Brevet
Det var en snötäckt vinterkväll när Henrik promenerade hem från arbetet i Stockholm, varje steg kändes mjukt men samtidigt krispigt under kängorna. Snön knastrade så där bekant som den brukade då han var liten. Han mindes sin barndom i Västerås hur han och barndomskamraterna åkte pulka på skogens sluttningar med skolväskan som åkdon, kastade snöbollar och sög på istappar, liksom det där lilla var det hela världen.
Plötsligt hörde han någon gråta. Henrik stannade upp och såg sig omkring. På en bänk satt en pojke, iklädd brun ullrock och en grå stickad mössa, och grät hjärtskärande, med tårar som lämnade glansiga spår nedför kinderna.
Henrik gick fram till pojken.
Lilla vän, vad har hänt? Har du kommit bort?
Jag har tappat mitt brev Jag hade det i fickan, men nu är det borta, snörvlade pojken fram innan han på nytt brast ut i gråt.
Men du, gråt inte, vi letar tillsammans. Vad var det för brev? Var det till mamma eller pappa?
Nej Jag skrev det själv. Till Tomten Mamma vet inte
Oj då, ja det var ju tokigt. Men du hinner säkert skriva ett nytt.
Det är bara det att det kanske inte hinner fram innan jul
Du, vet du vad, spring hem nu innan det blir för mörkt. Jag letar efter ditt brev, det lovar jag. Och hittar jag det, så ska jag se till att Tomten får det. Han vet alltid vad alla barn skriver till honom. Och även om jag inte hittar det, så kommer Tomten inte att glömma dig, det vet jag säkert.
Pojken torkade ansiktet med rockärmen och sprang iväg. Henrik såg efter honom. Man kunde ana att han lagt ned hjärta och själ i det brevet. Något viktigt måste han ha bett om och hoppats på.
Henrik log med en vemodig värme över sitt eget minne av doften från granen, paketen under trädet på julaftonsmorgonen Han var övertygad om att Tomten hade läst hans brev då, även om det i själva verket var hans föräldrar som lade gåvorna där. Snart, tänkte han, skulle hans egen lille son börja skriva julbrev, även om fyraårige Elias ännu inte lärt sig forma bokstäver.
Han fortsatte sakta hemåt, kikade noggrant ner i snön. Ingenstans såg han något. Stackars unge, vad han än hade skrivit i brevet säkert något han hoppades innerligt på.
Plötsligt fick han syn på en kuvertkant som stack upp ur en snödriva. Han böjde sig ner och drog försiktigt fram det. Det var blött i kanten, men annars intakt. Med varsam hand lade Henrik brevet i sin väska.
Hemma i Sundbyberg doftade köket av Janssons frestelse, och hustrun Maja stod böjd över spisen medan sonen Elias körde bilar över plastmattan. Henrik kände alltid ett särskilt lugn i deras gemensamma hem.
Majsan, du skulle ha sett när jag gick hem satt en liten grabb på en parkbänk och grät. Han hade tappat sitt brev till Tomten. Men titta här jag hittade det faktiskt! Ska vi inte läsa vad han skrivit?
Henrik tog fram det blöta kuvertet där det stod med barnslig handstil: “Till Tomten från Olle Bergström”.
Ska vi öppna och se vad han bett om?
Gör det, svarade Maja. Det där brevet hade ändå aldrig lämnat vårt postkontor.
Han vecklade ut ett rutigt skrivpapper, förundrad över alla känslor som ryms mellan en rad av blyerts. Så läste han högt:
“Käre Tomten! Det är Olle Bergström som skriver, boende på Tegnérgatan 13. Jag är nio år och går i tredje klass. Jag gillar att spela fotboll och springa ute med kompisarna. Jag bor med mamma Gunilla och mormor Ingrid. Vi har precis fått flytta in i ett litet gammalt hus. Snälla människor lät oss bo här.
Förr bodde vi med pappa i en annan stad. Men pappa drack öl och sprit och slog ofta mamma. Ibland fick jag också stryk. Mamma och mormor som är pappas mamma grät ofta, jag med. Vi hade det inte bra. Så vi flydde och tog mormor med oss.
Käre Tomten, jag vill mest av allt att mamma får ett nytt jobb. Hon städar kontor, men hennes rygg gör ont och hon borde inte böja sig så mycket. Kan du ge henne en ny klänning också? Hennes gamla är trasig. Mamma är lång och smal och så vacker!
Till mormor, kan du ge henne medicin som hjälper mot onda leder? Det är svårt för henne att gå, fastän hon egentligen inte är gammal. Mormor fryser ibland, så hon drömmer om en varm morgonrock också. Mormor är liten och tunn.
Och till mig Jag önskar mig bara en fin julgran med ljus och färgglada prydnader. Förr brukade vi ha gran, det var festligt, tills pappa blev full och välte allting …
Jag väntar på dig, käre Tomten.
Olle Bergström.
Henrik avslutade och såg på Maja, som torkade tårar ur ögonvrån.
Vilken gripande önskan Tänk, han ber för sin mamma och sin mormor först, och till sig själv önskar han bara en gran. Så fina och godhjärtade är inte barn ofta längre.
