Fördärvade barn
Du har bortskämt honom! Du låter honom få som han vill, därför har han tagit över! Karin, du får inte hålla på så här! Du har fördärvat pojken totalt! Precis som jag fördärvade dig en gång i tiden! Det finns ingen annan att skylla på, jag har ju själv bidragit till detta! Ni är fördärvade barn, allesammans! Och kom inte och säg till mig att du är vuxen nu. Du tänker ju fortfarande inte med huvudet, och klarar inte av att fatta rätt beslut! sa Birgitta Lund i upprördhet och smällde igen kylskåpsdörren så att en kylskåpsmagnet med Karins och hennes familjs foto ramlade ned på golvet.
Fotot var taget förra sommaren i Skåne där de semestrat, men i år hade Karin inte ens frågat om hon ville följa med. I många år hade Birgitta följt med “barnen” på semester, hjälpt till med barnbarnen, vilat upp sig och knutit goda kontakter. Men inte den här gången.
Birgitta förstod inte riktigt varför hon blivit nekad att följa med.
Mamma, i år har vi det lite tufft ekonomiskt. Så vi reser bara själva med barnen. Men vi köper en resa till dig lite senare så du får välja vart du vill åka. Låter det bra?
Men Karin! Vem ska passa barnen, då?
Mamma, Erik är ju äldre nu. Han klarar sig själv och kan passa lillasyster. Och Iris är alltid med mig. Vi har inte råd med det där hotellet med barnklubb längre, så vi måste kompromissa. Iris behöver havet du vet ju att hon är frisk hela vintern efter en vecka vid Österlen. Och om vi inte har råd med hotell får vi hyra stuga och ta hand om barnen själva.
Och jag är såklart inte välkommen.
Birgitta var långt ifrån nöjd med detta. Åka till nåt ensligt pensionat ensam, där det enda som hände var en dans för pensionärer på fredagskvällarna? Och det folk som var där inga riktiga samtal, inga språkäventyr! Ett riktigt hotell är ändå något annat, där träffar man både utländska gäster och svenskar med hyfsat umgänge. Med två språk i bagaget kunde hon ju i princip välja och vraka. Men nej
Mamma, du fattar väl också att semester kostar boende, resa, mat
Det är ju inte som att jag äter er ur huset! Birgitta blev ordentligt irriterad.
Snälla mamma, måste jag förklara sånt här för dig? Vi har faktiskt inte råd att resa tillsammans hela familjen. Jag hade gärna haft dig med, men det går inte. Ditt tak behövde lagas, mina sjukhusräkningar förra året, och privatundervisningen för Erik har kostat en förmögenhet. Nu har vi inte mycket över. Vad förväntar du dig? Att vi ska ställa in allt, eller att vi tar oss till havet för barnens skull? Jag är för övrigt dödstrött, du vet ju vilket tempo jag haft. Du har sett allt.
Ja, sett att du är en dålig mamma! Du har aldrig tid för barnen! Allt faller på mig och på Sigrid, din svärmor hämta Iris från dagis, Eric från skolan, laga mat, skjutsa till fritidsaktiviteter
Mamma, nu överdriver du! Erik cyklar ju själv till träningen. Du skjutsar bara Iris till dans tre dagar i veckan, men det är du som har insisterat på det du sa att det främjar barnets utveckling.
Jaha, nu är det mitt fel? Birgittas röst steg och hon la handen mot hjärtat. Ni är så otacksamma! Jag sliter och ni tycker aldrig att det räcker!
Mamma, snälla Karin blev tårögd och stödde pannan mot fönsterrutan. Jag är jätteglad för allt du gör, men måste vi bråka om detta?
Birgitta ville inte lyssna längre. Hon gick stolt därifrån, lämnade en påse med ny baddräkt mitt i vardagsrummet och var naturligtvis förnärmad.
Att bli förnärmad var Birgittas paradgren. Hon kunde tydligt visa när någon gjort fel, utan bråk eller storslagna scener. Hon svarade inte i telefon, reagerade inte på medlingsförsök, men när hon behagade svara tog hon emot Karins ursäkter med djupa suckar och svag röst:
Lilla Karin, om hjärtat stannar ibland, nästan helt och bara slår blygsamt, vad betyder det då?
Då släppte Karin allt, körde iväg till sommarstugan där Birgitta brukade dra sig undan efter grälen, för att få lite ro i själen. Efter sådana besök återvände Karin hem helt dränerad, slängde bilnycklarna på hallbordet och grät tyst i sängen, oförmögen att förstå varför hennes mamma sårade henne så.
