Fördärvade barn
Du har förstört honom! Du går honom till mötes i allt, därför tar han sig sådana friheter! Elin, du får inte hålla på så här! Du har helt förstört pojken! Som jag, förresten, förstörde dig på min tid! Det finns ingen att skylla på! Jag är inte bättre själv. Men ni ni är fördärvade barn! Och kom inte och säg att du är vuxen nu. Du beter dig fortfarande som ett barn! Du har ingen förmåga att tänka själv och fatta kloka beslut! Britt-Marie slamrade igen kylskåpsdörren i frustration, och hoppade till när magneten med dotterns familjefoto föll i golvet.
Bilden var tagen förra sommaren vid havet, dit jag för övrigt inte blev inbjuden den gången. I flera år har jag följt med barnen på semester. Hjälpt till med barnbarnen, fått vila, skaffat värdefulla kontakter. Men inte i år.
Skälen till att semestern plötsligt inte inkluderade mig, kändes märkliga.
Mamma, vi har det lite tufft ekonomiskt i år. Så vi åker själva med barnen. Men vi kan boka något till dig senare, välj själv var du vill åka! Okej?
Men Elin! Hur ska det gå med barnen? Vem ska passa dem?
Mamma, Simon är ju stor nu. Och han hjälper till med Greta. Den här gången har vi inte råd med samma hotell som förr, så det blir enklare vi hyr en stuga och tar hand om barnen själva. Och för Greta är havsluft det viktigaste, det vet du ju. Inte en förkylning på ett halvår efteråt!
Och jag då? Finns det inget utrymme för mig förstås!
Jag blev förstås besviken inför tanken att åka ensam på spa utan andra nöjen än någon ålderdomlig dans för pensionärer. Klientelet där lämnar mycket att önska, minsann. Det är ju inte som ett trevligt hotell, där folk är bildade och pratar språk från olika länder. För mig, med min utbildning och ett par språk i bagaget, borde det väl ändå finnas trevligare miljöer.
Mamma lilla, du förstår väl. Semester handlar om mer än boende det är resa, mat och så vidare.
Som om jag skulle ruinera er! utbrast jag irriterat.
Herregud! Måste jag förklara allt för dig? Vi har helt enkelt inte pengar till att ta med hela släkten nu. Visst hade jag gärna rest med dig, men vi kan inte. Renoveringen av din lägenhet, min hälsa förra året, Simons privatlärare allt har kostat massor. Så nu är det som det är. Vad vill du att jag ska göra? Ska vi ställa in allting, för din skull? Men barnen behöver verkligen havsluft. Och jag är så trött, mamma du såg ju själv mitt schema hela året!
Ja, det har jag sett! Jag har sett att du inte är någon vidare mor du är aldrig där för barnen! Allt har legat på mig och på din svärmor Ingrid hämta Greta på förskolan, möta Simon när han kommer från skolan, mata, se till aktiviteter, skjutsa hit och dit.
Du överdriver. Simon tar sig till träningen själv, du skjutsar Greta till dans ibland. Vi hade klarat oss utan det, för dagis har ju eget dansrum, men du insisterade. Du sa att Greta måste utvecklas.
Och nu är det mitt fel? utbrast min mamma med hög röst och tog sig snabbt om hjärtat. Så otacksamma ni är! Jag sliter, men inget duger för er!
Mamma snälla Elin lutade pannan mot fönsterrutan och såg utmattad ut. Jag är verkligen tacksam för allt du gör. Men måste vi alltid göra så här?
Britt-Marie ville inte lyssna. Hon drog sig tillbaka stolt, lämnade sin påse med ny baddräkt mitt i vardagsrummet och var upprörd.
Hon var bra på att bli sårad och låta andra förstå det, utan att skapa öppna bråk. Hon svarade inte i telefon, ignorerade försök till försoning och när hon till slut lät dottern nå henne, suckade hon djupt:
Elin, om hjärtat nästan stannar, slår svagt, vad innebär det, tror du?
Och Elin släppte allt, tog bilen ut till landet, till min sommarstuga där jag brukade gömma mig efter varje konflikt för att “låta själen få ro”. När hon kom hem, utmattad, kastade hon nycklarna till bilen på bordet och gömde sig i sovrummet, gråtfärdig, oförstående över varför hennes mamma gjorde så här mot henne.
Simon kikade in, la en filt om henne och sa tyst:
Mamma, oroa dig inte. Åk inte dit mer. Mormor surar ett tag, sen kommer hon själv.
Ack Simon, om jag ändå kunde vara säker på det
Elin visste vad hon pratade om. Hon hade alltid minns sin mamma som sådär känslig, vältalig och ständigt besviken. Tjejen som kunde anklaga henne lika ledigt på svenska, tyska eller franska (de språk Britt-Marie verkligen kunde!). Minnet av det kyliga “Elin, jag vill att du funderar över ditt beteende. Gå till ditt rum, gumman!” höll sig kvar djupt.
