Brud på låtsas – Bröllopet är inställt! – chockade Paulina sina föräldrar vid middagsbordet. Mamma höll på att sätta maten i halsen när hon hörde den oväntade nyheten från dottern. – Paulina! Har du blivit tokig? Klänningen är köpt, ringarna fixade, restaurangen bokad… Din Dima har längtat efter det här bröllopet mer än något annat… Paulina, säg att du bara skämtar, – blev mamman orolig. – Nej, mamma, jag skämtar inte. Floyd och jag åker snart till London. Det är allvar, – sade Paulina bestämt. – London, du?! Allt är ju främmande där. Andra människor, annat land. Du kommer försvinna, flicka lilla! Och den här Floyd har nog bara lurat i dig nåt, stackars barn! Han är säkert gift redan! Har säkert barn i drivor! Dessutom är han ju nästan pensionär! Din Dima älskar dig verkligen! Han är som en son för oss! Gör inte så mot kärleken. Allt har sina konsekvenser, – bad en uppriven mor. – Oroa dig inte, jag står mitt kast. Jag är inte rädd, – Paulina var orubblig. …Några veckor senare åkte Paulina och Floyd till England. Paulina hade drömt om att se livet i andra länder sedan hon var barn. Hon kunde franska flytande, engelskan var perfekt, och nu kämpade hon med spanska. Man visste ju aldrig vart ödet förde en… Efter universitetet började hon på en resebyrå som tolk. Där träffade Paulina Floyd; hon fick följa honom som gäst på olika evenemang. Floyd riktade genast in sig på den vänliga, leende och omtänksamma Paulina – det var ju hennes ungdom som gjorde honom så förtjust! Paulina var 23 år, Floyd 46. Först tog hon lättvindigt emot hans friare. Hon hade absolut inte väntat sig att han skulle fria – och det redan efter en vecka! Paulina sa inget till Floyd om sitt nära förestående bröllop med sin älskade. Hon var förvirrad. Hur skulle hon göra? Det är inte alla tjejer förunnat att få chansen att gifta sig med en utländsk man! Man kan inte bara tacka nej! Kanske fanns det ingen kärlek, men ett nytt liv, fullt av spänning och äventyr – varför inte? Hon skulle självklart vara tacksam mot sin nya make. Och Dima skulle väl glömma henne med tiden, han var ändå ung och skulle hitta sin lycka. Med sådana tankar reste Paulina mot det okända. Hon ringde Dima och berättade allt. Han förstod inte helt men önskade ändå lycka till, och sökte tröst i ett djupt och långdraget sorgefyllt rus. …Väl framme i London var Paulina överlycklig – drömmen var sann! Hur skulle hon egentligen få lyckan att stanna? Floyd tog henne till en stor villa där hela familjen bodde: Floyds två vuxna söner, Håkan och Erik. (Så småningom blir Paulina gift med Erik och de får ett oerhört lyckligt äktenskap!) Senare kom även Floyds före detta fru ut ur sitt rum – en vacker, elegant kvinna vid namn Leonora. Hon blev rasande. – Har du blivit tokig, Floyd? Vem är den här flickan? Har du släpat hit henne? Ska hon bo här med oss? – skrek Leonora. – Ja, det här är Paulina. Hon ska bo här. Och det här är mitt hus! Snart ska hon bli min fru, så behandla henne med respekt, Leonora, – svarade Floyd hjälplöst. Paulina blev orolig. Familjen var skild men alla bodde ändå kvar tillsammans. Det var tydligt att Leonora styrde och ställde med järnhand. Men Paulina hade redan fått upp ögonen för …Erik. Han var inte som Dima med sina ursäkter och rus – här fanns en universell, ren och evig kärlek. Floyds yngste son Erik var 24 år, till utseendet lik sin mor. Han fastnade genast för den vackra, okända kvinnan pappan släpat med sig. Något osynligt och svårdefinierat uppstod mellan dem. …Floyd sa till Paulina