“Förstörda barn”
Du har verkligen bortskämt honom! Alltid håller du på att lyssna på hans minsta önskan, Sara, och ser du nu, han har dig helt i handen! Du, det funkar inte så där! Du har fördärvat pojken totalt! Precis som jag förstörde dig en gång i tiden. Ingen annan att skylla på! Jag är likadan! Ni är bortskämda barn, allihop! Och du ska inte säga att du är vuxen nu, för du är precis samma lilla flicka innerst inne! Helt oförmögen att tänka klart eller ta rätta beslut! Barbro slog hårt igen kylskåpsdörren, och ryckte till när magneten med Saras familjefoto ramlade ner på golvet.
Fotot var från förra sommaren i Torekov, den gången hon underligt nog inte fick följa med. I många år hade hon alltid åkt med “barnen” på semester. Hjälpt till med barnbarnen, vilat ut, och passat på att knyta nya, “viktiga” kontakter. Men inte den här gången.
Barbros motivering för att utesluta henne lät fortfarande märklig.
Mamma, det är svårt för oss i år. Vi åker bara vi och barnen, och sen köper vi en egen resa till dig lite senare. Du kan välja vart du vill åka. Okej?
Men Sara! Barnen då? Vem ska ta hand om dem?
Men mamma, Kalle är redan stor. Han kan ta hand om vem som helst, och Moa är med mig. Vi har inte råd med det där all-inclusive-hotellet längre, så nu får vi köra svemester. Vi hyr ett hus och fixar allt själva.
Men till mig, finns såklart inget utrymme!
Barbro var riktigt upprörd över tanken att sitta på ett folktomt spa utan något kul att göra, bara “60+-discon” och gamla tanter och farbröder. Det var annat att vara på ett schysst hotell, med trevliga svenskar och några tyskar och holländare i minglet! Hon med sina språk, svenska och franska, borde väl ändå få välja semester själv!
Men, men
Mamma, kom igen! Semester är inte bara boende. Det är flyg, mat, allt det där.
Som om jag skulle ruinera er! Barbro var svår att hejda nu.
Men snälla mamma! Har du missat läget? Vi har inte pengar så det räcker för alla tillsammans! Fatta, jag hade gärna bjudit dig om det gått ihop, men det går bara inte. Vi har lagt så mycket på din stambytesrenovering, mitt hälsokaos förra året, Kalles gitarrlektioner Allt har kostat massor. Nu måste jag välja. Ska jag ställa in hela resan, tycker du? Eller kanske barnen borde få andas havsluft? Jag är också slut, mamma. Du vet själv vilket kaos till år jag har haft.
Ja! Jag har sett! Jag har sett att du inte är någon bra mamma! Det är jag och Carina, din svärmor, som drar lasset. Hämta Moa på förskolan, möta Kalle från skolan, fixa mat, skjutsa till aktiviteter
Men lilla mamma, ta i så du spricker! Kalle cyklar ju själv till fotboll nu. Det är bara Moa du kör, och det är inte ens varje dag. Egentligen hade vi klarat oss med bara förskolan, och Moa får ju dans där också, men du insisterade på att hon måste utvecklas extra.
Så nu är allt mitt fel eller?! Barbros röst slog i taket och hon grep tag över bröstet. Hur otacksamma kan ni bli! Jag sliter och ställer upp och ändå duger det inte!
Snälla mamma Sara kraschade mentalt, lutad mot köksfönstret. Jag är tacksam för allt. Men sluta använda det i alla konflikter. Snälla.
Barbro ville inte höra ett ljud mer. Hon gick, svepte med sig sin nya baddräkts-påse, och bestämde sig för att vara sårad.
Och det kunde hon minsann vara och göra starkare än någon annan. Hon lät bara bli att svara i telefon, ignorerade försoningsförsök, för att till slut när Sara fick tag i henne, sucka tungt och med len men trött röst fråga:
Sarita, om hjärtat bara stannar och knappt slår, vad betyder det?
