Bovete istället för tryfflar
Jag står vid spisen och tittar på hur såsen jag har kämpat med i två timmar långsamt skär sig i kastrullen. Den krämiga tryffelsåsen till svamprisotton borde vara silkeslen, jämn, nästan levande. Istället har fettet skurit sig, smöret flyter ovanpå och den tjocka grunden ligger underst i klumpar.
Jag sänker värmen och börjar långsamt vispa in små kalla smörkubor, runt i cirklar. Mina händer minns rörelsen själva. Utanför har det blivit mörkt; gatlyktorna tänds på Götgatan, bilarna susar förbi. En vanlig oktoberkväll i Stockholm.
Elin, hur länge till ska det ta? Jag har varit hungrig sedan klockan två.
Niklas står i dörren till köket. Han står alltid så där, precis på tröskeln, som om köket vore någon annans domän. Bara händerna i fickorna och det där uttrycket i ansiktet som jag aldrig lärt mig att tolka, inte otålighet, men något annat.
Tjugo minuter till, säger jag utan att vända mig om. Såsen är lite omständig.
Tjugo minuter, jaså.
Han går därifrån. Jag hör hur han slår sig ner i soffan i vardagsrummet, slår på TV:n på hög volym, sen direkt ner på nästan tyst. Det betyder också något. Jag känner till alla signalerna.
Såsen blir ändå okej till slut. Inte perfekt, men nära. Risotton får rätt konsistens, sådär seg och len som den ska vara. Jag lägger upp maten, dekorerar med lite hyvlad svart tryffel som jag köpt på Söderhallarna av en bekant handlare för det lilla stycket betalade jag lika mycket som jag tidigare lade på en bra lunch med en vän.
Jag dukar. Tänder ljus. Inte romantiskt, nej, men maten ser bättre ut så. Och jag också. Tröttheten syns mindre.
Niklas sätter sig, tar gaffeln, tittar på tallriken.
Tittar länge på den.
Risotto igen, konstaterar han till sist.
Du ville ju ha något med svamp.
Jag sa svamp, inte att det behövde vara risotto. Förra veckan åt jag fantastisk risotto på Kaspers restaurang, det är ändå en kock du vet, ett proffs. Svårt att jämföra.
Jag sätter mig mitt emot och tar min gaffel.
Smaka först.
Han smakar, tuggar långsamt, som om det vore en provsmakning i ett laboratorium.
Riset är övertillagat.
Nej, det är al dente. Som det ska vara.
Enligt dig, ja. Jaha.
Vi äter under tystnad. Jag ser på ljusen, han stirrar på sin tallrik, samma odefinierbara uttryck. Utanför lever Stockholm sitt liv, rusar på utan att något risotto existerar.
Såsen är lite väl fet, säger han när tallriken nästan är tom.
Jag svarar inte.
Du undrar varför jag säger det? Det är bara ärlighet. Om du vill utvecklas som kock måste du kunna ta kritik.
Jag har inte frågat.
Nej, men du borde.
Sen går han iväg och ser på fotboll, medan jag plockar undan, diskar, skrapar såsrester ur kastrullen. Tryffelkostnaden motsvarade en fin parfym och jag gjorde om såsen tre gånger för att få rätt textur. Jag hade läst i den franska kokboken från matlagningskursen som kostade över tre tusen kronor. Bar försiktigt hem såsen genom halva stan, i specialbehållare för att undvika att den skar sig.
Lite väl fet.
Jag ställer händerna över diskbänken och ser vattnet rinna ner i avloppet. Torkar händerna, släcker i köket, går till sovrummet.
En vanlig kväll, bara.
***
Margareta kom vid tretiden på lördagen. Alltid ett samtal fyrtio minuter innan, så jag hinner städa i vardagsrummet och baka något till kaffet. Min svärmor är en sådan som märker om det inte är fint hemma, men säger inget bara en snabb blick längs fönsterbrädan.
Hon är sjuttioåtta. Liten, torr, med rak rygg som man lätt avundas. Hennes man gick bort för sex år sedan, sen dess har hon bott ensam i sin lägenhet vid Hornstull, vägrar flytta trots Niklas ivriga försök. Jag har aldrig försökt övertala henne. Det vet vi båda, utan att säga det.
Den här lördagen ser hon blekare ut än vanligt. Jag märker det direkt i dörren.
