**Dagbok**
Jag låg på sängen med slutna ögon. På den andra sängen mitt emot satt Elin med korslagda ben och läste högt ur en lärobok. Plötsligt bröts tystnaden när min telefon exploderade i en populär melodi. Elin smällde igen boken och gav mig en förebråelsefull blick.
Motvilligt svarade jag. På ett ögonblick var jag uppe, slängde telefonen ifrån mig, ryckte åt mig en sportbag och började stoppa i kläder ur garderoben.
“Vart ska du? Vad händer?” frågade Elin oroligt.
“Grannen ringde. Mamma blev inlagd på sjukhuset, hjärtattack.” Jag drog igen dragkedjan på väskan och gick mot dörren där våra jackor hängde och våra kängor stod.
“Men vi har ju tentan imorgon. Hon är på sjukhuset, de tar hand om henne. Gör tentan först och åk sedan,” sa Elin och reste sig, medan hon såg mig sparka på mina kängor.
“Hördu Elin, förklara allt i expeditionen. Jag kommer tillbaka och fixar allt. Kan göra omtentan under lovet. Nu måste jag gå, bussen går om fyrtio minuter.” Jag knäppte redan jackan när Elin ropade:
“Ring och berätta hur din mamma mår!” Men jag var redan ute ur rummet. Ljudet av mina klackar ekade i korridoren.
Elin ryckte på axlarna och gick tillbaka in. Då såg hon min laddare på sängen, grep den och sprang barfota efter mig.
“Alice! Alice, stanna!” skrek hon nerför trappan.
Ytterdörren slog igen med ett smack. Elin hoppade över tre steg i taget, knuffade upp dörren och nästan tumlade ut på gatan.
“Alice!”
Jag vände mig om, såg sladden i hennes hand och skyndade mig tillbaka.
“Tack.” Sedan var jag borta igen.
“Hansson, vad håller ni på med? En ska nästan slita dörren av gångjärnen, den andra springer ut barfota i kylan! Är ni påverkade eller?” Vaktmästarinnan reste sig bakom skranket.
“Förlåt, Ebba, vi röker inte,” sa Elin och stod och trampade i kylan. Sandkorn och småsten trängde in i hennes bara fötter, uppfordrade av alla kängor och stövlar. Framför studenthemmet var isen täckt av strödd sand.
“Det är Alices mamma, hon blev inlagd. Det är kallt, får jag gå?” Utan att vänta på svar rusade hon uppför trappan igen.
“Herregud!” Ebba sjönk tungt ner på stolen och gjorde korstecknet. “Gud bevare oss!”
Elin gick tillbaka till rummet, skakade av sig sanden, städade upp mina saker, tog på sig tofflorna och gick till köket med vattenkokaren. Tenta imorgon – hon behövde en kopp varmt te innan hon kunde plugga igen.
Det hade redan blivit mörkt när någon försiktigt knackade på dörren.
“Vem där?” ropade Elin, men ingen svarade.
Hon suckade, reste sig och öppnade.
“Hej!” Anton stod där med en liten bukett i handen.
“Kom in.” Elin väntade tills han steg in innan hon berättade att jag hade åkt hem.
“Men hon har tentan imorgon,” sa han förvånat.
“Jag ska gå till expeditionen och förklara. Hon kan göra omtentan under lovet.” Elin stirrade på blommorna.
“De är till dig.” Anton räckte fram buketten.
“Tack. Vill du ha te?” Hon tog en gammal burk från fönsterbrädan.
“Jag hämtar vatten, du kan ta av dig jackan.” Hon log och lämnade rummet.
Anton tog bara av sig skorna, tog två steg och satte sig på min säng. Hans hand gled över det billiga överkastet, som om han strök mig över håret.
När Elin kom tillbaka, ställde hon burken med blommor på bordet, tog ett steg tillbaka och betraktade den.
“Vackra. Vad är de för blommor?”
“Luktärt,” svarade Anton. “Jag måste gå.” Han reste sig.
“Skulle du och Alice göra nåt ihop?” frågade Elin hastigt, som om hon inte ville att han skulle gå.
“Jo. Jag fixade biljetter till en konsert.”
“Verkligen? Ta med mig då! Skit samma om biljetterna går till spillo.”
Anton tvekade.
“Men du har tenta imorgon.”
“Och? Jag har pluggat hela dan, dags att koppla av.”
Han funderade. Jag var borta, biljetterna skulle gå till spillo. Vi hade precis börjat träffas, inget allvarligt. Att gå på konsert med min rumskamrat var väl inget svek?
“Okej, då går vi,” sa han.
“Ja!” Elin hoppade av glädје och klappade i händerna. “Vänta utanför, jag klär om mig.”
“Visst.” Anton satte på sig skorna och gick ut.
Fem minuter senare kom Elin ut. Anton märkte att hon hade satt läppstift och mascara, satt upp håret snyggt. När hann hon med det?
“Vi måste gå, annars blir vi sena,” sa han.
På konserten dansade Elin, hoppade med armarna i luften och skrek med i extasen. Tittade på Anton emellanåt. Han drog in hennes energi, släppte loss och sjöng med.
Efteråt gick de hem och pratade livligt om konserten.
“Den där låten var bäst,” gnolade Elin.
“Mm, och den där…” Anton sjöng med, till och med några engelska ord.
När de kom till studenthemmet ryckte Elin i den låsta dörren.
“Ebba är på pass. Hon låter oss inte in. Vad ska vi göra?” Hon såg sig om mot Anton.
“Kom.” Han tog henne under armen och ledde henne längs huset. Vid hörnet såg de två tjejer klättra in genom ett fönster. “Skynda, innan de stänger!”
Han lyfte upp Elin, någon grep henne inifrån och hon svävade in. Sen hördes en polisvissling runt hörnet.
“Fort!” ropade Elin inifrån.
Anton hävde sig upp, hoppade in och Elin stängde fönstret. Visslingen tystnade långsamt. Alla såg på varandra.
“Tack, vi går nu.” Anton knuffade Elin mot dörren.
Bakom dem fnissade någon. De sprang upp till andra våningen, in i Elis rum och skrattade.
“Allt är lugnt, jag går,” sa Anton när de lugnat sig.
De stod i mörkret – ingen hade tänt.
“Stanna. Jag gillar dig. Verkligen,” viskade Elin hett, som om någon kunde höra.
Hon pressade sig mot Anton, lade huvudet bakåt och erbjöd sina läppar…
Jag kom tillbaka till det tysta, övergivna studenthemmet vid lovets slut. Elin och Anton var fortfarande inte tillbaka, som de flesta andra. Jag ordnade med omtentan, visade upp läkarintyget. Faran var över, men mamma låg kvar på sjukhuset.
Jag klarade tentan sådär. Undervisningen började, men Elin kom aldrig tillbaka, svarade inte påMen när jag en dag stod i köket och skar bröd, ringde telefonen och en röst som lät precis som Elin sa: “Förlåt att jag försvann, jag behövde tid att förstå allt, men nu är jag redo att berätta sanningen.”
