“Bra jobbat, Iréne. Du hittade din lycka.”
Iréne var den mest osynliga gästen på Marinas födelsedag. De hade gått på samma gymnasium tillsammans. Marina hade bjudit in alla som kunde komma, men många av flickorna åkte hem över helgen till sina små föräldrahem i landsbygden. Iréne, blyg och tystlåten, vågade ändå ta chansen.
Hon gick ju aldrig någonstans, och hon hade precis fyllt arton, precis som Marina. Men att fira med gäster hade hon aldrig gjort
Hon hade inga vänner, och hennes föräldrar övertalade henne att fira hemma, i familjekretsen, med farmor och farfar.
“Det blir samma sak vid fem år som vid arton,” tänkte hon sorgset.
Visst älskade hon sin familj, men hon undrade inte när hon äntligen skulle bli vuxen och självständig. När skulle någon av killarna märka hennes kvinnlighet, den blyga skönheten och ömheten?
Iréne drömde om kärlek, men skämdes över sig själv. Hon var inte lika påfallande som Marina eller hennes vän Lina. Flickorna sminkade sig djärvt, klädde sig trendigt, ibland på gränsen till utmanandesärskilt i skolanoch fick då och då tillrättavisningar av lärarna.
Irénes kläder valdes alltid ut av hennes mamma, och hennes farmor stickade tröjor åt. Och farmor blev lite sårad när Iréne inte bar dem ofta.
Men Iréne kunde ju inte gå ut i farmors gammaldags tröjor, så hon bar dem bara hemma, och då bara på vintern.
Idag var det fest hos Marina. Tolv personer från skolan hade kommit. När middagen var över och dansen började, gick Iréne ut och satte sig på en bänk utanför huset. Ingen märkte ens att hon gått. Hon var generad inför de okända killarna, även om ingen egentligen såg på henne. Kanske var det det som gjorde henne mest ledsen?
Hon tittade på klockan.
“Jag borde gå hem nu, mamma blir väl orolig,” tänkte hon. “Jag lovade ju att inte bli sen”
Plötsligt kom en kille ut från porten. Ingen av Marinas gäster.
Han satte sig i bänkens ände och såg sorgset mot Marinas fönster på andra våningen. Därifrån hördes musik och skratt.
“Är du därifrån?” frågade han plötsligt Iréne. Hon nickade mot Marinas fönster.
“Är du bjuden? Dansar hon? Har hon kul?” frågade pojken med de sorgsna ögonen igen.
Den här gången vågade Iréne fråga:
“Vadå? Hör du inte det? Ja, de har kul”
“Jo, visst. Det är ju födelsedag,” svarade kille