Välkommen, Margareta. Det blev en nötkaka.
Tack, Elin. Är Niklas hemma?
Han stack till Kasper. Lovade komma hem i kväll.
Hon nickar och går raka vägen in i köket, ovanligt nog. Annars går hon alltid till vardagsrummet där hennes favoritfåtölj står vid fönstret.
Jag häller upp té, skär upp kakan. Vi sätter oss mittemot varandra.
Hur mår du? frågar jag.
Bra. Lite högt blodtryck. Inget farligt.
Hon tar en bit av kakan, smakar försiktigt liten bit.
Väldigt god, säger hon. Så enkelt och varmt att jag får en klump i halsen.
Vi sitter tysta en stund. Margareta tar små sipp av sitt té och tittar ut genom fönstret, där oktoberblåsten ruskar de sista löven på träden.
Elin, jag vill fråga dig något. Du tar inte illa upp?
Jag försöker låta bli.
Hon ser mig länge i ögonen.
Minns du att du var inredningsarkitekt?
Jag är inte beredd på frågan.
Ja.
En bra sådan?
Det sa de i alla fall.
Jag vet det. Jag såg dina projekt. Kommer du ihåg lägenheten på Mariatorget, till den där läkaren? Jag besökte dem en gång. Fantastiskt fint. Då tänkte jag att den här människan ser rum på riktigt.
Jag ser bara tillbaka.
Varför frågar du, Margareta?
Hon ställer ner sin kopp. Mycket noggrant, som människor gör när de är vana att göra allt tyst, diskret, ordentligt.
Därför att jag skäms, säger hon lågt.
Jag svarar inte. Min svärmor har aldrig sagt något sådant. Hon är från en generation som aldrig pratar om det viktiga.
Jag borde sagt det tidigare. Mycket tidigare. Kanske för tio år sen då du slutade jobba. Men jag höll tyst. Tänkte att det inte var min sak. Att du kanske själv ville så. Att det kanske ska vara så.
Hon ser på sina händer, långa fingrar, vackra naglar. De är fortfarande vackra, hennes händer.
Niklas gillar inte avancerad mat.
Jag tror nästan att jag hör fel.
Vad sa du?
Han gillar det inte. Han har aldrig gjort det. Han har haft känslig mage sen han var ung, Elin. Hans gastroenterolog sa redan för trettio år sen att han ska hålla sig till enkel mat: gröt, soppor, kokt kött. Hans favoriträtt sedan barnaår: köttbulle och bovetegröt, med smör. Det kan han äta varje dag.
Det blir väldigt tyst i köket. Bara det avlägsna brummet från kylskåpet.
Men varför, börjar jag, och min röst låter främmande.
Varför bad han om gåslever, tryffel, såser och sa aldrig att det blev tillräckligt silkeslent fullföljer hon. Ja.
Margareta möter min blick. I hennes ögon finns något som gör mig kall. Inte ilska, inte ens medlidande. Något äldre, tyngre.
För han gillade processen. Att se dig anstränga dig. Att du kämpade, lade ner pengar, tid och möda och sen väntade på hans ord. Att säga att det inte räckte gjorde att han kände sig överlägsen.
Jag ställer ifrån mig min kopp långsamt.
Förstår du vad du säger?
Ja. Jag har tänkt på det länge innan jag satte mig här. Jag förstår.
Och du har varit tyst i tio år.
Jag har varit tyst i trettioåtta, Elin. Sedan Olof gjorde samma sak mot mig.
Olof. Hennes man, Niklas pappa. Jag hann knappt lära känna honom han dog året efter vårt bröllop. Jag minns honom som stor, högljudd med goda manér bland folk.
Han var en finsmakare, säger hon och hennes röst är fylld av något bittert, väl inpackat. Jag lagade också mat. Gick på kurser, läste franska kokböcker, försökte. Och sen såg jag honom en gång hos sin mor, på landet när han bara åt bovetegröt med smör och bröd, tre tallrikar i rad. Bara åt och var hemma. Han sa inget, kritiserade inget, bara fanns och log.
Jag lyssnar, utanför börjar det regna.
Då förstod jag. Men jag gick inte. Det var andra tider, och Niklas såg hur det funkade, lärde sig att det var ett sätt att hålla människor. Han tog efter det.