att bröllopet fick vänta, utan att säga varför. Paulina protesterade inte – hon hade ändå inga planer på att återvända hem. Hon fick ett eget rum och vänskapliga men oskyldiga relationer med Floyd. Leonora ignorerade henne bestämt. …Tre månader gick och Paulina och Erik kom närmare varandra. Han berättade hur det låg till: Floyd älskade egentligen fortfarande sin före detta fru Leonora, och omvänt. Men en stor gräl ledde till skilsmässa. Floyd ville nu göra henne svartsjuk – därför hade han hittat Paulina, så att Leonora skulle bli svartsjuk och ta honom tillbaka. Och när allt ordnat sig skulle Paulina skickas hem igen, med presenter och ett flygbiljett från England. – Så jag är alltså hyrbrud! utbrast Paulina och skrattade med tårar i ögonen. – Det förtjänar jag väl! Först flydde jag själv från min fästman… Vad gör vi nu, Erik? – Jag kan inte leva utan dig, svarade han. – Jag heller. Skönt att du erkänner det äntligen! Jag trodde nästan du aldrig skulle våga, pustade Paulina. – Hur skulle jag kunna erkänna det när du var min fars fästmö? Det var ju min bror Håkan som berättade hela sanningen för mig. Men nu är du fri, och jag älskar dig! Paulina log – redan första gången jag såg dig ändrades alla mina planer. Jag skulle aldrig ha kunnat gifta mig med din pappa, Erik! De omfamnade varandra – nu som ett riktigt par. Paulina förlät Floyd och Leonora deras knep – allt är tillåtet i kärlek, sa hon. Det positiva var i alla fall att hon mött Erik och blivit lycklig. Snart gifte de sig, och inom kort kom både son och dotter. Erik räddades hela tiden av rädslan att Paulina en dag skulle fly hem till Sverige, så han tvekade inte att snabbt börja satsa på familjeliv. Floyd och Leonora fann också varandra igen, och blev lyckliga som mormor och morfar till barnbarnen. …En dag kom ett bekymrat brev från mamma i Sverige. Paulina reste hem – gravid med sitt tredje barn, men lämnade de små hos farmor Leonora i England. Hemma möttes hon av sin gråtande mamma. – Åh Paulina, din Dima är död! Han körde ihjäl sig på motorcykel och drog med sig sin fru. Deras lilla dotter är nu föräldralös, bara tre år gammal… De döpte henne till Paulina också. Vad ska vi göra? Paulina svarade lugnt: – Oroa dig inte, mamma. Vi adopterar lilla Paulina. Det är ”gåvan” från Dima… Erik håller säkert med. Man får stå för sina handlingar i livet, du vet ju det! Och nu, mamma, laga något gott till mig. Jag är trött och hungrig – och ni vet ju, blivande mammor ska äta för två! – blinkade Paulina mystiskt.

BRUDEN PÅ LÅN

Bröllopet är inställt! sade jag plötsligt till mina föräldrar under middagen, till allas förvåning.
Mamma satt nästan maten i halsen av den oväntade nyheten från sin dotter.
Paulina! Är du inte klok? Klänningen är köpt, ringarna fixade, festlokalen bokad… Din Erik har sett fram emot den här dagen som ingen annan… Paulina, säg att du skojar! utbrast mamma oroligt.
Nej mamma, jag skojar inte. Jag och Floyd åker snart till London. Det är på allvar, satte jag punkt.
Vadå London? Allt är främmande där. Okända människor, nytt land. Du går under där, inte ens en femhundring får du ihop! Ta ditt förnuft till fånga, mitt barn! Den där Floyd har verkligen vänt din skalle upp och ner! Han är säkert gift! Barn har han garanterat! Han är ju nästan pensionär! Din Erik älskar dig! Han är som en son för oss! Skymfa inte kärleken. Allt kommer att kräva sitt pris, bad mamma ivrigt.
Jag tar det. Jag är inte rädd, stod jag på mig.
Efter ett par veckor drog jag och Floyd till England.