Sällan hörde hon något kärleksfullt från mamma om mamma var hemma på gott humör. Men ofta var det dystert Britt-Marie var en sådan som alltid tyckte glaset var halvfullt. Ordet “misslyckad” kunde omfatta allt och alla i hennes omgivning.
Elin själv länge undantagen från besvikelse var intelligens och charm personifierad. Redan som liten bläddrade hon i böcker innan tre års ålder och spelade piano innan fyra. Mamma hade all orsak att vara nöjd.
Men i sexan sprack idyllen, efter en plötslig underkänt på ett prov. Britt-Marie tog det till hjärtat, förstod ingenting men lät henne inte ens förklara. Elin retirerade olycklig, och senare var det mormor Ingrid, som lyckligtvis hittade henne gråtande i badrummet, försökte tvätta bort blod från kjolen första mensen, och ingen hade berättat något om sådant för henne.
Elin, lilla vän! Vad har hänt?
För mormor kunde hon prata ut, och först då kom allt fram. Hennes mamma ansåg att sånt var onödigt att informera om, och Elin visste inte ens att man kunde fråga.
Lång dialog följde men utan resultat. Dialogen mellan Britt-Marie och mormor var bara en ordfäktning, men återigen fick Elin höra: “Nästa gång får du använda huvudet! Det är till för det!”
Det blev första gången Elins värld började spricka. En osäkerhet, som bara växte genom åren.
Att bli läkare, såsom Elin drömde om, var ytterligare en strid.
Nej, Elin! Din far kirurg vi levde alltid för oss själva! Det är inget yrke för en kvinna, förstår du inte?!
Men mormor berättade att det var värdigt att rädda liv pappa hade drömt om kirurgi också
Lite hjälper det! Resultatet, Elin! Jag blev änka och du växte upp utan far! dundrade mamma Britt-Marie.
Bråken om studier, om framtid, om pojkvänner tills Elin ändå gick sin egen väg, läste till läkare. Då var mamma knappt kontaktbar på ett halvår, svarade bara enstavigt under frukost.
När jag valde min man, accepterades han aldrig riktigt av Britt-Marie.
Finns det verkligen ingen mer “passande”, Elin? Vi snackar inte pengar nu men han har aldrig hört talas om Strindberg och har aldrig lyssnat på en opera!
Oskar är en bra människa, mamma. Och viktigast han älskar mig, sa Elin.
Kärlek räcker inte långt! Du kommer att förstå, men då är det för sent!
På bröllopet torkade Britt-Marie tårarna med sin spetsnäsduk och proklamerade för släkt och vänner:
De är unga och oerfarna. Men jag är ju mamma, jag finns där!
Som tur var, mötte hon sin andre man just där Oskars släkting, pensionerad överste Lennart, som charmade Britt-Marie med sitt goda språk och stil.
Då lättade hon upp för en tid, njöt av sin hobbyträdgård på Lennarts fina tomt, och Elin kunde andas ut.
Barnbarnen kom Simon och lilla Greta. Då blommade Britt-Marie av stolthet.
Elin, vilka underbara barn du har! Simon, så klok som sin morfar. Och Greta vilken liten skönhet, med min näsa och mina ögon!
Trots dystra förutsägelser, höll Elin och Oskars äktenskap. Oskar arbetade hårt, Britt-Marie fick finna sig i sitt barns val. Hon ogillade deras husköp men Oskar stod på sig.
Gör som ni vill, men ni klarar er!
Drömmen om att återvända till operationssalen blev sann för Elin. Flytten gick, barnen växte.
Sen kom sorgen Lennart blev sjuk och gick bort, trots Elins och läkares försök. Britt-Marie sörjde djupt.
Åh Lennart, varför så tidigt?
Numera köpte hon två buketter vita liljor en till varje av sina kära och blev allt svårare mot sin omgivning.
Elin gjorde allt för att ge henne sällskap semestrar, helger, högtider Britt-Marie var alltid med.
Självklart! Jag är ju också familj! svarade hon på vänners frågor.
Men Val, kanske Elin vill vara ensam med sin familj ibland?
Löjligt! Jag har aldrig kontrollerat Elin! Jag hjälper ju bara!
Problemen började när Simon blev tonåring. Han retade sig nu alltmer på Britt-Maries tillsyn, även om han gillade mormor.
Simon! Jag har ju bett dig sänka musiken! Hur kan du lyssna på sånt tjafs?! Mormor stormade in utan att knacka. Hennes silkessjal band hon spänt om huvudet vid minsta huvudvärk.
Men Simon var inte lika lättskrämd som Elin varit. Konflikten blev tystare han lockade med sin syster Greta till musik och dans.
Så snart de dansade till Markus Krunegårds låtar, rynkade Britt-Marie pannan.