Han gör det med flit, konstaterar jag. Inte en fråga längre.
Inte medvetet varje gång. Människor gör bara som de lärt sig. Det här är hans sätt att känna sig rätt och viktig genom någon annans ansträngning.
Jag reser mig, utan att vilja gå. Kan inte sitta kvar. Tittar ut på regnet, på Götgatan där folk går med paraplyer.
Tio år.
Tio år på matlagningskurser. Först grunder, sen avancerat, vidare till fransk och italiensk mat. Läser, kollar videor, chattar med kockar på nätet. Letar råvaror hos särskilda handlare. Matchar viner. Tänker på smaker. Vaknar om natten för att jag kommit på en sås.
Jag trodde det var mitt nya yrke. Ett kall. Att nu när jag lämnat designen så har jag hittat något annat verkligt.
Men han åt ändå bara bovete. Inombords.
Varför säger du det nu? frågar jag utan att vända mig om.
För att jag är gammal, säger Margareta enkelt. Och för att du är ung än. Du är femtiotvå. Det är inget ålderdom. Det är nästan början.
Jag vände mig om. Hon ser mig rakt i ögonen. Inget medlidande. Det är viktigast.
Och för att jag är skyldig dig, tillägger hon lågmält. Inte med avsikt, men jag uppfostrade honom så. Jag levde så, och han såg det. Det är mitt ansvar. Det minsta jag kan göra är att säga sanningen.
Jag sätter mig igen. Dricker mitt kalla té.
Han kommer inte ändras, säger hon. Jag bestämmer inte vad du ska göra, men du bör veta.
Vi dricker ur tystnaden. Hon klär på sig, jag hjälper till med knapparna fingrarna lyder henne ibland inte längre.
Kakan var fantastisk, säger hon i dörren.
Tack.
Enkel. Hemlagad. Den bästa du bakat åt mig.
Hon går. Jag stänger dörren och blir stående länge i hallen, stirrande på Niklas jackor.
***
Två veckor senare lagar jag samma som förut, av bara farten. Gör paté på anka. Bisque på havskräftor som jag hämtat särskilt. Efterrätt inspirerad av japanska tekniker jag lärt mig i våras.
Niklas äter. Kritiskt. Jag lyssnar, säger inget.
Men något är annorlunda. Ett genomskinligt glas mellan mig och kvällen. Jag ser mig själv utifrån: står vid spisen, river citronskal, tillsätter saffran, räcker fram tallriken. Och väntar. Och han tar gaffeln, och jag ser hans ansikte i den sekunden före han säger något, bara betraktar tallriken.
Jag ser nu det jag inte såg förr.
Njutningen.
Inte av maten, utan av väntan, av att kunna säga ett ord som får mig att krympa lite. Nu känner jag igen det ögonblicket så likt ett barns förväntan före ett bus.
Jag minns mina inhopp inom designen. Hur jag såg rummen direkt. Hur jag hörde vad klienten egentligen ville. Hur jag gladde mig när kunden steg in och bara stannade, tyst.
Jag hade mitt lilla kontor vid Östermalmstorg, delade med två andra designers. Vi drack dåligt kaffe långt in på natten och diskuterade material och färg.
Niklas sa att det var oseriöst. Att jag måste välja: familjen eller slitet. Han tjänade bra jag behövde inte jobba. Och kunderna krävde för mycket, nerverna var inte värda det, någon måste vara hemma.
Jag valde familjen. Var fyrtiotvå. Tänkte att jag hinner tillbaka senare.
Tio år gick.
Jag tog upp mobilen och skrev till Karin Westling. Vi jobbade ihop förr, hon har en egen byrå. Brukar gratulera henne till jul, hon svarar alltid trevligt.
Karin, hej. Ville skriva. Hinner vi ses någon gång?
Hon svarar efter en halvtimme.
Elin! Självklart! Jag har saknat dig. Kan du i morgon?
***
Vi sitter på café vid Götgatsbacken. Karin ser likadan ut, utom det nya korta håret och lite silverstrån som gör henne bara snyggare.
Du ser pigg ut, säger hon.
Då ljuger du, svarar jag.
Hon skrattar.
Okej då. Du ser trött ut, men bra ut.
Vi tar kaffe. Jag vet inte hur jag ska börja. Tittar bara ut.
Karin, har du jobb? Till mig alltså.
