Men djuren? Du vet ju hur mycket de betyder!
Kom bara och hälsa varje dag, när du inte jobbar.
Så blev det. Agnes besökte sina fyrbenta älsklingar varje dag och Carls misstankar försvann. Han friade till henne ordentligt, med en ring med ametist i hjärtform.
Men du får inte mycket till hemgift, skrattade Agnes.
Bröllopsdagen närmade sig, schemat var galet. En dag behövde Agnes och Carl räkna gäster och fixa med maten inför festen. Efter att ha handlat och sprungit på provningar kom de hem till Agnes lägenhet. Hon slängde en tom tepåse och såg att soporna svämmade över Carl tog soporna och såg kattmatspåsar välta ut.
Vad är det här?
Äsch, vi pratar om det sen, mumlade Agnes och bytte snabbt samtalsämne.
Just då släppte mormor ut Maja och Tilde på rastning i sina små ylletröjor och råkade lämna porten öppen. Katterna smet med ut, samlade sig till ett litet gäng och började traska genom Sundbyberg: Maja i täten, Frida längst bak och styrde.
Folk stannade gapskrattande när flocken marscherade över övergångsställena. Tilde fick mössan på sned till allas förtjusning.
Carl hörde plötsligt tassar och jamanden i trappan. Han öppnade och stirrade.
Wow, vad är det här för skön samling?!
Agnes blev illröd, satte sig på skohyllan och började gråta ljudlöst bakom händerna.
Agnes, är de dina, alla?
Ja. Förlåt. De bodde hos mormor.
Maja och Tilde började skälla mot Carl, och Frida fräste.
Men du sa ju att du inte hade någon hemgift!
Carl tog på sig jackan och åkte hem. Agnes försökte ringa men han svarade inte. Tårarna rann oavbrutet. Allt var förstört, allt hennes fel.
Några timmar senare ringde det på dörren. Där stod Carl, lastad med stora kassar proffsmat för katter och hundar. Han log och gick ut igen.
Stäng inte, jag bara ska hämta nåt.
Minuter senare kom han in, ledande en tax i röd overall.
Det här är min hund Nilla. Och den här, det är katten Märta de hade bott hos Ulrika.
Får vi flytta in till er?
Åren gick och Agnes och Carl minns ibland den här historien och skrattar. Vem vet kanske hade de aldrig blivit gifta om det inte vore för det där oväntade hemgiften av morrande och jamande vänner.