Erik smög då in, lade en filt över henne och kramade om:
Mamma, låt bli att åka dit nästa gång. Mormor surar lite, sen dyker hon upp ändå.
Åh, Erik om det ändå vore så enkelt
Karin visste vad hon talade om. Sedan barndomen mindes hon sin mamma så här: känslig, beläst, snabb i replik, men väldigt sårbar. Hon kunde läxa upp sin dotter både på svenska och engelska och ingenting var värre för lilla Karin än mammas kalla och tystlåtna:
Karin, jag vill att du tänker över ditt beteende. Gå till ditt rum, lilla vän.
Aldrig sa Birgitta lilla vän när hon var på gott humör.
Men sådana dagar var ovanliga. Birgitta var en person för vilken glaset alltid var halvfullt med tomhet. I hennes värld var alla otillräckliga: kollegor, vänner, maken, grannar, släkten listan var oändlig.
Till liten Karin hade ordet otillräcklig inte hörts. Hon var ju ett barn som pekade i böcker och lärde sig läsa vid tre års ålder, och i fyraårsåldern böjde hon sitt blonda huvud mot pianotangenterna, en present från mamma, och viskade:
Jag hör musiken!
Birgitta kunde vara stolt. Dottern var länge bara en glädje lydig, duktig och övertygad om att ingen kunde mer än hennes mamma.
Men det vände i sjätte klass. Karin, skolans stjärna, fick plötsligt ett underkänt prov. Birgitta skakade på huvudet och lade handen på hjärtat utan att låta Karin förklara.
Du har sårat mig, lilla vän! Hur kunde du? Det får inte hända! Gå till ditt rum!
Karin lydde, utan att förklara att hon hade fått mens för första gången på lektionen, inte förstod vad som skedde och var vettskrämd. Ingen hade berättat för henne om detta oundvikliga övergång. Birgitta ansåg att sådant var onödigt, och Karin hade inte ens kommit på att fråga hon hade knappt några vänner, och de flickor hon fick umgås med av mamman talade inte om sådant. Uppfostran, förstås.
Till slut var det farmor som fann tårarna och flickan vid handfatet, och tröstande fick höra hela historien. Samtalet mellan Birgitta och farmor slutade bara med huvudvärk:
Sånt här ska flickor tala om med sin mamma!
Men jag visste ju inte
Tänk med ditt huvud i fortsättningen, det är till för sånt!
Karin förstod ändå inte vad mamma menade.
Det var första gången Karins värld fick en skugga av tvivel en insikt som skulle djupna längre fram. Hon började inse: mamma var ingen helgon och alla hennes ord om att alltid sätta barnet först, var inte alltid sanna.
Besvikelse lades till besvikelse, och Birgitta dolde alltmer sällan sitt missnöje med dottern. När mamman virade en smal, sidensjal hårt över pannan, visste Karin att snart väntade bråk.
Men till högljudda gräl steg aldrig Birgitta ned. Hon satte sig majestätiskt i sin fåtölj, lade fingrarna mot tinningarna, och isen i hennes röst kunde kyla vilken eldskalle som helst:
Karin! Du krossar mig
Hur och varför behövde hon inte förklara. Karin skulle själv förstå anledningen.
Det kunde vara vad som helst. Att Karin ville utbilda sig till läkare, när Birgitta ansåg det meningslöst:
Du förstår inte! Din far var kirurg och jag kan räkna dagarna vi var tillsammans. Karin, kirurg är inget för kvinnor! Släpp den idén!
Men farmor sa att det är hedervärt att rädda människor, och att pappa drömde om att bli kirurg när han var barn
Vad farmor säger spelar ingen roll. Vad är resultatet? Jag är änka, du växte upp utan far. Han slet ut sig i jobbet! Du måste tänka inte bara på dig själv, men på oss som är kvar!
Bråken fortsatte tills Karin tog studenten och ändå kom in på läkarutbildningen. Då talade Birgitta knappt med henne på ett halvår.
Nästa motgång i deras relationer blev Karins val av make. Magnus, en stillsam och snäll ingenjör, föll inte i smaken.
Karin! Kunde du inte hitta någon mer värdig? Jag talar inte om pengar! Du och din man är så olika han vet inte ens vem Strindberg är eller har hört en enda opera av Verdi!
Men Magnus är snäll, mamma och han älskar mig.
Kärlek räcker inte, min vän Du kommer att förstå det sen!
