Brev
Jonas gick hem från jobbet, snön knastrade så där härligt under kängorna och av någon anledning tänkte han tillbaka på barndomen. Du vet åka pulka på skolväskan, snöbollskrig, knacka loss och suga på istappar, allt det där som var helt magiskt när man var liten…
Plötsligt hörde han ett barn gråta. Han kikade sig omkring och såg en liten pojke på en parkbänk, brun vinterjacka och en grå mössa. Tårarna sprutade medan han gnuggade kinderna röda med vantarna.
Jonas gick fram.
Hallå där, pojk. Har du gått vilse? Varför gråter du?
Jag har tappat mitt brev… Jag hade det i fickan och helt plötsligt var det borta, snyftade pojken.
Men gråt inte nu, vi kan leta tillsammans. Vad var det för brev? Är det mamma som bad dig lämna det på posten?
Jag skrev det själv. Till jultomten Mamma vet inte ens om det…
Oj då, förstår att det känns surt Men du, du hinner ju skriva ett nytt!
Men det hinner ju inte fram i tid nu
Vet du vad, spring hem du innan det blir allt för mörkt, så kollar jag här efter ditt brev, ok? Låter det bra?
Verkligen? Kommer du skicka det till tomten om du hittar det?
Klart jag gör! Jag lovar. Och du vet, tomten känner till allt barnen berättar för honom, så även om vi inte hittar brevet får du säkert något fint ändå.
Han torkade av tårarna mot jackärmen och sprang iväg.
Jonas stod kvar en stund. Stackars liten. Han hade ju skrivit och kämpat, och sen blev det så här Jonas log när han tänkte på julen som barn, när han själv hittade klappar under granen och var övertygad om att tomten fått hans brev. Det känns så länge sen nu…
Snart är det väl hans egen son som ska knåpa ihop sina önskelistor. Än så länge är han bara fyra år och kan inte riktigt skriva än.
Han fortsatte gå och letade med blicken längs marken, men såg inget brev. Han kunde inte låta bli att tänka på vad pojken hade önskat sig Vad han hoppades på.
Då såg han plötsligt ett kuvertsticka upp ur en snöhög. Jonas drog försiktigt upp det, ja, det var det! Papperet var lite blött men han la brevet varsamt i väskan.
Hemma höll Sofia på och lagade mat och lille Hugo lekte med bilar på vardagsrumsgolvet. Jonas var alltid glad över att komma hem till sin lilla familj och deras hemtrevliga lägenhet.
Sofia, du skulle sett! Jag gick förbi parken och där satt en liten kille, kanske åtta, och var så ledsen. Han hade tappat sitt brev till tomten! Men vet du jag hittade det! Ska vi kika vad han skrev?
Han tog fram kuvertet, skrivet med barnhand: “Till Jultomten, från Oskar Holm.”
Ska vi öppna och se vad han önskat sig då?
Ja, vi gör det. Hade nog ändå inte kommit längre än till sorteringsbordet annars…
Jonas öppnade varsamt och vecklade ut ett rutat blockpapper mitt itu. Och så började han läsa högt:
“Kära jultomten! Det är Oskar Holm som skriver, jag bor på Nybrogatan 9. Jag är nio år och går i trean. Jag älskar att spela fotboll och vara ute och leka.
Jag bor med mamma Anna och mormor Inga. Vi har nyligen flyttat till ett gammalt hus som snälla människor låter oss hyra.
Vi bodde förut med pappa i en annan stad, men han drack alkohol och slog mamma. Ibland fick jag också skäll. Mamma och mormor, mammas mamma, grät jämt och jag grät jag med. Det var inte bra med pappa. Så vi lämnade honom och tog med mormor.
Jultomten, kan du hjälpa mamma att hitta ett nytt jobb? Hon städar, men får så ont i ryggen. Och kan du ge henne en ny klänning? Hennes är trasig. Hon är lång och smal och väldigt fin!
Ge gärna mormor tabletter för knäna, hon har ont och har svårt att gå, men hon är inte så gammal. Och hon drömmer om en varm morgonrock, för hon fryser. Hon är liten och ganska tunn.
Jag skulle vilja ha en fin gran med ljus och färgglada kulor. Förut brukade mamma pynta granen och vi hade så mysigt. Men så brukade pappa förstöra allt…
Jag önskar dig allt gott, kära tomten.
Oskar Holm”
När Jonas slutat läsa såg han att Sofia fick tårar i ögonen.
Herregud, så rörande Stackars pojke. De flydde från pappan och nu har de knappt några pengar. Och så fint skrivet det är så sällsynt att barn önskar sig saker till sina mammor och mormödrar nuförtiden. För sig själv? Bara en gran…
Ja, de har väl haft ett helvete och hon tog alltså mormor med sig, övergav ingen. Det märks de är goda människor. Vet du vad Sofia tänk om vi fixar det där som Oskar önskade sig? Vad tycker du?
Det vore fantastiskt, Jonas. Du vet ju att jag växte upp i samma slags familj. Min pappa var också alkoholist och gjorde livet svårt för oss men mamma hade inte samma styrka att lämna, han försvann först när han dog Tror du det kan finnas något de kan göra på din arbetsplats? Kanske en lättare tjänst till Anna?