Nu ringer jag er mor! skrek hon.
Ring pappa, mormor! Mamma har ljudlöst när hon opererar, och det vet du!
Oskar hanterade alltid hennes irritation lugnt och sjöng sedan med barnen på kvällarna.
Simons musikintresse gav resultat, Elin köpte honom en gitarr.
Elin, du har bestämt dig för att jag ska lämna er?! Det klarar jag inte! Han måste plugga, inte tramsa med musik!
Simon pluggar bra; och vad är det för fel på musikalisk utveckling, mamma?
Jag menade något helt annat och det vet du!
Bråken varvades och när till sist Elin och Oskar stödde Simon helt så drog sig Britt-Marie undan, svarade inte i telefon, öppnade inte dörr.
Elin tappade tålamodet:
Om hon inte vill prata får hon vara! stönade Elin och råkade slå sönder sin favoritmugg, den Simon gett henne i present. Skärvorna på golvet fick henne att förstå att nu räckte det.
Mamman älskade hon, men hon förstod att kärleken måste förändras man kan inte tillåta någon att såra ens närmaste längre.
Simon! ropade Elin, och Simon snubblade ned för trappan.
Har du valt gitarr?
På riktigt?
Ja, på riktigt! Vad vill du ha?
En röd bas! Men vågar jag?
Hundra procent! Eller hur säger du?
Visst! Men vad säger mormor?
“Fördärvade barn”, kommer hon säkert säga. Men tänk inte på det! Kom, vi åker och köper den!
Greta ville följa med Simon kunde inte tänka sig att välja utan hennes råd.
Gitarren köptes, och Simons rum blev en liten studio där grabbarna i bandet repade. Flera föräldrar bidrog till teknik. När Greta sjöng med i deras inspelning och klippet spreds på Tiktok, blev det succé.
Elin gladdes åt att sonen hittat glädje igen och på kvällarna pratade de om livet.
Britt-Marie väntade, städade, lagade mat trodde Elin skulle komma för att be om ursäkt. Men det gick flera veckor. För första gången gav någon henne mothugg; det var inte självklart längre att världen skulle snurra kring henne.
Hon blev arg, förnekade men efter ett tag insåg hon att hon inte kunde räkna med Elin den här gången. Insikten var tung hur kunde dottern vara så hård? Hade hon inte givit allt för Elin och barnbarnen?
Hon flydde ut till stugan men känslan av saknad ville inte släppa.
När höstens regn kom, satt hon vid köksbordet, värmde händerna kring en kopp earl grey, och såg grannarnas barn leka på andra sidan det vackra järnstaketet. Plötsligt blev det klart för henne att man kan sitta så hela livet men då får man ångra sig på egen begravning.
Koppen ställdes hårt mot fatet. Några minuter senare körde hon ut från tomten.
Hon körde till villakvarteret där Elin bodde, och först när hon kände hur hjärtat slog riktigt fort förstod hon att ett första steg mot försoning var hennes ansvar.
Alla planer rann av henne när hon öppnade grinden. Dörren stod öppen, hon gick in och förstod på ljudet från övervåningen att Simon och hans kompisar repeterade.
Hon såg Elin i köket, dansade och sjöng till någon barnslig sång, samtidigt som hon vände kycklingfiléer i stekpannan.
Heja! Mamma, ska vi göra en video, du och jag? Greta ställde ner glas på bordet.
Elin log, fyllde på saft.
Ta två glas Greta, jag bär de andra två. Killarna är nog törstiga.
Elin gick mot trappan men stannade när hon upptäckte Britt-Marie i hallen.
Tiden stannade nästan. Det var som om huset iakttog och väntade, vad skulle sägas?
Greta stod kvar, öppnade munnen, men Elin avbröt snabbt:
Hej mamma! Kan du hålla koll på kycklingen? Vi äter så fort de är klara. Är du hungrig?
Britt-Marie nickade långsamt, tog av sig jackan.
Ja.
Bra! sa Elin och blinkade. Greta, vakna till liv! Eller har du redan glömt hur mormor ser ut?
Nej då! Greta skrattade. Mormor, jag har slutat med dans! Ska börja sjunga istället! Simon tycker att jag är duktig!
Britt-Marie kände tårarna bränna och lutade sig fram för att ta saftglasen.
Jag går upp, jag måste se Simons gitarr! Är den fin?
Den är röd! Och jag hjälpte till att välja! Kom så visar jag!
Uppför trappan studsade Greta Elin nickade mot henne:
Nå? Gå nu, mamma! Du har redan tagit det svåraste steget
Så fortsatte livet, men något ändrades. Inte allt, förstås. Försöken att påverka, käbblen och tvistena skulle bestå men nu visste alla, att vill man bli hörd, måste man först lyssna själv. Och det är ju det viktiga. För så länge någon lyssnar, då är man inte ensam.
Och det det är gott nog för mig.
