Ja, ta honom redan för gott! Vad är poängen med alla dessa ceremonier? snärjde Alva irriterat.
Jag glömde fråga dig vad jag ska göra! svarade Niklas med samma ton.
Om du bara hade frågat någon gång i ditt liv så hade du inte brutit ner dig! svarade Alva skarpt.
Det skulle jag ha gjort om du hade frågat mig! fräste Niklas. Men det är inte ditt ansvar vad som händer!
Så låt mig inte säga åt dig vad du ska göra eller hur du ska bete dig! svarade Alva.
Du har ingen samvete, sa Alva sårat. Men tänk på vår son!
Tror du att jag inte gör det? ropade Niklas. Jag tänker på honom mer än du!
Och jag föder och försörjer honom också!
Du kan fortsätta hota mig med att du ska gå till jobbet!
Jag kommer gå! skrek Alva. Så snart jag hittar något!
Först hitta ett jobb! svarade Niklas utan att sänka rösten. Och sedan kan du öppna munnen!
Niklas lyssnade några minuter på Alvas ledsna snyftningar, och fortsatte sedan att samla sina saker.
Förstår du att Kalle blir ledsen när du alltid är med Rasmus? sa Alva ganska lugnt. När du är med dem märker jag att du ger Rasmus mer uppmärksamhet!
Han är äldre! Det finns alltid något att prata om med honom, och tankarna börjar redan gro i en pojkes huvud!
Man måste ju förstå vad han blir till! svarade Niklas.
Bryr du dig ens om vår egen sons framtid? frågade Alva.
Han är fortfarande liten! Enligt lagen behöver han mer mammas än pappas omsorg!
Så ta hand om Kalle tills han vuxit! Jag har
Jag ska tillbringa tid med brorsonens, avslutade Alva meningen åt sin man. Hör du? Med brorsonen! Och samtidigt kasta bort vår egen son!
Ingen kastar någon! gnällde Niklas. Jag ger alla min tid! Men vår Kalle har en far som alltid är där, och min syster uppfostrar sin son med min mamma, inte med en man!
Två kvinnor är inget en 12årig pojke behöver!
Säg mig, bör jag vara kall mot hur två kvinnor knäcker min brorsons psyke? Hur blir han en riktig man då?
Niklas, ska jag kalla på min mamma så du blir intresserad av Kalle? tjöt Alva.
Båda får gå! vrålade Niklas. Det enda som saknades var din mor!
Och Kalle? frågade Alva med en spetsig ton.
Självklart blir han kvar hos mig! Du har inget att ge honom! svarade Niklas med ett hånleende. Vad trodde du, att jag skulle låta dig leva på underhåll?
Du får inte vänta! Du får betala själv! Så börja äntligen jobba, annars sitter du kvar utan något att göra!
Alva var tvungen att svälja sin förargelse, för Niklas hade rätt. Hon hade inget kvar. Alla hennes ambitioner gått förlorade under äktenskapet. Hon hade ingen examen. När hon gick på föräldraledighet för graviditeten återvände hon aldrig till universitetets bänk.
Niklas fortsatte packa i en skrämmande tystnad.
Så köpte du alla dessa leksaker åt Rasmus? undrade Alva och bröt tystnaden. Jag trodde Kalle också skulle få nåt
Han har redan mer än tillräckligt, svepte Niklas bort det, och Rasmus har ingen annan att förlita sig på än sin far!
Varken min mor eller hans har någon idé! Känns synd om brorsonen, han kommer gå under med dem!
Alva kunde inte tänka på vad hon skulle säga, så hon gick fram för att hjälpa sin man.
Plötsligt lossnade ett vykort från en låda. Alva plockade upp det automatiskt, öppnade och läste texten.
Hennes ögon vidgades, och vykortet föll till golvet.
Niklas, vad menar du med “kära lilla son”?
Vem frågade dig om du skulle stå i någons vägar? skrek Niklas och knuffade bort Alva. Sluta tränga dig på! Försvinn!