Ja, vi letar efter en administratör på jobbet, det kunde passa! Bra lön, inget städ kom jag på.
Ska vi fråga grannarna om vi kan låna deras tomte- och tärnadräkter och besöka Oskar på julafton? Låt pojken få tro på till under ett tag till! Vi fixar ett litet julfirande!
Jag köper värktabletter till mormodern, likadana som mammas läkare brukar ge. Och så en tjock, mjuk morgonrock och en fin klänning till mamman vi är ungefär lika i storlek, borde gå bra. Något lagom prisvärt men fint, nu är det ju julrea överallt. Det är verkligen värt att göra det här, tycker du inte Jonas?
Absolut! Du är verkligen hjärtat själv, Sofia.
Jonas kramade henne om axlarna. Det är lycka när man vill samma saker när allting bara känns rätt i hjärtat.
Nästa dag stack Sofia till stan och köpte en enkel men jättefin klänning, mörkgrön, och en rosa morgonrock, värktabletter till mormodern, choklad, clementiner och julgranskulor. Jonas bestämde sig för att köpa en enklare mobiltelefon till Oskar han lär knappast ha haft någon.
De lånade tomtedräkt och luciadräkt av några vänner. Jonas handlade också en liten, tät gran som Oskar kunde pynta själv.
Sofia och Jonas klädde ut sig, la alla presenter i en stor säck och åkte till adressen på kuvertet. Lill-Hugo var hos farmor.
Det gamla, sneda trähuset med rangligt staket. Det lyste i fönstret.
Jonas tog granen, Sofia släpade säcken, och så smög de fram över gården och knackade på dörren.
Vem är där? en lång, blond kvinna runt 35 öppnade, antagligen Anna, Oskars mamma.
När hon såg tomten blev hon helt ställd.
Oj vi har nog inte beställt något sånt här. Ni har nog kommit fel…
Bor Oskar Holm här?
Ja, det är min son
Mamma, vem är det? en liten röst hördes inifrån hallen, och Oskar kom springande i mjukisbyxor och stickad tröja.
Åh tomten!
Hej Oskar! Jag fick ditt brev och nu är vi här, jag och min tärna. Får vi komma in?
Mamma, mamma, han fick mitt brev! Den där snälla farbrorn hittade det och skickade, precis som han lovade! Kom in! Skrek Oskar glatt.
Anna log försiktigt och släppte in dem. Sen kom mormodern ut, kort och spenslig dam. Oskars ögon tindrade när han såg granen.
Är den till oss? Den luktar verkligen jul…
Jajamän! Alla barn ska ha en fin gran. Här är pyntet, så kan ni klä den själva. Och så har vi presenter! Men först får du väl visa oss hur bra du sjunger eller berättar nåt skoj, så som tomten brukar vilja ha
Jonas försökte sig på bästa tomterösten. Oskar blev nervös och hade svårt att komma på nåt, stod där och flackade mellan tomten och tärnan.
Oskar, jag vet redan att du är en fin pojke. Min lilla fågel har viskat allt till mig. Du hjälper mamma och mormor och är duktig i skolan.
Nu ska du själv få ta fram presenterna ur säcken…
Oskar tittade tveksamt på sin mamma som nickade. Han öppnade försiktigt snöret och stack ned handen. Först kom mjukaste paketet en morgonrock i en fin kartong med rött band.
Mormor, det här är till dig! Jag skrev om det i brevet! Varsågod!
Till mig? Nej men… mormor tog emot och svepte på sig den, den satt perfekt.
Tack snälla tomten, jag har aldrig haft något så lyxigt!
Sen fick mamma klänningen, och värktabletterna till mormor. De tittade häpet och överrumplade på presenterna.
Oskar fick upp en stor godispåse och en ask clementiner, och så låg där överst en liten låda mobilen.
Till mig? Får jag en egen telefon? Wow… tack, världens bästa tomte! Jag visste att du fanns, tomten, du lurar ingen!
God jul och lycka till med allt! Vi måste vidare nu…
Jonas och Sofia samlade ihop tomtesäcken och gick ut. Oskar försökte förbrilt få upp mobilen ur kartongen.
Anna och mormor följde dem till dörren.
Snälla ni, vilka är ni egentligen? Hur känner ni Oskar?
Jag hittade hans brev och ville tillsammans med min fru göra honom glad. Det kom helt från hjärtat. Han är verkligen en toppenpojke.
Här har ni brevet och mitt visitkort ring mig om jobbet verkar intressant, det behövs någon på vårt kontor!
Tusen tack… Allt känns som en dröm. Oskar har väntat så på ett litet mirakel, och nu har det hänt, tack vare er.
Jonas och Sofia åkte hem under tystnad. Det fanns en sådan glädje i att fått ge ett ögonblick av magi till Oskar och hans familj.
Det är ofta så, vet du, att det är så mycket roligare att ge än att få, särskilt när barnens lycka är så genuin och äkta. Pengarna till presenterna kändes inte det minsta bortkastade det där lilla ögonblicket av glädje var värt mer än alla kronor i världen.