Hon ser på mig.
På riktigt?
Ja.
Du har inte jobbat på tio år.
Jag vet. Men jag minns. Jag tror att jag minns.
Hon vrider på kaffekoppen tyst.
Jag har tre projekt. Ett stort hus utanför stan, vi behöver fler händer och en till hjärna. Ska vara ärlig: du får börja lite som praktikant, Elin. Inte för att du är sämre, men programmen är nya, klienterna är annorlunda. Är du redo?
Ja.
Vad vill du ha i lön?
Så mycket du kan ge mig, i början.
Karin granskar mig länge och nickar till slut.
Bra. Kom på måndag, så ser vi vad det blir.
Jag kommer på måndagen. De tre följande veckorna är jag där nio till sju. Lär mig nya program, fräschar upp det gamla. Gör misstag, blir frustrerad. Men sakta kommer det tillbaka, som att simma kroppen minns.
Hemma lagar jag nu bovetegröt.
Första gången av en slump. Jag kommer hem sent, är för trött. I kylen finns bara rester av gamla matambitioner. Stänger, öppnar skafferiet. Bovete. En burk köttfärssås. Smör.
Jag kokar bovete, blandar med köttfärssåsen, smör. Ställer fram.
Niklas tittar förvånat på tallriken.
Vad är det här?
Bovete med köttfärssås.
Ser det. Mår du bra?
Jag är trött. Imorgon gör jag något annat.
Han äter tyst. Inga kommentarer. Till sista tuggan.
Jag ser honom och minns Margaretas berättelse. Om landet, om hans mormors kök, om tre tallrikar med smör. Hur man bara är hemma.
Niklas äter, reser sig upp, går. Säger ingenting. Varken dåligt eller bra.
Det är också ett svar.
***
Samtalet kommer två veckor senare. Jag kommer hem från jobbet, förlorad i tankar om färgval till ett projekt. Tar av skorna, hör TV:n i vardagsrummet.
Varför är du aldrig hemma? säger Niklas utan att vända sig om. Det är åtta.
Har jobbat.
Alltid den där Westling.
Det är mitt jobb, Niklas.
Han stänger av TV:n, vänder sig om.
Elin. Så här skulle vi ju inte ha det.
Vad menar du?
Att du är borta hela dagarna. Vi är en familj. Vad lagar vi för mat ens? Kylen är tom.
Det finns ägg, potatis och falukorv. Kan man steka.
Han ser på mig som om jag talar ett helt nytt språk.
Skämtar du?
Nej. Jag säger bara vad som finns.
Var är alla dina tryfflar och såser? Du kan väl laga på riktigt?
Jag ställer ner väskan på stolen. Hänger upp kappan.
Niklas, jag vill prata lugnt. Kan du det?
Om vad?
Om oss. Om åren. Om vad som händer här hemma.
Axlarna dras framåt av vana, blicken blir mindre.
Vad händer? Jag jobbar, du är hemma.
Jag är inte hemma längre. Och kommer inte vara det.
Så det är så här det blir. Inget samtal.
Det är precis det jag försöker nu.
Han reser sig, går till fönstret, står där, kommer tillbaka.
Elin, jag förstår inte. Du var normal. Vi hade det bra. Du lagade, jag tyckte till. Det var vår grej, förstår du? Vår värld.
Din värld, Niklas. Inte min.
Jaha! Mamma har pratat med dig, va? Jag visste det. Kom hit, saboterade.
Jag ser på honom, mannen jag varit gift med i över tjugo år. I en lägenhet som är hans, med möbler valda innan vi ens träffades, där jag aldrig fått ändra något jag var ju ändå designer.
Din mamma sa bara sanningen. Bara det.
Skojar du? Tror du att hon vet hur det är? Hon är en gammal dam som gillar drama.
Att du gillar enkel mat. Att din mage är känslig. Att du alltid älskat bovete med köttbulle.
En liten sekunds paus. Men den finns där.
Trams, dillar han.
Du åt det utan ett ord för två veckor sen.
För att jag var hungrig.
Sluta, Niklas. Snälla. Bara stanna upp lite.
Han gör det. Stirrar på mig.
Jag vill inte bråka, säger jag. Jag vill prata. Kan du leva på ett annat sätt? Inte som förut?
Något flimrar i hans ögon, nästan verkligt.
