Vilken röra mitt liv har blivit. Jag är 38 år och har bott tillsammans med min sambo, Henrik, i två år nu. Han är fem år äldre än jag, och innan oss var han gift med Ellinor, som är arbetslös och har två barn med honom. Hon ringer varje kväll, ibland om pengar, ibland om hjälp med vad som helst.
Jag har aldrig varit gift och har inga barn själv. Vissa skulle kanske säga att jag inte kan förstå hur det är att ha familj, men jag protesterarinnerst inne vet jag vad det innebär, jag vet att det inte är normalt att leva med en kvinnas man och ändå se honom springa till sin ex-fru hela tiden.
Jag är rätt säker på att Ellinor vill ha tillbaka Henrik. Varje dag hittar hon på något att ringa om. Direkt efter jobbet åker Henrik till henne och kommer ofta hem sent på kvällen. Att ha en helg eller en högtid i lugn och ro är otänkbart, för då hör hon av sig igen och allting börjar om. Varför måste han alltid ta hand om hennes problem?
Henrik har en stor släkt och många vänner här i Stockholm, de bor bara några kvarter bort. Det är egentligen ingen brist på hjälp för Ellinor. Jag kan inte låta bli att tänka att hon vill ha honom tillbaka. Jag orkar inte mer.
Men hur gör man? Ska jag verkligen lämna allt och gå vidare? Att prata med Henrik hjälper inte, han ser aldrig mitt perspektiv. Jag känner mig vilsen och ensam, fast i ett triangeldrama jag aldrig trodde att jag skulle hamna i. Jag tänker ofta att det här borde vara enklare, det borde finnas en lösning. Men just nu känns det som att jag står och trampar vatten och ingen märker att jag håller på att gå under.