Och Sara släppte allt, hoppade in i bilen och åkte ut till landet, där Barbro brukade gömma sig på sin sommarstuga när det blivit för dramatiskt. Efter sådana besök låg Sara urlakad kvar i sin säng, efter att ha slitit av sig jackan med nycklarna slängda på hallbordet och ibland fällde hon en tår. Hon förstod aldrig riktigt varför hennes mamma agerade så.
Kalle såg henne, smög in och bäddade om henne med filten och la handen på axeln.
Mamma, var inte ledsen. Låt bli att åka dit nästa gång. Mormor mjuknar och kommer själv.
Åh, Kalle om det ändå vore så lätt.
Sara hade alltid minnen av mamma Barbro tunn, skör, jättebra på språk och bildad, men framförallt lättsårad. Hon kunde skälla ut folk både på svenska, franska och engelska. Och när Barbro sa det där kalla: “Sarita, gå och fundera på DITT uppförande…”, så fanns inget värre straff i Saras värld.
Döttrar ska tänka med huvudet! brukade Barbro säga. Men det fanns dagar som aldrig kändes glada. För Barbro blev livet ofta en ständig jakt på vad som var otillräckligt. Alla var “bristfälliga” kolleger, vänner, grannar, till och med hennes man. Listan tog aldrig slut.
Länge var Sara bara duktig, en begåvad liten flicka, men så fort hon inte levde upp till Barbros förväntan som när hon för första gången fick ett F på en diktamen i sexan stängde Barbro av all förståelse och bara: “Du har gjort mamma ledsen! Hur kunde du? Gå till ditt rum!”
Det var omöjligt att förklara sig. Men det gjorde Sara hos farmor i badrummet, där tårarna rann som ett fördämningsbrott. Då förstod hon att vissa saker berättade mamma aldrig; sexualundervisning var exempelvis inget ämne mellan dem. Och det blev så självklart: från och med den stunden såg Sara att mamma Barbro inte var någon superhjälte.
Den första stora schismen kom när Sara ville bli läkare, precis som pappa hade drömt om. Men Barbro höll ut:
Din far brände ut sig fullständigt, det är inget för flickor! Det har jag bestämt!
Men farmor sa alltid att det är ädelt att rädda liv Och pappa ville samma sak!
Men slutresultatet blev att jag blev änka och du utan pappa.
Men Sara sökte ändå läkarlinjen, och Barbro talade inte med henne ordentligt på över ett halvår. Nästa spricka kom när Sara valde Oskar. Barbro var skeptisk:
Finns det verkligen INGEN mer lik dig? Han vet ju inte ens vem Strindberg var, och har han ens sett en opera?
Men mamma, han är snäll och han älskar mig.
Kärlek räcker inte långt, Sara! Du förstår, men då är det för sent.
På Saras bröllop talade Barbro i sin prydliga sjal till alla gäster:
De unga har det tufft, men jag är ju mamma, så jag ska hjälpa dem! Jag finns nära.
På bröllopet träffade Barbro för övrigt sin andra make, Bengt Oskars morbror, pensionerad polischef, med franska som specialitet. Han charmade Barbro totalt. Livet blev lättare; hon blommade ut lite, var gladare i alla fall tills Bengt dog efter en tids sjukdom.
Barbro blev ensam igen. Nu tog hon två buketter prästkragar till kyrkogården och blev bitter på nytt.
Sara fortsatte, försökte inkludera mamma i familjens helger, semestrar och födelsedagar alltid samma familjedynamik. Men problemen kom när Kalle blev äldre; han var inte längre lika tolerant mot mormors ständiga insyn.
Kalle! Inte den där hopplösa dunka-dunka musiken nu igen?! Snälla, hur kan du ens lyssna på sånt?
Den silkiga huvudduken åkte på, men Kalle bara skrattade åt det.
Moa! Kom hit, vi sätter på låten!
Så när hela huset fylldes av svenska punklåtar och glädje, ringde Barbro såklart till Sara. Men Oskar bara log:
Min far är ändå coolare, mormor! Han sjunger med oss när du tror att han är sträng.