Jag försvinner, mumlade Alva. Men vad betyder det?
Herregud, kan du vara så trög? ropade Niklas. En normal kvinna skulle ha förstått efter en enda gång!
Och du är som en drömmare, jag svär!
Alva hade alla chanser att bli Niklas andra hustru, men ödet ville att hon skulle bli hans första.
Det var så att flickan som förutsågs bli den första hustrun inte alls ville ha den titeln. Hon bodde med Niklas i en hyreslägenhet i Stockholm i ett år, men försvann sedan på mystiskt sätt. Hennes föräldrar vet inte, eller påstår att de inte vet, vart Ebba tagit vägen. Varken vänner eller bekanta kunde föreställa sig var hon befann sig.
Niklas sörjde kort. Egentligen sörjde han inte alls. Som det gamla talesättet lyder: “Bättre utan släde än med en tung börda!”
Han fortsatte sitt liv och njöt av varje minut.
Ett år senare dök Ebba upp igen, men inte ensam hon bar ett barn i famnen. Det ryktades bland bekanta att hon hade fött ett barn med Niklas.
Snart började rykten om att Ebba skulle trycka Niklas mot väggen, kräva underhåll eller till och med gifta sig med honom! Men så var inte det.
Ebba kom bara för att lämna ett paket med barnet på tröskeln till den lägenhet där Niklas mamma och syster bodde. I paketet låg ett tårfyllt brev där hon skrev att hon gärna hade velat uppfostra barnet, men att hon saknade både pengar och kraft. Hon led också av postpartumdepression och en allvarlig diagnos som krävde livslång behandling. Hon bad dem att inte lämna barnet, som ändå var en brorson och ett barnbarn.
Niklas kallades in för att förklara situationen.
Hur skulle jag veta? ryckte han på axlarna. Kanske har någon hittat barnet någonstans och du tror på det! Vi testar, sen får vi se.
Testet visade att barnet verkligen var Niklas son. Då började en långdiskussion.
Så vad ska vi göra med barnet? När ska jag ta hand om honom? Jag har precis startat ett företag! klagade Niklas. Avtal, möten, affärer!
Och jag måste också jobba själv, för jag har inga pengar till att anställa personal!
Vad föreslår du? skrek Anna. Lämna vårt eget barn till ett barnhem?
Vi är de enda som vet att han är vår son, tillsammans med Ebba. Och Ebba kommer nog aldrig mer visa sig i stan! ryckte Niklas på axlarna.
Men vi vet det! tryckte Anna. Hur ska vi leva om vårt barn hamnar på ett barnhem?
Jag kan leva med det, muttrade Niklas. Och jag önskar er detsamma!
Du har inget samvete, sa systern Lena. Att lämna sitt eget barn på ett barnhem!
Och vem frågar dig? svarade Niklas. Du har inget att göra med det!
Jag skulle aldrig ge bort mitt barn! svarade Lena. Aldrig!
Lena var tjugo år gammal när hon fick veta att hon var gravid. Hon föddes men föll sedan olyckligt. Efter missfallet fick hon diagnosen att hon aldrig mer kunde få barn. För henne var barn en smärtsam fråga.
Skit i det! skakade Anna på huvudet. Om du lämnar barnet på ett barnhem kommer någon hämnas på dig! Du förlorar allt affärer, lycka, livet självt!
Så! slog Niklas med näven på bordet. Om ni alla är så rättvisa och godhjärtade, låt Lena ta barnet, jag skaffar pengar och ordnar allt.
Och ni ska tillsammans uppfostra honom! Jag, som en god farbror, hjälper till och deltar i uppfostran!
Menar du hjälpa? undrade Lena.
Försörja! ropade Niklas. Är det tydligt?
Och om du gifter dig? frågade Anna.
Vad skulle det förändra? ryckte Niklas på axlarna. Jag kommer fortsätta hjälpa min syster med brorsonen! Allt blir som vanligt.