Redan som liten drömde jag om att få se hur folk lever i andra länder. Jag pluggade franska som ett rinnande vatten. Engelska likaså. Till och med spanska började jag med. Man visste aldrig vart livet skulle föra en Efter universitetet jobbade jag som översättare på en resebyrå. Där mötte jag Floyd. Jag blev tilldelad att lotsa runt den utländske gästen på olika evenemang. Floyd riktade omedelbart sitt intresse mot mig.
Jag var lättsam att prata med, glad och såg hyfsad ut. Men viktigast av allt det var ungdomen! Jag var tjugotre, Floyd fyrtiosex. Till en början tog jag emot den äldre gentlemanens uppvaktning med ett slags överseende. Jag anade aldrig att han skulle fria och redan efter en vecka! Jag sade inget om att jag snart skulle gifta mig med min käre Erik.
Jag blev rådvill. Hur skulle jag göra? Chansen att gifta sig med en utlänning har inte varje tjej! Man får inte låta det gå förlorat! Nog fanns ingen kärlek till Floyd men det skulle bli ett nytt liv! Fylld av glädje, äventyr och nya upplevelser! Självklart skulle jag vara honom evigt tacksam. Behövdes det inte mer för en man med ung hustru? Erik skulle såklart lida. Men tid läker alla sår. Han kommer glömma mig han är ju ung, kommer hitta sin lycka.
Så tänkte jag när jag packade inför resan mot det okända.
Jag ringde Erik och berättade. Han förstod ingenting av situationen, men önskade ändå sin före detta fästmö lycka till. Och försvann med sitt sårade hjärta in i en lång och tung fylleperiod.
…Floyd och jag landade i London.
Jag andades lycka! Jag kunde inte tro att det var sant! Drömmar går alltså i uppfyllelse… Jag ville omfamna hela världen. Hur skulle jag våga hålla tag i den här lyckofågeln?
…Floyd tog med mig till ett enormt hus. Där mötte vi hans familj. Två vuxna söner Hjalmar och Edvin. (Senare skulle jag bli Edvins fru och ofantligt lycklig.) Lite senare klev även Floyds ex-fru ut genom dörren… Leonora. En stilig och välskött kvinna.
Hon blev rasande.
Är du från vettet, Flo? (Så kallade Leonora sin före detta man hemma.) Vem är det där? Var har du hittat henne? Hon tänker bo här, eller? började hon nästan skrika.
Ja, hon ska bo här. Det är mitt hus, vill jag påminna om. Paulina blir snart min fru. Var snäll mot henne, Leonora, sa Floyd, lite ursäktande och aningen bedjande.
Jag blev både misstänksam och illa till mods över situationen. Det visade sig, att trots skilsmässan bodde hela familjen fortfarande tillsammans i detta fantastiska hus. Och det gick inte att ta miste på att Leonora höll alla i strama tyglar. Men i mitt sinne och hjärta fanns nu …Edvin. Det här var inte som hemma med Erik och hans ursäkter på knä. Detta var något annat. En kärlek, så ren och stor…
Floyds yngste son var tjugofyra. Edvin liknade sin mor. Riktigt snygg. Han lade genast märke till den okända unga kvinnan som pappan släpat hem från ingenstans. Något osynligt men starkt blixtrade till mellan oss. Själarnas längtan skakade oss. Vi ville bara kasta oss rakt ut i okända känslor.
…Floyd sa att vi skulle vänta med bröllopet. Han gav ingen förklaring.
Jag protesterade inte. Jag tänkte inte återvända hem.
Jag fick ett litet mysigt rum (det fanns ju gott om plats). Relationerna mellan mig och Floyd var varma men oskyldiga. Leonora låtsades inte om att jag fanns hon ignorerade mig fullständigt.
…Tre månader gick. Under den tiden kom jag och Edvin närmare varandra. Det var han som öppnade mina ögon för familjeproblemen.
Floyd var egentligen kär i sin gamla fru Leonora (Edvins mamma). Det var ömsesidigt. Men en dag urartade ett stort gräl till skilsmässa.
