Linnéa stod framför spegeln i en vit klänning och kunde knappt fatta att det här verkligen hände. Klänningen satt perfekt – mamma hade justerat varje veck, varje pärla i tre veckor. Och nu hängde den praktfullheten på henne som ett likkostym.
– Linnéa, är du klar? Tant Lotta, mammas väninna, kikade in i rummet. – Gästerna samlas, bilarna kommit.
– Ja, jag är klar, ljög Linnéa och rättade till slöjan. – Tant Lotta, ska vi inte inställa? Det känns så tokigt…
– Vad säger du, lilla vän! utbrast kvinnan. – Din mamma lagt ner så mycket möda och pengar! Gästerna är här allihop, bordet dukat. Och din Filip… Tant Lotta skakade på huvudet. – Själv försatt i denna stund!
Mamma kom in med rödkantade ögon men beslutsam min.
– Nog nu, Linnéa! Inget gnäll! sa hon stadigt. – Jag låter inte den där puckon ställa till vår fest. Vi genomför bröllopet, så får stan se min vackra dotter!
– Mamma, det är ju löjligt. Bröllop utan brudgum. Vad ska folk säga?
– Vad ska de säga? Mamma gick fram och rättade Linnéas örhängen. – De säger att Maj-Britt Andersson är tuff som inte satt hemma och lipade, utan visat alla att hennes dotter förtjänar bättre! Då de säger!
Linnéa suckade. Mamma var sig lik – när hon bestämt sig var hon omöjlig att övertala. Och hon bestämde sig i går kväll när Filip ringt och sagt sig inte vara redo för familjeliv.
– Mamma, tänk vilken skam! försökte Linnéa igen.
– Skam är när en tjej väntar livet ut på en karl som inte duger! Vi visar att vi klarar oss utan honom! Mamma vände sig mot dörren. – Punkt. Sluta snacka. Nu går vi!
I salen stod fyrtio gäster. Släkt, grannar, mammas jobbkompisar. Alla mumlade och gav sympatiska blickar. Linnéa kände sig som i en absurd pjäs.
– Åh, Linnéa, vad du är söt! Kusinen Tove sprang fram. – Men var… jag menar… hur står det till?
– Sådär, svarade Linnéa torrt.
Mamma steg upp på den lilla scenen där musiken brukade vara och klirrade med sked i glaset.
– Kära vänner! började hon. – Idag är en speciell dag. Min dotter Linnéa gifter sig… med sitt nya liv! Med frihet från ovärdiga människor! Med rätten att vara lycklig!
Tystnad lade sig i salen. Nån hostade generat.
– Maj-Britt, har du mist förståndet? viskade moster Kerstin.
– Tvärtom, första gången jag har det! svarade mamma. – Linnéa, kom hit!
Linnéa kom motvilligt. Mamma lade armen om hennes axlar.
– Se här, min skönhet! Klok, snäll, med guldhänder! Men den där… Filip, han duger inte! Och alla får veta – vi gråter inte, vi festar!
– Mamma, lägg av, väste Linnéa mellan tänderna.
– Inte på din livstid! Mamma höjde glaset. – För min dotter! Hon fattade i tid vem livet inte är värt att dela med!
Gästerna lyfte osäkert sina glas. Nån muttrade “För Linnéa”, nån drack bara tyst.
– Och nu tar vi plats vid bordet! tillkännagav mamma. – Nu ska vi ha kul!
Linnéa satte sig vid bordets huvud. En tom stol med blågula band bredvid – brudgummens plats. Synen var sorglig.
– Lyssn, ska vi ta bort stolen? föreslog tant Lotta.
– Absolut inte! Mamma var kategorisk. – Alla får se vem som saknas här! Och dra sina slutsatser!
Salladerna kom. Gästerna åt under tystnad, växlade undflyende fraser. Stämningen var spänd som en fiolsträng.
– Vad är ni så trista för? Mamma ställde sig upp. – Linnéa, berätta om grälet med Filip!
– Snälla mamma, inte det!
– Jo! Maj-Britt stod på sig. – Sanningen ska fram!
Linnéa såg på alla nyfikna och sympatiska ansikten. Plötsligt knäcktes något inom henne.
– Okej, sa hon och reste sig. – Jag ska. Filip ringde igår och ångrade sig. Sa att han inte orkade ansvar, måste leva för sig själv. Men vi varit tillsammans i tre år! Tre år jag väntat på frieri, planerat vårt liv, drömt om barn!
Salen blev knäpptyst.
– Och vet ni vad? fortsatte Linnéa; ilskan gav henne styrka. – Mamma har rätt! Nog med att vänta på att män ska göra oss lyckliga! Jag kan skapa min egen lycka! Utan Filip, utan vilken gubbe som helst som inte vet sitt lyckas värde!
– Bra sagt, dotter! stöttade mamma. – Vi kvinnor bestämmer själva!
– Jag lämnade min Viktor förra året, sa oväntat grannen tant Ulla. – Tröttnade på hans nycker också. Lever lugnt nu, ingen som kommenderar!
– Rätt gjort! instämde en annan kvinna. – Min Sten trodde jag fördärvades utan honom. Jag
Marita stod kvar i sin vita klänning, och när hon såg sin egen bestämda blick i spegeln visste hon att hon skulle klara sig utmärkt ensam – med en stolthet som var väl värd besväret.
