**Inget bröllop**
Elin hade tagit examen från lärarhögskolan med högsta betyg och drömde om att börja på universitetet. Men drömmen fick vika. Hennes far blev allvarligt skadad i en bilolycka och låg länge på sjukhus. När han väl kom hem tog hennes mamma ledig för att ta hand om honom tills han vande sig vid rälsstolen.
Det fanns inget universitet i deras stad, hon måste flytta till en större stad för att plugga. Elin bestämde sig för att vänta ett år. Hon kunde inte lämna sina föräldrar ensamma i en så svår tid. Hon fick jobb som lärare på en skola.
Läkarna lovade att fadern med tiden kanske skulle kunna gå igen, om han tränade, fick massage och tog sina mediciner. Mamman sålde deras sommarstuga för att kunna betala för en sjukgymnast och medicin. Men fadern reste sig aldrig från rälsstolen.
“Nu räcker det. Slösa inga fler pengar. Jag kommer aldrig att gå igen,” sa han en dag.
Hans humör försämrades, han blev grinig och misstänksam och hackade på allt och alla. Hennes mamma fick ta mest stryk. När han ropade måste hon släppa allt och springa till honom. Oftast ville han bara ha vatten, ställa en fråga eller bara prata. Men under tiden brände middagen på spisen.
“Pappa, du kan väl köra till köket själv? Nu har potatisen bränt,” klagade mamman.
“Mitt liv har bränt, och du gråter över potatisen. Det är lätt för dig att säga, du kan gå. Är det så svårt att hämta ett glas vatten?” morrade han.
I vredesmod kunde han kasta glas eller tallrikar på henne. Oftare och oftare bad han om sprit. När han drack tog han ut sin ilska på mamman, som om hon var orsaken till olyckan.
“Pappa, drick inte. Det hjälper inte, det blir bara värre. Har du inget bättre för dig? Spela schack, läs en bok,” bad Elin.
“Vad vet du? Vill du ta min sista glädje? Allt i dina böcker är lögner. Läs dem själv. Livet är inte sådant. Jag duger inte till något längre,” muttrade han.
“Mamma, köp inte mer sprit åt honom,” bad Elin.
“Köper jag inte, blir han bara arg. Han har det svårt. Vad ska man göra…” suckade mamman.
“Han borde träna istället för att dricka. De sa att han kan gå igen. Han vill bara inte. Han njuter av att plåga oss, medan vi springer runt honom,” röt Elin.
Självklart var hon lämnad om honom, men det var inte lätt för henne och mamman heller. En dag kom Elin hem från skolan trött, med ont i halsen, och ville bara vila. Men fadern ropade på henne om och om igen. Till slut orkade hon inte.
“Nu räcker det. Jag är trött, jag knappt står. Du har rälsstol, kör till köket själv och drick så mycket du vill. Du är inte ensam. Hundratals människor lever så och jobbar till och med, tävlar i paralympics. Men du kan inte köra till köket. Kom igen, gör det själv. Jag har ingen tid, jag måste förbereda lektioner.” Elin gick in på sitt rum.
Hon hörde hjulen på rälsstolen skrapa mot golvet, hur han ställde glaset på köksbordet, hur hjulen rullade förbi hennes dörr och stannade till en kort stund. Hon väntade på att han skulle slå upp dörren med stolen och skrika. Men hjulen fortsatte genom hallen. Från den dagen blev fadern mer självständig.
När vädret var varmt lämnade Elin balkongdörren öppen. Fadern rullade dit och satt som på en promenad. Han kunde inte ta sig genom den smala dörren och över tröskeln. Naturligtvis borde de bygga om dörröppningarna, men var skulle pengarna komma ifrån?
“Skicka mig till ett ålderdomshem,” bad han när han druckit.
“Vad säger du? Hur kan du tänka så? Du lever, det är det viktigaste. Resten löser sig,” tröstade mamman.
“Det säger du nu, men snart tröttnar du på att torka min röv. Du kommer att stanna av medlidande. Varför vill du ha en krympling? Du är fortfarande ung…”
Så levde de. Plötsligt hade ett år gått, och den regniga hösten kom igen. En dag kom Elin ut från skolbyggnaden, men innan hon hann till hållplasket började det ösregna, kallt och blött. Hon gömde sig under glastaket på hållplatsen, men regndroppar träffade henne ändå. Bilar som körde förbi saktade inte in, utan stänkte skit på väntande. Elin stod hopkrupen som en förfrusen sparMen när hon hörde rösten bakom sig vände hon sig om och såg Pelle stå där med ett varmt leende och en paraply i handen, och i det ögonblicket visste hon att allt skulle bli bra.