På bröllopet svepte Birgitta elegant en näsduk över sina tårar, och berättade för alla att visst blir det svårt, de är så unga, men jag är mor och kommer finnas där.
Tack och lov träffade Birgitta då Erik, Magnus farbror pensionerad överstelöjtnant med franska språkkunskaper och stadig hand. Och i sitt andra äktenskap blommade hon. Karin fick andas ut, åtminstone ett litet tag.
När barnbarnen Erik och Iris fötts, blev Birgitta uppriktigt glad.
Vilka underbara barn, Karin! Erik är så klok precis som sin morfar! Och lilla Iris ett mirakel! Hon har min näsa och mina ögon blir en skönhet!
Trots Birgittas domedagsprofetior, var Karins äktenskap stabilt. Magnus arbetade hårt och byggde med tiden ett respektfullt förhållande till sin svärmor. De köpte sitt eget radhus, trots motstånd:
Det kommer bli för tufft för Karin Men Magnus stod på sig.
Det här är vårt hem. Ni har ert, vi klarar oss.
Så småningom fick Karin återvända till jobbet. Livet fortsatte sin gång, men så dog Erik. Trots Karins arbete som läkare och de bästa specialisterna, gick det inte att rädda honom.
Hur kunde du lämna mig, Erik! I ett livs första gång jag kände mig kvinnlig! Måste du ta det ifrån mig så snabbt?
Vem Birgitta i innerst inne lade skulden på, förblev hennes hemlighet. Nu köpte hon två små buketter vita nejlikor, en till varje man som skänkt henne glädje, men blev däremot outhärdlig mot de levande.
Karin försökte kompensera mammas ensamhet. Semester, helger, julbord, påsk Birgitta fanns alltid med.
Vadå då? Jag är också del av familjen! klargjorde Birgitta för vänner som undrade.
Men kanske vill Karin vara med familjen själv ibland, utan dig?
Trams! Jag har aldrig kontrollerat min dotter! Jag hjälper ju till! Hur ska Karin klara sig utan mig?
Problemen tog fart när Erik blev tonåring. Mormors vaksamma öga irriterade honom och Birgitta gnällde:
Erik! Sänk ner den där hemska musiken! Hur kan du lyssna på sånt?
Sidensjalen kom återigen fram, men på Erik hade den ingen makt längre. Han eskalerade med att locka in Iris:
Iris! Kom! Vi ska dansa och sjunga!
När Birgitta såg dem dansa till Imperiet och Kent, ringde hon Karin oftast fick hon inget svar, för telefonen låg avstängd under operationerna.
Magnus tog Birgittas protester med ro, körde hem henne efter söndagsmiddagar, och sjöng själv Tänd på eller Upp över mina öron med sonen när huset tystnat.
Eriks musikintresse blev alltmer tydligt, så Karin bestämde sig för att köpa honom en elgitarr.
Karin, våga inte! Ni vill att jag ska lämna er, eller?
Vad säger du, mamma?
Jag står inte ut! Han ska plugga, inte hålla på med trams!
Men han sköter skolan fint, det vet du! Och du har alltid sagt att barn behöver utvecklas.
Jag menade inte så! Åh, nu är vi där igen
Bråken pågick i dagar. Magnus slöt helhjärtat upp bakom Karin och Birgitta ringde inte, öppnade inte dörren hon hade för länge sedan behållit sina nycklar.
Men denna gång inget hände efter hennes tystnad.
Vill hon inte träffas, får det väl vara så! sa Karin, tvättade av stekpannan och råkade krossa sin favoritmugg födelsedagspresent från Erik.
Av någon anledning blev de färgglada skärvorna på golvet droppen. Visst älskade hon sin mor, men det fick vara nog nu. Kärleken måste förändras, om den inte hela tiden ska skada.
Erik! ropade Karin och pojken kom springande.
Har du valt gitarr?
Får jag? Hans ögon lyste.
Du ska! Vilken vill du ha?
Elbas! Mamma, är du säker?
Hundra procent!
Men mormor då?
Hon säger ändå att vi är bortskämda barn. Tänk inte på det! Kom, så åker vi!
Vart?
Musikaffären! Eller var köper man gitarrer?
Vänta, jag hämtar Iris, hon är bäst på att välja!
Karin såg efter honom och insåg att hennes son verkligen hade hjärtat på rätta stället vilken annan tonåring drar med sin sexåriga syster till musikaffären för råd?