Det enda Niklas inte kunde vägra var att betala pengar ärligt. Men han syntes nästan som ett spöke: tre år dök han inte upp. När mor eller syster frågade, svarade han att han var upptagen med både affärer och sitt personliga liv.
Alla möttes på en bröllopsfest, vilket satte ett spår, men Niklas fyllde allas öron med svar som passade de som frågade.
Mamman och systern var upptagna med brorsonen. Alva studerade, var dessutom gravid.
När sonen Kalle föddes förändrades Niklas. Han såg sin lilla blodslinje växa, men de skrikande ropen irriterade honom. Då kom han att tänka på Rasmus.
Den där har redan gjort sitt avtryck!
Han började åka till systerens hus med mamman för att umgås med “brorsonen”. Faderliga känslor, väckta av Kalles födelse, hamnade oftare på Rasmus, för där fick han svar.
Kalle förblev ändå i skuggan. Så här gick det i åtta år.
Man kan inte säga att Kalle var helt utan faderlig uppmärksamhet. Han fick sin andel, men Niklas menade att den var tillräcklig. Men till Rasmus sträckte han sig mer.
Fyra år är en lång tid för barn, en stor skillnad.
Det som passar en tolvåring passar inte en åttaåring. Och med Rasmus hade Niklas redan gjort allt som behövdes för Kalle. Så Kalle blev ointressant för honom.
Alva såg hur deras son hamnade i andra rummet för att ge plats åt brorsonen. Avund, ilska och frustration blandades, men hon kunde inte göra något.
Det slutade med att hon var helt beroende av mannen ekonomiskt. När hon började fundera på ett jobb, fick hon bara låga, oengagerade erbjudanden. Hon var ju änkas hustru till en affärsman, van vid bekvämlighet.
Jag kan inte bli städerska eller diskare!
Allt hon kunde göra var att släppa en vass kommentar i hopp om att Niklas skulle minnas deras son! Eller åtminstone ge honom lika mycket tid som brorsonen.
***
Så, är det din son? frågade Alva förbluffat. Din egna son? Varför uppfostrar din syster honom?
Ja, Alva, Rasmus är min son! Lena är inte hans mamma, men hon uppfostrar honom som om han vore hennes eget.
Och Rasmus vet redan att han inte är biologisk! muttrade Niklas hårt. Vad mer vill du ha av mig?
Tror du att det är enkelt för mig? Så här går det fram och tillbaka!
Alva gnuggade pannan, sänkte handen till munnen, andades djupt. Gesten var ett uttryck för förvirring och tyngd, ett försök att förstå vad hon hörde.
Niklas, ska vi ta honom? föreslog hon lugnt. Låt bröderna bo tillsammans!
Vad? Jag förstår inte! svarade Niklas med lite ilska.
Jag menar, låt oss ta Rasmus hem! Låt bröderna bo ihop! Jag kan bli Rasmus mamma. Om han inte tar emot mig, så är åtminstone fadern alltid nära! Och du behöver inte slita mellan två söner!
Är du beredd att ta emot mitt barn? frågade Niklas misstänksamt.
Varför inte, ryckte Alva på axlarna. Jag är till och med redo att adoptera honom!
Alva var lite slug. Hon var inte säker på att hon kunde ta ett främlingsbarn, men tänkte att om båda Niklas söner var ihop, skulle han ge tid åt båda. Hon skulle sedan se till att kärlek och uppmärksamhet fördelades lika.
Niklas funderade en vecka. Sedan bestämde han sig. Han tog med Rasmus hem, erkände honom som son, och Alva adopterade honom, precis som hon lovat.
Ta hand om honom! påminde Anna honom. Hon är en helig kvinna! En annan skulle ha skickat dig till helvetet! Men hon förstod, förlät och accepterade!
Efter detta såg Niklas på sin fru med nya ögon. I hans blick fanns äkta kärlek och tacksamhet.
Rasmus accepterade Alva. Hon kallades inte mamma på en gång det tog ett helt år men så småningom blev det den vanligaste lyckliga familjen i deras lilla drömvärld.
