Ur spegeln tittade en vacker trettiofemårig kvinna med sorgsna ögon på sig självElin. Jag fattade inte vad dagens svenska män egentligen ville ha. Synd att man inte lär sig sådant på universitetet. Varför lade jag så mycket energi på att få högsta betyg?
Jag har alltid drömt om egen familj, en kärleksfull make och barn, gärna tre stycken. Mina föräldrar var alltid ett föredöme när det kom till ett lyckligt äktenskap. Det gjorde att jag kände en ständig brådska att gifta mig, som om lyckan skulle försvinna om jag tvekade för länge.
Jag träffade min man, Nils, redan under studietiden i Uppsala. Han var stilig, sportig och smartden sort många tjejer la märke till, och han blev snabbt omtyckt bland mina vänner. Vi möttes på en fest och gillade varandra omedelbart. Nils hade flyttat från Luleå för att plugga, medan jag bodde hemma hos mina föräldrar.
Efter ett halvår friade Nils till mig och jag tackade ja. Vi gifte oss direkt efter examen. Allt verkade perfekt. Han var omtänksam, rolig och alltid lyhörd. Han började arbeta som ingenjör på Vattenfall och jag fick jobb som ekonom på en bank.
Sex månader efter bröllopet fick jag veta att jag var gravid. Nils såg mindre glad ut än väntat.
Elin, hur kunde det bli så här? Du sa ju att du hade koll?
Jag vet inte, Nils… svarade jag, förvirrad och sårad av hans missnöje. Men är det så allvarligt? Vi har ju ändå pratat om barn. Kanske var det meningen.
Prata inte strunt. Detta är inte ödet, det är bara lite slarv. Vi har precis börjat på våra jobb! Borde vi inte fokusera på karriären före blöjbyten och välling?
Jag fick kämpa för att hålla ihop. Hans reaktion förvånade mig.
Elin, sa han mjukt och la armen om mig, vi kanske kan… du vet… skjuta på det lite? Vi hinner ju.
Jag stirrade förvånat på honom.
Glöm det. Om du inte vill ha barn så är det ditt val, men du bestämmer inte över mig.
Jag rusade ut och gick länge omkring på Uppsalas gator i kylan. Min dröm om en stor och varm familj krossades framför mina ögon.
Flera dagar gick utan att vi pratade. Till sist bad han om ursäkt och sa att han tänkt efter. Att han var glad ändå, och ville bli pappa. Lyckan visste inga gränser. Åtta månader senare föddes vår son, Alfred.
Att vara mamma gav mig glädje varje dag. Jag älskade att sköta om vår lilla lägenhet, laga mat till Nils och pyssla om vår son. När Alfred fyllde tre återgick jag till banken, och han började på dagis.
Jag svävade fram och kände mig som den lyckligaste kvinnan i hela Sverige. Det sa även alla våra vänner, som ofta samlades hemma hos oss. Jag minns en särskild kväll, när jag råkade höra Nils prata med sina kompisar i köket.
Du har verkligen dragit vinstlotten, Nils! sa Gustav. Elin är både snygg, smart och har stenkoll hemma, och så lagar hon maten som en mästerkock också.
Ja du, instämde Simon, min bara gnäller om pengar och stressar upp sig för minsta lilla.
Men man får ju den fru man förtjänar, skrattade Nils.
De skålade och skrattade tillsammans. Bland deras fruar tyckte någon tvärtom och brukade ibland gnälla för mig om sina män.
Så här i efterhand förstår jag att livet inte blir som man planerat. Även de som ställer upp, sliter och gör allt rätt kan bli lämnade eller hamna vid sidan av. Idag har jag insett att det inte går att kontrollera framtiden, men modet att vara mig själv förlorade jag aldrig och kanske är det det viktigaste av allt.