Annorlunda hur?
Som jämbördiga. Du jobbar, jag jobbar. Maten kan vara enkel eller avancerad, men det är ingen tävling. Vi säger vad vi tycker utan spel.
Tystnad.
Jag förminskade dig inte, säger han till sist. Jag var bara ärlig. Sådan är jag.
Niklas.
Vad?
Du låtsades för dig själv att du ogillade bovete medan jag lade tusenlappar på tryfflar.
Tystnad.
Det var inte ärligt, säger jag bara.
Han säger inget, går till sovrummet, stänger dörren mjukt. Inte med en smäll, han förstår skillnaden.
Jag steker potatis. Äter själv vid köksbordet. Sitter med min temugg länge och hör honom gå runt där inne.
***
De kommande månaderna är som långsam islossning. Ingen dramatik, inga tårar bara dag för dag släpper ytterligare ett lager av gamla former.
Niklas provar olika sätt.
Först sårad. Några dagar med martyrblick, väntar på att jag ska be om ursäkt. Jag gör det inte. Lagar enkel mat, ordnar, går till jobbet, kommer hem.
Sen försöker han vara extra snäll. En dag kommer han hem med tulpaner i november, köpta vid tunnelbanan. Säger att han saknar oss. Föreslår restaurang vi går. Han är trevlig, ställer frågor om jobbet, skrattar. Det är okej. Jag tänker att kanske förändras något.
Nästa dag frågar han varför jag inte lagat något speciellt till hans vänners besök. Helt rutinmässigt.
Jag gör pasta och sallad, säger jag.
Pasta?
Ja.
Men på riktigt?
Absolut.
Jag ser uttrycket i ansiktet. Han förstår ännu inte att jag ser igenom det nu.
Sen kommer bråken. Höga röster, fram och tillbaka, uppräkning av allt han gjort för mig: lägenheten, pengarna, min frihet att satsa på matlagning. Allt han investerat i mig som han nu inte får tillbaka.
Du har investerat, säger jag lugnt under ett av samtalen. Men jag är ingen fabrik, Niklas. Jag är en människa. Det funkar annorlunda.
Han förstår inte. Eller vill inte.
Margareta ringer varje vecka. Kort, aldrig påträngande. Frågar hur det är, säger ibland bara Håll ut eller Du är duktig. En gång säger hon:
Han är sur på mig, va?
Lite, svarar jag.
Det får han vara. Men jag är på din sida, för första gången i livet. Jag har aldrig haft det förr.
Jag förstår precis.
I december får jag första egna projektet av Karin. En liten lägenhet på Söder, en ung familj. Jag ska utveckla konceptet och följa det hela vägen. Får svårt att sova de första nätterna inte för att jag inte kan, utan för att jag är rädd att jag glömt hur man gör bra.
Men det har jag inte.
Klienten, en kvinnorunt trettio, går in i vardagsrummet, fastnar i dörren, tystnar en halv minut, vänder sig sedan mot mig.
Det är magi, säger hon.
Jag minns precis hur det känns. Så kallades det alltså.
***
I februari förstår jag att Niklas och jag aldrig kommer vidare tillsammans. Inte för att jag inte försöker. Jag ger honom chans på chans. Sover inte borta, kontaktar ingen jurist, läser inga artiklar om skilsmässa, även om de kommer upp i mitt flöde allt oftare, och jag nickar igenkännande. Jag försöker bygga om något på platsen av det gamla.
Men han vill inte ombyggnaden.
Han vill bara att jag ska komma tillbaka. Inte till mig, utan till den som jag var vid spisen, väntandes på hans ord. Det är inte en partner han vill ha, utan en spegel där han ser sig själv som betydelsefull.
Hur vet man att maken manipulerar? Kanske när man ser att det enda han hungrar efter är min längtan efter hans omdöme. Utan den vet han inte vem han är.
Niklas är inte ond på många sätt. Han dricker inte, han är inte våldsam. Han är trogen efter vad jag vet. På sitt sätt gillar han mig. Kanske. Eller det han kallar det.
Men att leva med honom gick inte längre. Inte för att det var smärtsamt varje dag, utan för att jag långsamt, nästan omärkligt krympte. Glömde vem jag en gång var.
Jag ansöker om skilsmässa i mars.