Tid gick. Ingen ville ge sig. Då ville Floyd göra Leonora svartsjuk och försöka få henne tillbaka. Han tänkte hitta en ung kvinna och påstå att han skulle gifta sig. Till det behövdes någon och där blev jag perfekt.
Och när de väl försonades, skulle jag få presenter med mig hem från dimmiga Albion och ett returbiljett. Tack och adjö.
Jag skrattade hysteriskt när Edvin berättade allt.
Rätt åt mig! Jag blev brud på låtsas! Själv stack jag från min fästman. Vad ska jag göra nu, Edvin?
Paulina, jag klarar mig inte utan dig! gick Edvin rakt på sak.
Inte jag heller. Äntligen sa du det! Jag trodde aldrig du skulle våga, sa jag lättad.
Hur kunde jag säga något, när du var min pappas fästmö? Jag visste inte om föräldrarnas spel, det var Hjalmar som berättade. Självklart blev jag överlycklig. Den flicka jag älskade var fri! Men Paulina skulle du kunnat gifta dig med min pappa? frågade han.
Edde (det var mitt smeknamn på honom), efter att ha sett dig första gången fanns det inga planer kvar! Jag hade tackat nej till din pappa, log jag.
Vi omfamnade varandra som om vi känt varandra i evigheter.
Jag förlät Floyd och Leonora. Vad gör man inte för kärleken Man kan snubbla även på vanlig väg. De gamla gnabbarna retas men försonas. Fast, i allt detta märkliga, fanns ändå något gott. Jag mötte Edvin! Otroligt ödet gav mig min andra hälft på andra sidan jorden!
Människan jagar lyckan, men den ligger vid ens fötter. Snart gifte sig jag och Edvin.
Edvin oroade sig fortfarande för att jag skulle återvända till Sverige, så han ville inte vänta med att skaffa barn. Jag fick en son. Två år senare kom en dotter.
Edvin överöste mig med omtanke. Familjen badade i lycka. Vårt hem fylldes av kärlek.
Förresten Floyd och Leonora blev kloka av allt och reparerade sin relation. För gammal kärlek rostar aldrig. Numera var de snällare mot varandra, för att inte behöva ta till så hårda metoder igen. De älskade att passa sina barnbarn.
…En dag fick jag brev från mamma hemma i Uppsala. Hon bad mig komma hem och hälsa på.
Jag började förbereda resan hem till Sverige. Barnen fick stanna med farmor Leonora de var för små för resan.
Jag skyndade hem till mamma, något kändes fel. Hon mötte mig i dörren med gråten i halsen.
Åh, Paulina! Din Erik är borta! Han och hans fru omkom i en motorcykelolycka. Lilla flickan blev föräldralös! Tre år bara. Det är en tragedi!
Du vet, Paulina, han glömde dig aldrig. Han älskade dig. När du stack, så hittade han snabbt en kvinna. Han ville inte sörja. Drog hem en tjej från ingenstans hon såg ut som ett problem, men lydde och, ja, hon älskade honom. De fick barn ganska direkt. Flickan är jättefin! De döpte henne till Paulina. Smart är hon också, begriper inte hur. Tyvärr nu väntar barnhem eller fosterfamilj. Och, vet du vad precis innan olyckan var Erik här. Han sa att han ville ge ett minne till vår Paulina. Så hon alltid skulle minnas honom. Men döden hann före. Vem kunde ana? Erik hjälpte oss ofta på gården, även om han drack konstant. Livet verkade gå honom förbi. Du var ändå där borta i England…
Han hann inte med presenten mamma torkar tårarna i förklädet.
Jag lyssnade färdigt. Tänkte efter, och sade sen bestämt:
Jo då, mamma. Han hann. Jag och Edvin ska adoptera lilla Paulina. Det får bli Eriks present…
Edvin kommer stötta mig. Det vet jag. Man måste alltid ta ansvar, mamma. Det vet du väl…
Och nu kan du väl laga lite mat åt mig. Jag är trött och hungrig efter resan. Kanske skulle ett surt äpple eller en saltgurka sitta fint. Blivande mammor måste ju äta för två! log jag menande mot mamma.