Gitarren köptes. Snart blev Eriks rum omvandlat till studio för tonårsbandet och när de la upp en video på nätet där Iris sjöng med, spreds klippet snabbt.
Karin gladde sig stilla åt att barnen hittat sitt element och att Erik blev lugnare. Efter långa dagar tillbringade hon kvällarna med dem, kramade barnen när de delade planer och drömmar vid köksbordet och kände att hon ändå valde rätt.
Birgitta väntade varje dag, städade, bakade, och förväntade sig att dottern snart skulle komma och be om förlåtelse som alltid.
Men veckan gick, och en till, och Karin dök aldrig upp.
Först blev Birgitta förbryllad, sedan arg, och svor att denna gång skulle det inte bli enkelt. Men snart började hon tvivla. För första gången gjorde någon motstånd och visade henne att världen snurrade vidare även utan hennes önskan.
Månad gick, sedan ännu en.
Sakta kom insikten: den här gången skulle ingen komma. Inga ursäkter, inga tårar.
Tankarna smärtade. Birgitta hade ju offrat allt för Karin och barnbarnen! Varför var de så hårda? Kunde ett uttalande i ilska verkligen förstöra allt?
Utmattad av all oro och grubblerier åkte Birgitta till stugan i hopp om ro men rastlösheten fann ingen ro i huset eller trädgården.
Sommaren gled över i höstregn och Birgitta förstod att det var över.
Den dagen hjärtat slutligen släppte greppet, satt hon med sitt favoritte framför fönstret och såg grannarnas barn hoppa i vattenpölar i färgglada regnstövlar. Hon hade en gång bett maken ordna ett plank, men gamle Erik ville hellre låta den öppna järngrinden stå kvar, för att världen är vacker. Hon hade länge hälsat formellt på grannarna, och iakttog nu deras glädje snarare än sin egen.
Grannarna två universitetslärare hade fem barnbarn, kunniga och väluppfostrade. När hon såg yngsta hoppa i regnpölarna, slog det Birgitta att livet är för kort för att sitta och ruva på sin egen stolthet, tills Karin tvingas köpa vita nejlikor till sin mamma. Vem vinner på det?
Koppen klirrade mot fatet. Några minuter senare styrde Birgitta bilen ut mot vägen.
Det var söndag och vägen till Karins hus på landet var nästan tom. När hon svängde in vid staketet fick hon ett hugg av oro. Första gången var det hon som tog steget mot försoning.
Hon satt kvar en stund vid grinden, funderade hur hon skulle inleda samtalet, men så fort hon gick genom porten föll alla planer.
Dörren stod öppen, och från övervåningen hördes dånande trumspel och gitarr. Karin dansade i köket, sjöng en sång om någon docka och trollkarl, viftande med träskeden.
Kan vi spela in en video mamma? ropade Iris och började duka fram glas.
Karin fyllde på saft, gav två glas till dottern och sade:
Här, två av dem tar du upp, resten jag. Kom nu! Killarna behöver nog dricka.
Karin hann bara ut i hallen och blev stående, när hon såg Birgitta på trappan.
Tiden stannade upp. Iris frös till, men Karin log mjukt.
Hej mamma! Kan du titta till köttgrytan? Vi äter snart. Barnen slutar repa när som helst. Är du hungrig?
Birgitta nickade tyst och tog av sig jackan.
Ja, det är jag.
Toppen! Iris nu kan du röra dig igen! Eller har du glömt hur mormor ser ut?
Iris log snett.
Jag minns! Mormor, jag har slutat på dans. Nu ska jag sjunga i musikskolan! Erik säger att jag är duktig!
Birgitta kände hur ögonen svämmade över och böjde sig för att ta Iris glas.
Jag bär dem. Jag måste ju se den där gitarren. Är den fin?
Jättefin! Röd! Jag hjälpte till välja kom så får du se!
Iris rusade uppför trappan och Karin nickade till mamman:
Nå? Kom! Det svåraste är redan gjort.
Så nickade Birgitta tillbaka, och gick upp. Erik mötte henne med allvarliga, vuxna ögon, visade stolt sin gitarr.
Och något ändrades.
Inte allt såklart. En människa byter inte sitt väsen på en dag. Det skulle bli fler meningsskiljaktigheter, gräl, suckar. Och Birgitta skulle undra när hon tappade sin dotter.
Men från den dagen förstod alla i familjen: vill du bli hörd, måste du först lyssna själv. Då kan allt falla på plats och dina nära stannar kvar. Och vad mer kan man önska?