Först tror han inte på det. Sen försöker han övertala mig. Blir arg. Försöker igen. Margareta kommer till honom på samtal. Vad de säger vet jag inte, men efteråt är han förändrad sluten och kylig, kapar av sig själv.
Lägenheten är hans. Det visste jag alltid, det var alltid hans. Jag flyttar till min vän Anna, bor där i tre månader medan jag letar efter ny bostad. I juni flyttar jag till en liten tvåa i Årsta. Inte lika glamorös adress som Götgatan, men levande och ärlig.
Jag gör om själv lite målning bara, men varje detalj väljer jag med lust. Jag vet vad jag vill nu. Det visste jag nog alltid, men nu tillåter jag mig själv att fråga.
***
Ett år har gått.
Det är april. Jag är femtiotre. Utanför mitt köksfönster slår små vita blommor ut längs gatans träd i Årsta, jag vet inte vad sorten heter, men varje morgon ser jag på dem när kaffet puttrar.
Jag kokar kaffe i kastrull, bra bönor inga ritualer.
Karin gjorde mig delägare i byrån i januari. Nu har vi fyra projekt, jag är huvudansvarig för två. Jag sover bättre. Ibland vaknar jag med tankar om ljus, rumslösningar, någon vinkel men det är goda tankar, arbetsglädje, inte ångest.
Margareta ringer varje vecka än. Senast tog jag med tårta till Hornstull. Vi drack té, pratade i timmar om allt och inget. Hon berättade om åren när hon höll tyst om sitt liv. Jag tänkte på ärvd sorg och på att det måste ta slut någon gång någon måste säga stopp.
Margareta kunde inte stoppa. Men hon hjälpte mig att göra det. Det betyder något.
Niklas bor kvar. Vi hörs sällan, mest vid delade angelägenheter. Jag har hört via gemensamma vänner att han går på matlagningskurser. Det kanske stämmer. Kanske förändras folk när de inte längre har någon att hålla fast.
Jag tänker sällan på honom. Ibland händer det. I någon matbutik ser jag svart tryffel i burk och stannar en sekund, känner något varken bittert eller roligt, bara något mitt emellan. Tio år försvinner inte spårlöst.
Men jag fastnar inte längre.
Anders träffade jag i september förra året. Han kom som kund, ville göra om sin lägenhet efter att hustrun dött i cancer två år tidigare. Lägenheten var gammal, inlevd, full med hennes foton. Han bad mig låta dem vara han ville bara ha in mer ljus och luft.
Jag förstod direkt.
Han är femtiofyra, ingenjör på brokonsult. Jag tänker ibland att han bygger broar, jag formar rum. Det finns något fint i det.
Anders är lugn. Inte tyst, utan jämn och stadig. Tittar folk i ögonen, lyssnar verkligen. Skrattar när det är roligt. Spelar ingen roll.
Vid vårt andra möte frågade han om vi kunde ta en kaffe efteråt.
Vi tog en fika. Gick en promenad. Fikade igen. Sen gick vi på bio, såg en rätt bra fransk film, han skrattade tyst flera gånger. Jag kom till insikt om att jag glömt hur skönt det är när någon bredvid faktiskt är närvarande.
Vi träffas sedan dess. Inget brådska. Båda vill ta det sakta, båda har varit med om sitt.
Han kommer till mig på fredagarna.
***
Idag är fredag.
Jag kommer hem vid sex, plockar upp matkassarna. Har köpt kycklinglår, potatis, lök, morot. Dill. Gräddfil.
Kyckling, rotfrukter och gräddfil blir en bra gratäng. Inte egentligen en paj, men något mittemellan. Bara: potatis i lager, kyckling, lök, morot, gräddfil ovanpå, in i ugnen en timme. Till slut dill.
Jag lagar den när jag vill ha något riktigt hemlagat. Inget elegant, bara varmt.
Medan gratängen står i ugnen byter jag om, känner doft av lök, kyckling, lite vitlök lukt av barndom hos mormor. Jag har inte tänkt på det på tjugo år.
Vid sju ringer det på porttelefonen.
Jag öppnar. Anders kommer in, ställer en påse i hallen. Jag ser en vinflaska sticka upp.
Hej, säger han.
Hej, vad luktar det gott?
Han sniffar.
Något bra. Är det potatis?
Gratäng. Klar om en timme.