Ja, de har fått mycket att utstå. Och ändå lämnade mamman inte sin svärmor åt sitt öde Jag tycker vi försöker hjälpa den där pojken, vad säger du, Maja?
Det skulle vara underbart, Henrik. Du vet själv hur det var när pappa drack. Vi drömde också om ett mirakel, men mamma vågade aldrig riktigt gå. Jag hoppas Gunilla vågar börja om. Vi har ju både råd och hjärta att hjälpa.
Henrik tänkte efter.
På jobbet söker vi en receptionist just nu, lönen är helt okej och det är inget tungt städjobb. Gunilla kanske passar på den tjänsten.
Vi kan låna Tomtedräkt och Stjärngossedräkt av Holmströms och så gör vi ett julbesök hos Olle! Och till mormor hittar jag artrosmedicin, sån som min mamma tar, och köper en varm, skön morgonrock. En klänning till Gunilla, vi har nog ungefär samma storlek. Något prisvärt men vackert, det hittar jag i rean innan jul.
Jag tar ut lite extra pengar. Det är det värt. Och till Olle borde vi köpa en liten smartphone också, sådana har ju snart alla barn.
Precis så! Att få ge gör mig lycklig, Henrik.
Nästa dag åkte Maja in till en butik på Odenplan. Hon hittade en enkel men stilig mörkgrön klänning, en rosa morgonrock i frotté och värktabletter. De köpte godis, clementiner, granprydnader och ett litet paket med billigt men modernt mobiltelefon.
Med hjälp av sina vänner lånade de tomtekläder och lånade en barnvänlig gran från Blomsterhandeln. Elias var hos farmor.
De for hem till adressen på brevet, ett snedställt litet hus med snöiga fönster. Henrik bar in granen, Maja den stora gåvosäcken, och de smög in på gårdsplanen och knackade försiktigt.
En lång, blond kvinna, knappt trettiofem, öppnade och såg förundrat på dem.
Nej men vi har inte bokat några tomtar Ni måste ha gått fel?
Bor Olle Bergström här?
Ja, det är min son
Mamma, vem är det? hördes en pojkröst och Olle själv kom springande.
Tomten! utbrast han, ögonen stora som julekuler.
Hej, Olle! Jag fick ditt brev, så Stjärngossan och jag har kommit för att hälsa på och leverera julklappar!
Mamma, mamma! Tomten har fått mitt brev! Den där mannen som jag mötte, han skickade det till Tomten, det lovade han! Kom in, kom in! ropade Olle glatt.
Gunilla släppte in dem och mormor Ingrid kom ut i hallen, liten och nätt. När Olle såg granen, glimmade det i hans ögon.
Är den till oss? Den luktar riktig jul
Javisst, Olle, alla barn ska ha en julgran! Här är pynt och ljusslinga som ni får klä själva. Men, för att få julklapp, brukar Tomten vilja höra en sång eller vers så säger traditionen!
Henrik gjorde rösten mörk och len som mangan.
Olle blev generad, allt flög ur huvudet, men han stirrade förundrat på den röda Tomtedräkten och den vita, yviga skägget.
Det står i brevet att du är en fin pojke, Olle. Du tar hand om mamma och mormor och gör ditt bästa i skolan! Vi har med oss några gåvor. Ta dem ur säcken själv!
Olle såg på mamma och fick en uppmuntrande nick. Han stack handen ner i säcken. Först: en varm morgonrock i rosa frotté, med ett rött band. Olle räckte den försiktigt till mormor.
Den är till dig, mormor! Jag bad om den i brevet!
Men åh tack, Tomten och ni andra! Den är så mjuk! utbrast Ingrid och virade den omkring axlarna.
Nästa sak: klänning till mamma. Så medicin till mormor. Slutligen sjönk Olle ner på golvet bland mandariner och julgodis och där, överst, låg en ny telefon, Olles allra första egna.
Är den verkligen till mig? En mobil? Fantastiskt! Tack snälla Tomten, du är bäst! Jag visste att du fanns Och du svek mig inte! ropade Olle nyfiket och rörd.
God jul må hälsa och glädje stanna i ert hus! Nu går vi vidare.
Henrik och Maja började ta på sig, Olle studerade sin nya telefon och försökte trycka igång den. Gunilla och Ingrid följde dem till dörren.
Vem är ni egentligen, snälla människor? Hur känner ni Olle? frågade Ingrid försiktigt.
Jag hittade Olles brev och vi ville bara hjälpa till. Ni har en underbar pojke. Här får du brevet tillbaka, och min kontakt ring om du är intresserad av jobb som receptionist, vi söker någon med just din erfarenhet, sa Henrik och räckte henne visitkortet.
Jag är mållös Olle har längtat efter ett mirakel och nu har han fått det, tack vare er.
På vägen hem från Solna satt Henrik och Maja tysta, överfyllda av känslor. Glädjen över att ha fått ge var större än någon gåva de kunnat få själva. Inte ångrade de en enda svensk krona av det de lagt på klapparna. De visste att pengar kan tjänas in igen, men lycka i ett barns ögon kan ingen köpa för all världens pengar.