Sara såg att sonen verkligen behövde sin musiken, så hon köpte honom en elbas.
Men Sara, du släpper mig nu eller hur? Är det så? sa Barbro dramatiskt.
Mamma, sluta! Han pluggar jättebra, och varför ska han inte få spela? Du har ju alltid tjatat om utveckling?!
Jag menade något helt annat Ja du, Sara
Konflikten blev långdragen. Till slut orkade Sara inte. När hennes Keramikmugg, den Kalle hade målat i födelsedagspresent, gick i golvet och krossades, rann bägaren över. Nog var nog.
Kalle! ropade hon så det ekade i huset.
Har du bestämt vilken elbas du vill ha?
Får jag verkligen, mamma? Han tindrade av glädje.
Klart du ska! Vilken vill du ha?
Den röda! Är du säker?
Jättesäker!
Men vad säger mormor?
Att vi är fördärvade barn Bry dig inte! Nu åker vi!
De drog in till musikaffären, med Moa i släptåg, förstås Sara log för sig själv: Att tänka sig att en trettonåring frivilligt tar med lillasyster att välja instrument!
Snart blev Kalles rum musikstudio. Killarna från bandet tränade, Oskar hjälpte till med mixerna, och när Moa och Kalle la ut sin första video där Moa sjöng, small det i sociala medier. Sara kunde andas ut, och såg att barnen mådde toppen. Hon kom hem trött från sjukhuset, men fylldes av energi. Familjen delade sina vardagsdrömmar, och Sara visste att allt ändå var rätt.
Barbro däremot hon väntade. Diskade, putsade fönster och undrade när dottern skulle ringa och säga förlåt som hon alltid gjort.
Men veckorna gick.
Till slut märkte Barbro att ingen skulle ringa denna gång. Och förutom sårad stolthet kom plötsligt insikten; för första gången var det någon som faktiskt sade stopp till hennes vilja. Men hur skulle hon kunna dissa sin egen dotter? Hur mycket hon än rev sig på sin ilska, räckte det inte längre. Hur hade det blivit så här?
På landet blev hon orolig av tystnaden. Sommaren övergick i regnig höst. Och där, med tekoppen i handen och regn på rutan, förstod Barbro. Skulle hon låta livet rinna igenom fingrarna medan hon väntade på att Sara skulle be om ursäkt igen? Och sen då? Vem ska köpa de där prästkragarna till henne?
Hon ställde ner koppen, tog jackan och satte sig i bilen. I villaområdet där Sara bodde parkerade hon och andades djupt. Konstigt hur skrämmande det kändes; att själv sträcka ut handen först denna gång.
Men när hon gick uppför stigen till Saras ytterdörr och öppnade den, bröts allt. Halva huset vibrerade av musik och skratt, Sara stod i köket och dansade med stekspaden i handen, och sjöng högljutt om någon docka och någon trollkarl. Moa tjoade, Kalle tog ton uppe.
Mamma, hej! Kan du hålla ett öga på kycklingen? Snart äter vi, gänget är hungrigt. Hungrig?
Barbro tog av sig jackan.
Ja, tack!
Bra! Moa, så, hjälp mormor! Eller har du glömt hur hon ser ut, haha?
Aldrig i livet! Mormor, jag har börjat i sångskola! Kalle säger jag är bäst i världen på refränger!
Barbro kände tårarna bränna och fångade snabbt brickan med saftglas.
Låt mig bära till pojkarna, då får jag se fina elbasen. Är den så snygg?
Självklart! Röd och grym!
Och Barbro följde Moa upp för trappan. Och i det ögonblicket, där bland allt vardagsljud, blev något annorlunda.
Inte allt. Karaktär ändras inte över en natt. Det kommer alltid bli diskussioner om småsaker, oförlösta känslor och många tunga suckar. Men en sak visste nu alla: Vill du bli hörd lyssna själv först. Och då kanske, bara kanske, finns de kvar nära dig när det verkligen gäller.
Och visst, räcker inte det?