Perfekt, svarar han. Hänger av sig. Jag tog med vin. Och, han gräver i påsen, den här.
Han tar fram en enkel ask chokladpraliner med nötter. Vanligt, inget lyx.
Du gillar med nötter, sa du någon gång.
Jag tar asken.
Hur minns du det?
Du sa det i september, när vi passerade konditoriet.
Jag står där med asken och känner livet expandera lite.
Du minns småsaker, säger jag.
Jag försöker, svarar han.
Vi går ut i köket. Jag öppnar ugnen, kollar gratängen. Snart klar. Han öppnar vin, häller upp. Slår sig ner på pallen.
Hur går ditt projekt? Det på Östermalm?
Jobbig kund. Vill ha allt snabbt och billigt.
Så är det ibland.
Men det blir nog bra. Fem meters takhöjd, det måste man ju utnyttja.
Han nickar. Ser på när jag blandar något på spisen.
Elin, säger han.
Ja?
Är du lycklig? Just nu, alltså. Inte i livet, utan nu.
Jag ser upp. Han menar allvar.
Just nu, känner efter. Ja. Just nu är jag lycklig.
Bra, säger han. Lämnar det så.
Gratängen blir klar. Jag tar ut, låter stå, hackar dill, strör över. Vi dukar utan ljus, bara lampan ovanför oss.
Anders betraktar rätten.
Vackert.
Det är bara gratäng.
Den luktar gott. Ser fin ut. Kan du laga fult ens?
Jag skrattar.
Har aldrig försökt.
Vi äter. Han ber om mer, räcker fram tallriken utan ord. Jag lägger upp. Vi pratar om hans jobb, hans plan att åka till dottern i Göteborg i maj. Om min längtan utomlands på semestern. Finland föreslår han där är det lugnt.
Sen dricker vi te och äter chokladpralinerna ur asken.
Stockholm där ute är aprilfriskt, doftar blött asfalt och blommor. De vita träden vajar utan för fönstret.
Jag tänker: Det är det här. Inte något särskilt, inte något firande. Bara kväll. En varm, verklig människa, mat som doftar barndom och ingen sekund av väntan på att någon ska säga sitt ord.
Ibland minns jag åren. Tryfflar och skaldjursbisque, kastruller med skuren sås, all kraft för att få höra: lite för fett. Jag kan känna sorg, visst men det är inte längre någon lyx jag tillåter mig ofta.
Kvinnans självkänsla, har jag sett att det heter i någon text. Som om självkänslan är en sak, ett medfött drag. Men nej. Den måste byggas. Ibland raseras den. Ibland börjar man om, som när man sitter på en annans byrå vid femtiotvå, inte kan programmet, skäms men lämnar inte. Man stannar. Börjar sakta se igen.
Gränser, another populärt ord nu. Jag gillar inte modeord, men själva saken förstår jag nu: det går en gräns där jag börjar och en annan tar vid. Det är ingen mur. Det är känslan av: här är jag. Och detta är mitt.
Receptet på lycka är kanske också enkelt. Göra det man kan. Vara med dem som ser en. Laga den mat man gillar. Inte vänta på någon annans ord.
Vad tänker du på? frågar Anders.
Jag tittar tillbaka på hans lugna ansikte, på hans tekopp.
På gratängen, säger jag.
Han skrattar.
Värdig tanke.
Den bästa, instämmer jag. Vill du ha mer te?
Ja, gärna.
Jag reser mig, häller upp. Sätter kannan tillbaka, tittar ut på de vita träden.
Anders.
Ja?
Du kommer väl aldrig säga att det är för mycket salt i min mat?
Han ler.
Det var lagom salt.
Och om jag råkar salta för mycket?
Han funderar och säger:
Då säger jag nästa gång lite mindre salt, och äter ändå.
Jag nickar.
Bra svar.
Jag försöker, säger han, och tar den sista pralinen. Sista, är det okej?
Varsågod.
Utanför gungar vita solljusgrenar i vinden. Stockholm susar tyst, jämnt, som en stor levande organism som inte bryr sig om tallrikar, tryfflar eller år som gått. Staden bara lever. Jag lever. Teet är varmt, ugnen doftar fortfarande i lilla köket, på fönsterbrädan står en ny krukväxt som jag köpte för att bladen var vackra.
Jag köpte den. För att jag ville.
Så lever jag nu.
